söndag 15 oktober 2017

Att hjälpa till eller hjälpas åt

Jag tror ju verkligen på ett nära föräldraskap, som jag nämnt tidigare vad det innebär. En bit i det är att undvika att använda sig av belöningar och bestraffningar och i stället försöka att kommunicera med sitt barn och framför allt lyssna. Har vi bestämt att barnet har veckopeng, då får barnet den oavsett om rummet är städat eller inte. Viljan och motivationen att alla "drar sitt strå till stacken" ska komma inifrån, inte från belöning eller bestraffning. Poängen är att belöning och bestraffning ger lydiga barn, men hur självständiga blir de i livet? Jag har aldrig haft utegångsförbud och tror inte på det maktmedlet, med det inte sagt att barn och föräldrar inte ska komma överens om hur sent det är lämpligt att vara ute till exempel.

I Barn som bråkar ges flera exempel ur vardagen på sådant som fungerar bra respektive dåligt. Ett jag fastnade för är en tonårspojke som försover sig varje dag när han ska till skolan. Föräldrarna kommer fram till ett belöningssystem. När pojken under en vecka tar sig i tid till skolan, betalar de så att han får gå på bio när helgen kommer. Första veckan gick jättebra, andra likaså. Men tredje veckan försov sig pojken varje dag. Varför? Det gick inget bra på bio den helgen, så han kunde lika gärna strunta i att kliva upp i tid.

Hanna väntar på att lasagnen som vi lagat tillsammans ska bli färdig. 
Jag brukar ha för vana att säga "Vi hjälps åt!" i stället för att säga "Mamma hjälper Hanna" eller "Hanna hjälper mamma". Vi hjälps åt med att starta diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, starta tvättmaskinen, tvätta, hänga tvätt, sätta in tvätt i garderoben, handla, laga mat, baka, kratta i trädgården ... Det tar längre tid än att göra det själv och hon får förstås mest trycka på knappar, ta fram en skärbräda och några grönsaker att plocka med när vi lagar mat, hålla i vispen tillsammans om vi bakar eller plocka några löv från marken ned i komposten. Men hon tycker det är väldigt roligt och jag tror att vi har igen det senare. Visst, det kommer hon antagligen inte alltid tycka. Jag ser det ändå som en del i hennes utveckling att bli självständig.

Just nu är det extremt ojämställt i hushållssysslorna mellan mig och Tobias. Men där tänker jag att det också är en viktig del att vi är föräldralediga ungefär lika länge. Hanna får se att när mamma jobbar och pappa är hemma är det de två som tillsammans sköter tvätten och matlagningen i stället för som nu.

torsdag 12 oktober 2017

Inte så bara att vara hemma

De senaste två dagarna har varit väldigt härliga. Jag och Hanna har bara hållit oss inomhus och på tomten, förutom under eftermiddagsvilan. Även om jag vet att hon trivs väldigt bra att vara hemma inbillar jag mig ibland att vi varje dag måste iväg ner på stan, till öppna förskolan eller någon (ibland några!) av lekparkerna.
Roligt, roligt att kratta löv och åka skottkärra. 
I stället ägnade vi gårdagseftermiddagen åt att kratta undan löv och äpplen i trädgården. Superkul för Hanna! Som för övrigt äntligen, äntligen, äntligen hade på sig mössa. Jag har grämt mig lite över att hon vägrat mössa men ändå litat på magkänslan att hon kommer ta på sig den så småningom när hon förstår att det är skönt för de små öronen att slippa bli kalla och nu hände det alltså.

Dagens roliga aktivitet blev att baka tårtbottnar till den stundande födelsedagen och när Hanna slickade sleven och den första tårtbotten stod i ugnen var jag nästan tvungen att nypa mig i armen. Jag blev så tagen. Att botten till vår dotters födelsedagstårta står i ugnen. Hon kom till oss, till slut. Älskade barn. I dag är det dessutom fem månader sedan vi fick varandra där i rummet med den gröna skinnsoffan i Tainan.

Jag hade för övrigt först tänkt spara att göra tårtbottnarna till samma helg som hon fyller år. Men så hade jag förstås ten ten-day i närminnet och tänkte att det är ju det dummaste jag kan göra. Vi fryser in dem, så klart. Då är det något sånär förberett för henne att dekorera kvällen innan sin födelsedag. Chokladbollar tänkte jag också att hon ska få göra snart - och frysa in. Dekorationer har hon, typ, fått välja i leksaksaffären häromdagen.

Vi har inte tänkt ge så många presenter, det har ju liksom kommit naturligt de senaste månaderna. Något vill vi förstås ge. Men vad? Vi grubblade och jag kom fram till att jag vill att vi ger ett stoooort paket men som inte är för dyrt och inte tar för stor plats hemma och så får det ju inte bara vara för sakens skull ... Så kom jag på det! Sedan klickade jag hem två mindre paket från Jollyroom också. Så hon får fyra presenter av oss eftersom jag hittade Kina/Taiwankläder till hennes docka också när jag beställde hennes klänning. Jag hoppas så att vi prickat rätt. Jag tror faktiskt det! Vad det blev ... får ni se efter Hannas födelsedag! Om inte leveransen blir försenad. Då har hon tre julklappar kirrade i stället och så får vi svettas ihop något annat stort paket. En hundvalp kanske? Hehe.

tisdag 10 oktober 2017

Vår första ten ten tillsammans i Sverige

Happy ten ten! I dag, den tionde i tionde, är det Taiwans nationaldag och det har jag sett fram emot att fira. Planen var dumplings med tillbehör och så en smarrig och snygg efterrätt. Taiwanflaggan på bordet och stilig dukning, givetvis. Sedan tänkte jag mig uppklädd familj, Hanna i den fina Kina/Taiwanklänningen som jag beställde för några veckor sedan. Ett mysigt firande och en fin bild att få skicka till Taiwan i samband med första återrapporteringen!

Jodå, några dumplings blev det ... 
Men jag glömde visst bort att jag är mamma till en tvååring. Ja, alltså min fantastiska och vansinnigt envisa tvååring. Som jag lirkade och lirkade för att hon skulle vilja ha på sig klänningen. Näpp. Dukningen var ju bara att glömma, jag fick välja mellan glöggmuggar och tacoskålar till sojan. För dumplings blev det åtminstone, från Icas frys, och efterrätt blev det men inte var det vackert. Jag hade tänkt mig Taiwans snygga flagga gjord på hallon, blåbär och så en klick grädde till solen. Svårt, för att inte använda ordet kaos, när man behöver underhålla och hålla det trötta, arga och hungriga barnet och hallonen mest tinat till ett mos. Dessutom bestod en del av underhållningen i att barnet fick äta yoghurt med en del av bären till sent mellis, så flaggan blev ju liksom inte så bred.

Så här såg efterrätten inte ut i mitt huvud.
Det var inte riktigt vår eftermiddag i dag och inte blev det tal om någon bild till Taiwan eftersom barnet bara satt i blöja och käkade. Men vad gäller smakerna fick både maten och efterrätten fem av fem solar av en mycket belåten Hanna och det är ju ändå huvudsaken.

Jag ser förresten att jag skrev så här i bloggen förra året på ten ten-day: "Double ten day är en dag vi kommer ha som tradition att fira. Antagligen lite större från nästa år ... och mysigare när vi är tre, förstås!".

Vi gör ett nytt försök med att slå på stort nästa år!

söndag 8 oktober 2017

Varför jag inte vill bli gravid och svaren på några andra frågor

Jag fick några frågor i en kommentar till inlägget "Hjälp! Redan i förskolekön?" och tänkte försöka besvara dem här. Vissa frågor återkommer jag säkert till så småningom. Men det som är skönt med att riva av dem så här är att det faktiskt blir av att svara på! Annars riskerar det bli liggande tänker jag.

Hur upplever du livet som  adoptivmamma? 
Ganska tidigt insåg jag och Tobias att det där "adoptiv"-sammanhanget antagligen får större betydelse senare i livet, eller inte beroende på Hanna Wei-Chings behov och funderingar. Visst, då och då påminns vi genom att vi behöver bestämma vilka bilder vi vill skicka till Taiwan i första återrapporteringen (av nitton fram till Hanna är arton år), vilka papper vi behöver samla ihop och skicka var (till socialen, försäkringskassan och adoptionsorganisationen), eller som när vi funderar över om en rädsla hos vårt barn är adoptionsrelaterad eller inte. Men i det närmaste är vi just nu bara småbarnsföräldrar, kort och gott. Det är helt fantastiskt, slitsamt och magiskt på en och samma gång.


Måste man bemöta många frågor från omgivningen och i så fall vilka?
Nja, än så länge inte särskilt många frågor. Kanske för att vi i det närmaste levt i vår lilla skyddade sfär. Men en vanlig fråga från både nära och mindre nära är Vet ni något om hennes bakgrund/Vad vet ni om hennes bakgrund? Då svarar vi vår standardfras att vi inte berättar för någon, inte ens för våra närmaste, eftersom det är Hannas berättelse inte vår. Det respekteras, men märkligt nog kan det ändå komma en följdfråga direkt därpå i stil med Varför blev hon bortlämnad? Vet ni det? Minnet är bra kort ibland när man är nyfiken, verkar det som. Annars är det ju mer frågor kring resan och hur det var, hur allt går nu etcetera och det är ju ofta ganska trevligt att bemöta tycker jag.

Känner man sig utanför i vissa sammanhang?
Delvis skulle jag säga. Jag tror att det är därför som jag inte lockas av att besöka öppna förskolan mer än någon gång i veckan på sin höjd. Det är trevligt att träffa andra föräldrar, absolut. Men de flesta har bebisar och kan sitta ner och prata relativt stillsamt medan jag får försöka hinka i mig lite kaffe medan jag flänger efter och underhåller min tvååring. Det är ett helt annat tempo. Det blir ju mycket barnprat och det blir lite svårt att komma in i samtalet om det handlar om bebisar eller förlossningar, vilket det ju naturligtvis ofta blir. Just nu är jag väldigt intresserad av att utbyta erfarenheter kring adoption och det blir ju inte mycket av den biten på öppna förskolan, det blir ju i så fall envägskommunikation från mig. Men vi har varit på en St Lucy-träff och är med i Adoptionscentrum Dalarna som arrangerar aktiviteter. Så det går bra att få de bitarna också.

Känns det jobbigt att barnet inte varit hos er från födseln? 
Absolut inte, är mitt spontana svar. Det är ingenting jag går och tänker på. Det kan kännas tråkigt att vi missat starten på hennes liv men samtidigt gör inte det kärleken eller kontakten mindre stark. Vi får se hur Hanna känner inför det så småningom.

Vad gör dig riktigt arg/besviken? 
Rasism och fördomar gör mig riktigt arg, både det som syns och det som bara är gliringar.

Vad är det bästa med att adoptera?
Adoption är så otroligt komplext. Generellt tänker jag mycket på det som en sorg för den första familjen, oavsett anledningen till adoptionen. Men det som är absolut mest fantastiskt för oss som ju får privilegiet att adoptera är förstås att få ge all den kärlek vi har till vårt barn. Det är en ynnest att få bli mamma till ett barn som redan finns. En sådan ära att få den möjligheten. Vi känner oss utvalda. Inte av Hanna, inget barn väljer ju sina föräldrar, men av hennes första omgivning. Det är också spännande att få följa Hannas utveckling. Visst, vi har inte varit de som var där för hennes första steg eller hennes första leende. Men det betyder inte att vi inte får följa hennes utveckling och en massa andra "första gången med oss"-upplevelser. Det är magiskt, samma sak att få upptäcka nya egenskaper hos sig själv och sin partner. Sedan dag ett är det så mycket kärlek till Hanna och hela hennes personlighet. Jag vet inte hur jag annat kan förklara det än att det är häftigt att få försöka stötta henne, förvalta den personlighet hon hade redan när hon kom till oss på något sätt i stället för att det är vi som varit med och format henne från starten om ni förstår hur jag tänker.


Hoppas du på att bli gravid någon gång framöver?
Nej, snarare motsatsen! För mig växer sig en allt starkare känsla att om det alls blir syskon är det definitivt genom adoption. Jag vill kräkas när omgivningen, både nära och mindre nära, kommit med kommentarer som "Det är ju många som adopterar och vips blir gravida!". För det första stämmer det ju inte. Men min stora reaktion är: Och? Vad vill du säga med det? Tror du att vi ser vårt barn som mindre riktigt för att hon inte legat i min mage? Jag bär på en rädsla att det skulle kunna finnas en risk att Hanna känner sig utanför, att hur mycket vi än visar och känner att biologin inte spelar någon roll så finns det ett samhälle som påstår motsatsen. Hur riskerar det att påverka henne? Påverka vår familj? Skulle vi mot all förmodan hamna där, får vi förstås försöka lösa de stora knutarna. Men som jag känner just nu vill jag absolut inte försätta oss i en situation där jag blir gravid. Det där har jag grubblat över en del, trots att risken är minimal. Jag tror att jag hade känt annorlunda angående syskonfrågan om det först blivit ett barn magvägen och sedan ett barn genom adoption.

lördag 7 oktober 2017

Det har hänt något

Jag hann bara tänka det en dag, innan Tobias uttryckte samma sak. Det har hänt något med Hanna Wei-Ching, med oss. Något väldigt positivt. Hon känns så otroligt harmonisk. Ja, alltså hon är fortfarande två år så utbrott lite här och då råder det föga brist på. Men i adoptionen. Jag tror att hon, bara senaste veckan, verkligen landat i att vi är en familj. Visst kommer det komma bakslag, kanske särskilt när vi utsätter henne för nya utmaningar. Men hon har tagit så stora kliv framåt.

  • Vi har båda reagerat på att hon blivit (ännu mer!) kärleksfull. Spontant ger hon riktiga omfamningar och vi får många, många blöta pussar. När vi vinkar av Tobias då han går till jobbet ger han först Hanna en puss och sen mig, då tar Hanna mitt huvud i sina händer och pussar mig flera gånger. Så får pappan en puss också om han har tur. Så fortsätter pussarna dugga tätt under dagen och kvällen. Hon söker mer ögonkontakt nu än i början, upplever jag det som. Kan titta nästan drömskt och så ler hon stort. Ja, så gör ju hennes föräldrar också förstås.

  • Hon är fortsatt väldigt social men trivs numera också med att leka själv ganska långa stunder. Hon går in i sin lekbubbla. Oftast är det vid grytorna och i kökslådorna, i badkaret, vid diskhon, eller så donar hon med sin leksaksspis. Jag älskar att studera henne när hon leker. Och visst är det skönt att jag ofta får en chans att plocka undan lite under tiden.


  • En annan bit är att hon nu (äntligen? hehe!) börjat visa att hon kan vara lite bångstyrig också med sina favoriter farmor och mormor. Trygga tjejen! Parallellt med detta har hon också börjat söka kontakt med andra och nu faktiskt suttit kortare stunder i famnen på två till personer! En av sina gammelmostrar och så min bästa vän Petra. När vi är i nya miljöer eller träffar nya människor visar hon först tydligt att det är "vi" som hör ihop, sedan släpper hon sin gard lite och minglar så lite eller mycket som hon känner för.

  • Snuttefilten från barnhemmet blir allt mindre viktig. Det är oss hon vill ha tröst av och hon blir ofta lugn väldigt fort när hon får tröst, både dagtid och under natten.

Jag blir så stolt över vår lilla, stora, tjej och så glad för hennes och vår skull. Det känns som att vi är på rätt väg!

torsdag 5 oktober 2017

SCHHHH, SCHHHH

Åh, herregud. En sådan trög dag vi haft, åtminstone fram till tresnåret. Ni vet en sådan där "Det mesta som kan gå fel, går fel"-dag.

Droppen var när Hanna äntligen somnat på eftermiddagen, det blev bara en halvtimme på förmiddagen fast hon hade behövt mer, och en granne kom fram på trottoaren när Hanna låg i selen och bara "JAHAAA. SÅ VI ÄR GRANNAR!! NI ÄR NYINFLYTTADE VA?". Jag viskar att "Nä, vi har bott här i fem år" och försöker hinta honom om att jag har ett barn i bärselen och hon har haft lite svårt att somna (här har hon sovit i sju minuter) och han bara "NÄMEN!!! KAN DU INTE SOOOOOOVA!!!". Nä, bevisligen inte eftersom hon vaknade. Varför, varför i hela friden just i dag. Jo ... för att det var i dag. Då spelar det ingen roll att hon klarade sig igenom alla de andra ljuden från bilarna, från tåget ...

Just det där med ljud är ju en lite känslig punkt för många av oss nya föräldrar tror jag. Jag blir tokig på att bilar låter så högt! Det har jag ju inte ens hört innan? Ännu värre är det med epa-traktorer och mopeder, som det ju måste ha sålts rekordmånga av just precis nu ... För att inte tala om människor som inte kan se när ett barn sover (eller ännu värre försöker sova) utan börjar prata högt och mycket ... Vi har dessutom en massa skolelever som passerar utanför vårt hus några gånger varje dag för att "gå jorden runt" och det görs ju i allt annat än tystnad i samband med dagvilan.

Ja, när det kommer till ljud har jag blivit jävligt självisk märker jag. Man vill bara gå runt och väsa "SCHHHH, SCHHHHHH!". För ibland tror man inte något alls är viktigare i världen än att ens barn får sova den där lilla timmen. Jag tror vi får lov att flytta ut i en skogskoja, bara något år eller så.


via GIPHY

  

söndag 1 oktober 2017

Hjälp! Redan i förskolekön?


Då står vår lilla Hanna-Panna äntligen i förskolekön. Vår plan är att hon börjar förskolan i september nästa år. Många verkar besöka förskolor innan, för att kolla läget. Så ambitiösa har inte vi varit. För det första känns det som att mycket, åtminstone vad gäller personal, kan hinna hända på ett år. Sedan vet jag vet inte riktigt rent praktiskt hur det skulle gå till för oss.

Däremot har jag löst hört mig för, hos administrationen, vad gäller adoptionserfarenheter och tyvärr verkar inte det vara en särskilt vanlig erfarenhet hos de förskolor vi har någorlunda nära till. Jag frågade också om möjligheten för personalen att gå en eftermiddagskurs om adoption (hos adoptis). Det lät inte som en omöjlighet, men är i så fall en sådan grej som vi som föräldrar får framföra som önskemål när vi tilldelas en förskoleplats. Så jag får väl se till att lobba för den möjligheten då, eller åtminstone så får väl vi föräldrar bjuda in oss och berätta så gott vi kan över en fika om vad Hanna kan uppleva som svårt eller till och med traumatiskt.

Sedan tycker jag det känns viktigt att de vuxna på förskolan är uppmärksamma på att Hanna inte pekas ut. Typ "nu ska alla be sina föräldrar berätta hur det var när ni föddes" eller "nu ska alla berätta om de har sin mammas eller pappas näsa". Ni fattar ... 

Vi köar hur som helst till två förskolor som är väldigt nära i första och andra hand. På tredjeplats satte vi en förskola som är längre bort men ändå ett okej gångavstånd och på fjärde och femte plats hamnade två förskolor som ligger ytterligare en bit bort och därmed nog skulle kräva en till bil om hon börjar där. Vi valde ändå att använda alla fem alternativ, det mesta man kan välja i vår kommun, för att minska risken för att det blir en förskola ännu längre bort. Kommunen behöver ju inte lova oss en av de fem förskolorna, utan bara lova oss en förskoleplats var som helst i kommunen när vi anmäler mer än fyra månader i förväg.

Vi har också sett över alternativet att Hanna skulle gå hos dagmamma, eller dagbarnvårdare som det heter. Men ingen är tillräckligt nära för att vi ska dras till det alternativet.

Att de första alternativen ligger nära tilltalar oss förstås för att Hannas dagar blir kortare. Men förskolan är ju kanske också den plats där grunden för ens egna relationer läggs, alltså där inte föräldrarna är lika inblandade om ni förstår hur jag tänker. De förskolor som är nära vårt hem, är ju också nära den skola som Hanna kommer gå i om vi bor kvar här och därför känns nästan det viktigast. Absolut viktigare än om vi föräldrar tycker en förskola verkar "så mysig" eller "har ett fantastiskt arbetssätt". För jag tror att de allra flesta kommunala förskolor här är mysiga och har ungefär samma arbetssätt i praktiken. Visst kommer Hanna drabbas av (fler) separationer genom livet. Men grundtanken att om vi bor kvar här när hon börjar skolan så hänger troligen många kompisar från förskolan med till samma skola, känns viktig.

Åh, herreguuuud. Jag kan inte fatta att vi önskat förskola till vårt barn. Vår stora, lilla, tjej. Kan någon snälla stoppa tiden?