lördag 24 juni 2017

Russinen ur kakan

Det händer ju saker hela, hela tiden! Så jag försöker väl punkta upp lite för att ge er russinen ur kakan:
  • Hannas första midsommar firades med långväga släktingar! Mest magiskt är nog att hon och ett halvår äldre sysslingen äntligen fått träffas i dagarna tre. Jobbigast såhär i backspegeln är att vi nog varit för sociala för Hannas bästa känns det som och behöver bromsa lite innan det går överstyr. 
  • Blev vår första midsommar som jag fantiserat om? Haha, verkligen inte! Älskade lilla barn. Som jag fick jaga dig i folkmassan och hålla dig borta från vatten, spännande hundar och andra barns klämmisar. Inte blev det någon krans på huvudet eller dans runt stången. Men roligt hade vi!
  • Apropå jagandet ... Jag har gått ner sex kilo sedan jag blev mamma! Visst fanns och finns det att ta av, men ändå ... Det säger väl lite om hur aktiva dagar vi har? Och att jag inte direkt hinner njuta av måltider ...
  • Nu är äntligen pappa hemma med oss om dagarna - i åtta veckor!
  • "Vad säger hästen?" frågar vi och får det gulligaste gnägget till svar! Men frågar vi om andra djur går vi bet än så länge ...
  • Att äta från mammas tallrik, med mammas gaffel, är allra godast. Ja, det var de där sex kilona, hehe ...
  • Som en blixt från klar himmel: Hanna tycker plötsligt om bärselen! Ja, den är till och med älskad skulle jag säga. Så pass att det ofta finns risk för gallskrik när mamma försöker knäppa upp den. Så vi har gosat mycket med den - och samtidigt fått gräset klippt med handjagare, diverse hushållssysslor gjorda etc. Heja!
  • Hanna har äntligen fått sina fyra sista siffror från Skatteverket! Äntligen dags att kontakta tingsrätten.
Hej så länge! Nu måste jag verkligen sova.

Nöjd mamma och dotter
som just klippt gräset tillsammans.

torsdag 15 juni 2017

Vi tar igen förlorad tid

Svårt att finna tid till bloggande just nu. Det är ju ingen liten sovande bebis jag har hand om utan ett 19 månader ungt yrväder som sover högst 1,5 timmar middagsvila. Jag somnar sällan långt efter henne på kvällarna heller och så är hon förstås vår väckarklocka!

Jag som är så van att prata i telefon länge och väl får bara glömma det just nu och det göe ju absolut ingenting. När hon är vaken vill hon oftast ha min fulla uppmärksamhet och det är förstås aå det ska vara. Vi har mycket förlorad tid att ta igen. Jag brukar tänka på det när jag bär henne tätt, vilket ju är väldigt ofta, att vi kommer ikapp att lära känna varandra.

Hon har ju inte legat i min mage (d'oh), men när hon ligger på den nu så stryker jag hennes rygg och tänker på just det. Att nu är hon här och vi får vara väldigt nära hela dagarna. Hon är som en del av mig, av min kropp, när vi har de där stunderna stora delar av dagen. Det är nog svårt att jämföra med om hon kommit magvägen. Då kanske hon gått på förskola nu och antagligen inte behövt tanka lika mycket närhet.

Utvecklingen går i ett högt tempo. Hon förstår så mycket! I dag frågade jag "Var är ..." om grejer i en pekbok och visst tusan prickade hon rätt på såväl bil och strumpor som äpple och boll. Hon pratar inte mycket ännu, mest sitt eget babbel och de ord vi hört henne säga sedan starten men vad hon suger åt sig som en svamp.

Jag pratar hela, hela tiden med henne. Det leder till lite fundersamma blickar i affären ibland men jag skrattar bara.

Nu ska jag sova, utifall att hon råkar vakna före tuppen i dag igen.

lördag 10 juni 2017

Första mötet med Wei-Ching

Jag tänkte skriva igår eftersom det då gått helt otroliga fyra veckor sedan vi träffade Hanna och hon kom in i våra liva på heltid. Men, ni vet, livet kom i vägen. Jag får ta det lite så här "i mitten", för på måndag är det ju en månad sedan vi fick varandra.

I går är det alltså fyra veckor sedan vi anlände med taxin till barnhemmet. Den dagen är fragment för mig. Jag var så nervös, men samtidigt så redo på något sätt. Jag minns knappt frukosten innan eller timmarna innan. Bara att vi låg och väntade innan vi kände att vi nog kunde bege oss ner till hotellreceptionen och den bokade taxin. Vägen till barnhemmet kändes lång, även fast resan nog bara tog tio minuter eller en kvart. Smala gator, trångbodda kvarter, innan taxin plötsligt stannade vid en rofylld plats.

Vi blev insläppta tidigare, gick uppför trappen och fick ta av oss skorna innan vi gick in i rummet med den gröna skinnsoffan. Ingen av oss rörde vattnet eller fikat på bordet. Det var inte samma rum som skypesamtalen varit i, det trodde jag att det skulle vara. Efter viss väntan gick vi igenom en massa papper tillsammans med den empatiska föreståndaren och vänliga tolken, några teckningar, fotografier och hälsningar från människor från barnhemmet. Vi fick ju sedan med oss allt det där, kläderna hon hade på sig, en skötväska, hennes ovärdeliga snuttefilt och tre nappflaskor.

Efter drygt en timme, om jag inte missminner mig, kom vår älskade Hanna Wei-Ching in i rummet. Hon såg så liten ut! Det var en märklig, förstås helt ny, situation för henne på många sätt att vara i det här rummet med alla de här människorna och hon kändes väldigt tyst och fundersam. Ja, rädd, men ändå trygg i socialarbetarens famn där hon låg.

Den första av oss hon såg var Tobias, som hon satt bredvid (hon satt i socialarbetarens knä). Hon riktigt synade Tobias, släppte honom inte med blicken. Nyfiken var hon, men hålla fick han inte göra. Senare fick jag hålla henne, inte utan tårar och det var stressande. Vi trodde att vi skulle behöva sprida ut det över flera dagar vilket kändes lugnt. Men när socialarbetaren lämnade rummet gick det bra.


Wei-Ching och hennes späda lilla kropp lugnade ner sig i min famn medan jag gick mot fönstret med henne och sjöng "Imse vimse" och "Blinka lilla stjärna". Hon pekade mycket på löven utanför, löv är något hon fortfarande pekar mycket på. Så somnade hon. Där låg hon sedan stilla i närmare två timmar. De andra åt lunch medan jag åter satt i den gröna skinnsoffan, men nu harmonisk med henne i famnen, och bara höll om henne. Ändå livrädd att hon skulle vakna och känna sig otrygg. Tobias fick gå runt och kika lite, han fotograferade platsen där hennes skor stått. Hennes skohylla var tom, liksom kompisens som var med sin familj, våra nyfunna vänner, sedan dagen innan.

När Wei-Ching sedan vaknade fick vi mata henne. Och så var det sedan dags. Barnhemmet frågade om vi var redo och beställde en taxi till oss. Personalen vinkade av oss. Det var så fint att få se alla dessa människor som har och har haft en stark betydelse i hennes liv. Som bryr sig om henne och som hon bryr sig om. Jag undrar vad barnen som är kvar tänker, om de är fundersamma. Hoppas de fick lite extra mycket omtanke just den dagen, om de kändes påverkade av det som skett. Jag är glad att personalen kändes noga med att de andra barnen inte ska se oss främlingar. Att så fort en främling dyker upp, försvinner en vän.

Hon var så lugn i min famn under taxiresan och resten av kvällen. Hela tiden i min famn. Min famn var hennes trygga zon, hennes överlevnadsstrategi. Hon satt verkligen fastklamrad. När det sedan närmade sig läggdags satt hon på mitt bröst, med sin snutte, och så började jag leka tittut. Då var det som att något lossnade. Som hon skrattade. Hon sken upp med hela ansiktet, var så glad att jag också kunde den leken. Om och om igen.

Efter någon dag hörde vi, på begäran, av oss till föreståndaren via Facebook med några bilder och en uppdatering. Vi har också mejlat sedan vi kom hem och funderar på att skicka en till liten uppdatering. Bilder och fantastiska saker att berätta finns det ju minst sagt gott om.

Det finns så många andra tankar, känslor och upplevelser jag tar med mig från 12 maj 2017. Men jag sparar en del till Hanna Wei-Ching - som precis vaknade!

onsdag 7 juni 2017

Snabbkaffe och snabbsummering

Det blev en tuff start på dagen i och med en kämpig natt men nu sover vår lilla tjej sedan en timme. Jag är ganska trött men finner ingen ro att sova, så jag tänkte att jag tar en snabbkaffe-kopp och hör av mig till er i stället.

Det här är vår tredje vecka hemma, tiden bara rusar iväg. Jag har ännu inte helt tagit tag i försäkringskassan, är ruggigt dålig på det. Men tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag är seg eftersom jag inte är intresserad av föräldrapenning just nu och förlorar vi en månads barnbidrag så må väl det vara hänt. Vi har skickat in en blankett innan vi åkte iväg, men inte kommit längre än så. När jag provade ringa under en av Hannas vilor hade jag plats 78 i kön och tappade suget.

Pappa och dotter traskar hemåt
efter lite nationaldagsfirande.
Skatteverket var vi till i fredags för nära två veckor sedan och har inte hört något ifrån, vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt men låter det vara ett tag även om det vore skönt att få iväg handlingarna till tingsrätten.

Vi har inte fått några provresultat från hemkomstundersökningen fast läkaren trodde att han skulle höra av sig i förra veckan. Det tolkar jag åtminstone som att de inte upptäckt nåt brådskande.

Förra veckan hade vi besök av socialtjänsten. Det kändes jättebra! De kändes väl pålästa om adoption och de var imponerade att Hanna varit hos oss såpass kort tid. De såg det som väldigt positivt att Hanna inte brydde sig om dem alls utan bara tydde sig till mig och Tobias. I slutet av besöket somnade hon lugnt i min famn. Vårt barnhem vill inte ha en rapport nu, utan det är först om ett halvår som första rapporten skrivs av socialtjänsten, men då har de början på ett underlag till den efter förra veckans besök. Sedan skriver de ytterligare en rapport när ett år gått och åren som följer är det vi själva som återrapporterar en gång om året fram tills Hanna fyllt 18.

Socialtjänsten bad oss också fundera på hur vi planerar att berätta för Hanna om adoptionen och hur vi tänker kring hennes bakgrund. Kommer vi svara på frågor en och en eller invänta varandra? Det där är ju sådant som hunnit flimra förbi innan föräldraskapet och säkert kommer komma tillbaka. Men just nu har vi förstås ett väldigt "här och nu"-fokus. Båda var vi i alla fall överens om att den spontana känslan är att kunna ge henne svar direkt när hon frågar, att inte göra så stor grej att man måste invänta den andra föräldern. Det kanske också är så, att den förälder hon frågar har hon störst förtroende för just då och om vi väntar med svar går vi miste om ett värdefullt samtal.

I morgon kommer BVC på hembesök! Hoppas och tror att det känns lika givande som besöket med socialtjänsten.

lördag 3 juni 2017

30 och mamma

Jag är ju lite för att summera saker och tänkte försöka mig på något sådant, detta mitt sista dygn som 30. Men så hamnar jag, nyförälskad som jag är, i Hanna-tankar och året är nästintill utsuddat så när som på de senaste tre veckorna.

Min födelsedag minns jag som ljuvlig, även om längtan och sorgen latent gnagde i mig. Tänk att vi inte visste då, på min 30-årsdag för 364 dagar sedan, att det fanns en liten Wei-Ching som skulle komma in i våra liv knappt ett år senare och lysa som en sol. Att hon kommer finnas där i morgon, när jag blir uppvaktad.

Mammarollen är jag inne i, den där starka nyförälskelsen och ansvarskänslan, även om jag nog inte förstått att jag är mamma på riktigt. Det är alldeles för stort men bitvis slår det mig. När hon har på sig de rutiga hängselbyxor som jag bar för 30 år sedan! Eller när jag får köpa inte en utan två marknadsballonger till henne för att hennes ögon ju lyser så fascinerat när hon ser dem ...

Eller som nu, när vi nattat henne tillsammans och jag får ligga kvar och lyssna på hennes ljuva andetag. Att detta blivit en del av vardagen ... Vår vardag.  

Iförd ärvda hängselbyxorna
ordnar hon i sin lilla kökslåda.
Plötsligt är det en annan liten människa som är så starkt i fokus i våra liv. Allt, allt, allt handlar om henne. Såpass att jag inte ens kan analysera min sista dag som 30 utan att det är just hon som kretsar i mina tankar hela tiden. Jag är så kär, vi är så kära, i henne.

Vår hallvägg är täckt med bilder på då hon var liten och i dag när vi stod där och pekade på dem som vi brukar, pekade hon med sitt lilla spretiga pekfinger på sitt bröst när jag sa "Ja, det är Hanna Wei-Ching". Så fortsatte leken. Om och om igen.

Älskade lilla vän, det går fort nu. Hon lyssnar till båda sina namn nu och vi använder båda, inte alltid tillsammans. Kanske kommer hon att vara framför allt Hanna för oss så småningom. Men jag vill aldrig helt sluta använda Wei-Ching och hoppas hon själv tycker om båda namnen.

Ja, det största som hände mitt år som 30 är givetvis det största som hänt mig i livet. Att jag och Tobias fick bli föräldrar till Hanna Wei-Ching.

tisdag 30 maj 2017

Pusskalas och bye, bye

Denna tjej, alltså. Hon förstår så mycket mer än ögat ser. Det kommer så plötsligt!

Vi har senaste dagarna kopplat att hon säger "bye, bye" när hon vinkar och går iväg från någon av oss, gärna medan hon håller den andra i handen. Nu när vi fattar, får hon förstås respons och då blir det "bye, bye" ännu oftare. Gärna till huset om vi går ut, eller till bilar som åker förbi.


Hon förstår många instruktioner och i dag när vi satt med Babblarna gav hon Bobbo-gosedjuret en puss. Så jag frågade "Ska Doddo få en puss?" och hon gav det gosedjuret en puss. Bäst av allt var ändå när jag frågade "Ska mamma få en puss?" och så fick jag en! Mammahjärtat svämmar över av kärlek.

Igår började pappan att jobba och det är en slitsam separation som bäddat för både ilska och sorg. Men han är hemma på lunchen och vi har varit in till honom tre gånger. Skönt att det är promenadavstånd. Såhär i efterhand känner vi båda, ja egentligen alla tre, att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men det går an.

Att bara vara hemma och inomhus har inte varit någon jättehit för vår tjej, så vi har varit ute några timmar om dagen. Strosat med vagnen, tittat på "Bibbi" i skyltfönstret till lelsaksaffären, plockat maskrosor och uträttat lite ärenden. Det har gått bra och på det sättet är det skönt att vi knappt känner någon här. Vi är inte hem till folk och hon utsätts inte för en massa nya ansikten hela dagen. Har hon fått vara ute en stund, har hon lättare att finna ro inne.

I dag köpte vi playdoh, som var trevligt att pyssla med även om jag fick  att googla risken med att äta degen (det är lugnt i små mängder, hehe, men man bör ge vatten).

söndag 28 maj 2017

En sovande dotter i min famn


Här sover hon i min famn, vår älskade Hanna Wei-Ching, på självaste mors dag. Ni som hängt med ett tag känner kanske igen allén, som jag fotade när jag berättade om vårt barnbesked. Då var det färgsprakande höst, nu är det skönt sommargrönt (edit: det var visst ett stenkast därifrån med andra träd, samma gata).

I morgon är pappa Tobias tillbaka på jobbet. Det blir fasligt tomt här hemma. Men vi promenerar förbi redaktionen på morgonen och sedan kommer han hem på lunchen. Om ett par veckor har vi åtta veckor ledigt ihop.