söndag 20 augusti 2017

Tre månader hemma




I morgon börjar pappa Tobias jobba efter åtta veckor hemma. Tråkigt men vi har ju varit beredda på det förstås.

Hanna har nu på riktigt börjat koppla att hon kan kommunicera på ett smidigt sätt genom att nicka eller skaka på huvudet. Det är fantastiskt vad det öppnar upp hennes värld (och så gör det under för hennes tålamod och hon slipper få kraftiga raseriutbrott så ofta). Vi försöker också använda tecken ibland och hon hakar på ibland.


I dag har vi varit tre månader hemma och denna vecka som passerat är det som att vi verkligen gjort den berömda "landningen" tycker jag. Beredd på att det förstås kan kastas omkull och att vi behöver börja om nu när vi ska vara själva om dagarna Hanna och jag. Men magkänslan säger att vi kommer ha det väldigt roligt och mysigt för det mesta. Jag hoppas på en höst med mycket plask i pölar och pyssel. Den bästa hösten någonsin knackar äntligen på dörren!

tisdag 15 augusti 2017

Lydiga eller självständiga barn?


Jag läser Barn som bråkar, just nu. Den ger många bra exempel och handfasta tips på hur man bäst bemöter sitt barn i konflikter samt undviker konflikter. Den har redan hunnit hjälpa mig otroligt mycket! Kanske främst med att bekräfta Hannas känsla "Jag förstår att du är arg/ledsen/rädd" och trösta samt avleda i stället för att säga "NEJ! Du får inte ..." etc.

Den sätter också fingret på varför belöning/bestraffning fungerar riktigt dåligt och ger tankeställaren "Vill vi ha lydiga barn eller barn som tänker själva när de blir vuxna?" ungefär.

En annan grej som funkar för oss när hon ska klä på sig (något som varit konfliktfyllt tidigare) är att säga "Hanna. Nu är det dags att klä på sig. Vilken klänning vill Hanna ha i dag?"  och hålla upp två stycken. Hon mår bra av att få vara med och bestämma och plötsligt är det den enklaste saken i världen att klä sig.

Rekommenderad läsning till vaje förälder med barn hemma och även den som ska bli förälder. Mer lättläst än Ditt kompetenta barn, skulle jag säga, även om jag gillar den skarpt också. De påminner om varandra men är inte samma.

Har sagt att Tobias måste, måste läsa denna. Han har sagt att han ska det, men att han egentligen skulle behöva "Boken om Hanna".

måndag 14 augusti 2017

Han, hon, hen eller den

En liten kille som satt i granen.
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
När man känner sig relativt genusmedveten och blir mamma till en dotter kan man inte, i alla fall inte jag, låta bli att bli sjukt irriterad på att så många barnsånger ofta sjungs med ordet han och sällan med ordet hon. Det är verkligen skillnad! Jag brukar välja att byta ut han mot hon i stället, eller åtminstone variera lite. Ibland blir det den eller hen också. Här är några av de exempel jag hittat för att styrka min tes.

Några killdjur i barnvisornas värld:
  • Björnen sover
  • En elefant balanserade 
  • Ekorr'n satt i granen
  • Krokodilen i bilen
  • Mors lilla Olle (ja, björnen är hane enligt visan)
  • Hoppe Hoppe Hare
  • Skojiga valpen/Valpen min
  • Vargsången

Och så några könsneutrala visor i djurvärlden:
  • Bä, bä vita lamm
  • Imse, vimse spindel
  • Lilla snigel
  • Små grodorna
  • I ett hus i skogens slut

Några tjejdjur i barnvisornas värld:
  • Prästens lilla kråka
  • Trollmors vaggsång (om nu troll är djur, alltså)

Varför blir det så mycket han, han, han? Antagligen för att de flesta av texterna är skrivna för länge sedan då sådana här frågor inte fanns på agendan. Ni kanske kommer på fler djurvisor som funkar åt ena eller andra hållet? Det skulle ju kunna gå att fortsätta vad gäller "Herr gurka" och "En sockerbagare" eller "Hej sa Petronella" och "Här kommer Pippi Långstrump". Men de är ju inga djur. 
Prästens lilla kråka -
något så ovanligt som en tjej i djurvärlden!
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
Förra året skrev jag ett inlägg om barnböckernas värld där jag förfasades över bristen på mångfald. Jag hade då läst en debattartikel i Metro om att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Jag har blivit så irriterad när jag läser en av Hannas favoritböcker. Där är huvudkaraktären vit och har ett namn, men en nyfunnen kompis som är icke-vit presenteras bara som "en ny kompis". Jag har lagt till ett namn till kompisen.

Jag kan förresten tillägga att jag numera reflekterat över att många djur i barnböckernas värld är pojkar. Där är ju tyvärr min egen barnfavorit Bamse ett praktexempel. Bamse, Skalman och Lille Skutt åker ut på äventyr medan Brummelisa och Nina Kanin 9,5 gånger av 10 stannar hemma för att sköta hushållet och ta hand om barnen. Suck. Men i de nya Bamsetidningarna tror jag att kvinnorna äntligen tar något större plats. Ja, alltså inte större plats än männen i serierna men större plats än de fått innan. Hm ... I barnböcker brukar det hur som helst ofta vara ganska lätt att säga "hon" i stället när man läser.  

söndag 13 augusti 2017

Kaninen Hanna på fest

Världens starkaste kanin på cirkusfest. 
I lördags hade en av mina närmsta vänner 30-årsfest tillsammans med två andra kompisar som jag också känner. Det är ju fortfarande alldeles för tidigt med barnvakt för Hanna, så vår första tanke var att Tobias skulle stanna hemma med henne. Men man var välkommen ganska tidigt och den här gången kändes det ändå bäst att åka dit alla tre. Jag skulle ändå inte kunna koppla av att vara ifrån Hanna under kvällen kände jag och om hon skulle ha det tufft med sömnen och behövt både mamma och pappa hos sig så skulle jag vara drygt en halvtimme bort. En halvtimme kan ju kännas väldigt kort eller väldigt lång beroende på.

Temat var i alla fall CIRKUS! Superfina dekorationer och rekvisita och så blev det popcornpremiär för Hanna. Det var riktigt gott. Vi lämnade ju ganska tidigt för att Hanna inte skulle hinna bli trött då det var en bit hem att köra men också för att det inte skulle bli för mycket okända människor för henne att träffa. Två väldigt gulliga grejer som jag vill dela med mig av hände.

Vi tog med oss en kanindräkt som Hanna fått av helgens 30-åring tidigare. Men vi försökte inte ens få Hanna att ta på sig den utan hade bara lagt ned den i vagnen "utifall att". När jag visat den för henne hemma några gånger har hon tyckt om att känna på den men inte riktigt velat ha på sig den. Men när det gått ett tag började Hanna dra fram dräkten, vi tror att hon hade reflekterat över att "alla andra" var utklädda och det var roligt. Så la hon den på golvet och satte sig på den. Hon blev så glad när Tobias klädde henne i den. Den hade hon sedan på fram till läggdags!

En tjej presenterade sig för mig och Tobias. Vi skakade båda hand med henne och jag såg hur Hanna tittade fascinerat. Hon sträckte sig försiktigt efter tjejens hand men fick ingen respons. Så sträckte jag fram min hand till Hanna i stället och hon skakade den! Det tyckte jag var urgulligt.

Jag var nervös innan, att det skulle bli mycket för Hanna, men är väldigt glad att vi besökte festen tillsammans. För Hanna hade verkligen jätteroligt där, dansade och spexade. Hon gick runt utomhus mycket och verkade tänka att hon ägde stället, haha. När två clowner (ja, utklädda alltså) tog några låtsastyngder att fota sig med som hon ställt en bit bort tittade hon förnärmat som att hon undrade varför de började peta i hennes arrangemang. Vår lilla projektledare. Som hon utforskar, tar för sig och utvecklas. I lördags hade vi ju varit tillsammans precis i tre månader.

Vi var hemma redan klockan sex, hon var så glad och nöjd resten av kvällen. Eller ja, hon är ju ingen nattuggla och somnade lite fnissandes och bubblandes strax före sju. Sedan sov hon gott, drömde nog om både pocorn och ballonger.

fredag 11 augusti 2017

Det nya nattlivet

I dag har vi varit riktigt utpumpade alla tre efter ytterligare en tuff natt. Det är tur att kärleken finns i överflöd, så den räcker till och blir över när man måste kliva upp 06 för att leka och hålla igång efter några få timmars sömn.

Den här energin hade jag aldrig innan Hanna. Men visst grät jag en skvätt av utmattning vid förmiddagsvilan.

Jag är så tacksam att min och Tobias relation var så pass stark när vi gick in i föräldraskapet. För ibland när det är tufft, då är det verkligen tufft. Otillräckligheten inför föräldraskapet klockan 03 efter över en timmes tröstförsök, alltså ... Den känslan är inte så himla härlig och där och då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men så kommer nästa dag. Det älskade barnet kiknar av skratt när mamman eller pappan gör något kul. Det älskade barnet kastar sig i mammans och i pappans famn. Det älskade barnet får mamman och pappan att kikna av skratt. Då förstår man att de där sömnlösa nätterna är ett litet pris att betala för något så ovärderligt.


Apropå bilden: Ungefär en gång var 16:e fullmåne kan det hända att småbarnsföräldrar (bara de två, dessutom) fastnar på bild tillsammans. Am I right? 

torsdag 10 augusti 2017

Små kavata kompisar

Vi har haft främmande av en barnfamilj som vi känner. Jag var lite orolig innan, funderade hur Hanna skulle ta det. Men hon har verkligen haft jätteroligt tillsammans med dessa bröder, "nästan fem"-åringen och hans lillebror som är tre månader yngre än Hanna. Mycket spring och bus i benen har alla tre haft. Det var så gulligt att se deras sandaler tillsammans på altanen. Kavat bär de alla tre. Men vi får se hur pigga Hannas skor är efter dagens utflykt. En stor lekpark och roligast av allt är givetvis ... att plaska i lerpölen bredvid!


Nästa vecka händer något väldigt spännande. Då ska vi hälsa på en pojke som Hanna bott tillsammans med. Det är vi som var i Taiwan tillsammans. Jag visade bilder på dem för Hanna för ett tag sedan och hon log stort när hon såg sin kompis. De har ju bott tillsammans nästan hela sina liv innan Sverige, så visst tror jag de känner igen varandra. Vi har också visat några av bilderna från barnhemmet för Hanna, hon pekade och kände igen sina kompisar. Det är väldigt synd att vi inte vet namnen på de andra barnen vi har på bild. Men det ska vi förhoppningsvis kunna ta reda på. Hanna har ännu inte riktigt ro att sitta och titta någon längre stund, utan vill snabbt leka vidare med sitt. 

onsdag 9 augusti 2017

Nedgrävda nycklar och gömda räkningar


Det här med att man liksom lägger glasögon/plånbok/vigselring/ljudlös mobil med mera på första bästa ställe för att man behöver hjälpa sitt barn fort, fort, fort ... Glasögonen hittade jag efter en dag. Vigselringen, som hamnat under allt i necessären, hittade jag efter en vecka.

Men nio gånger av tio är det ju Hanna som haft hyss för sig utan att veta om det. Pappas nycklar har hamnat halvt nedgrävda i sandlådan och när mamma skulle betala räkningar (självklart någon dag försent) så låg de intryckta i ett skåp efter en "städraid" av Hanna.