tisdag 5 december 2017

Hannas resa till morfar och gammelfarmor

Just nu är det främst hus, hus, hus i huvudet men det händer förstås mer i våra liv. Förra onsdagen åkte jag och Hanna till Öjebyn för att hälsa på framför allt Hannas morfar och gammelfarmor. Resan krånglade rejält. Tåget var timmar försenat, så vi missade vårt flyg och jag blev dessutom tvungen att ta bilen till Arlanda och parkera där för att köpa nya biljetter och komma med nästa flyg! Vi får se hur liten del av kakan SJ chippar in med.

Men det var en imponerad mamma när Hanna var en solstråle nästan, nästan hela vägen och väntan. Ett hett tips, utöver en extremt varierad och gedigen matsäck, är ett tips som jag fick av en annan mamma, nämligen böcker med klistermärken! Oj, vad Hanna satt och klistrade och undersökte. Väl framme i Öjebyn hade vi sedan två helt fantastiska dygn.

Spännande att utforska Arlanda. 
Man vet ju aldrig hur det blir innan och jag var lite nervös över att Hanna och min farmor skulle träffas och vi sova där, eftersom Hanna varit väldigt skeptisk mot personer som passerat 80-strecket. Men de fann varandra direkt. Jag har nog inte sett Hanna börja samspela så fint, så snabbt, med någon annan vi träffat. Hanna ville visa sin ryggsäck och sina trägrönsaker i princip direkt. Sedan var de nästan som ler- och långhalm resten av tiden. All lek fick ske på Hannas initiativ, i Hannas tempo. Jag vill säga att min farmor verkligen tog Hanna på allvar och det uppskattades. Samspelet berörde mig eftersom min farmor varit en så otroligt viktig, och stor, del av min barndom och jag blir påmind om min egen lek med farmor när jag var barn. Så blir det förstås vemodigt att vi bor så långt borta från morfar och gammelfarmor.

Gammelfarmor och Hanna skivar grönsaker.
Vi hälsade också på Barnens Vänner och det kändes förstås roligt att Anna och Hanna fick träffas. Anna är den som ringde till oss med barnbeskedet. Först var Hanna väldigt avvaktande, som hon brukar, men så såg hon flera bilder på sig själv och sken upp. På Barnens Vänner åt Hanna alla pepparkakor hon kom över och så gjorde hon samma sak som hemma hos morfar: sopade, sopade, sopade.
Det blev en bild åtminstone nära BV-skylten på mig och Hanna.
Här har jag och Tobias också fotat oss tidigare.
Jag är glad att jag tänkte till när biljetten bokades. Hanna och jag åkte en onsdag och kom hem en fredag eftermiddag. Det innebar att när vi kom hem, var Tobias redan hemma och sedan hade vi hela helgen tillsammans. Så dumt bara att det blev tvunget att bli bil i stället för tåg, eftersom bilresan hem blev fruktansvärt jobbig för Hanna som ju satt själv i baksätet. Det är hjärtskärande svårt att inte kunna förklara för en trött och ledsen tvååring att varje gång vi stannar och bilen står stilla ett tag medan vi läser i baksätet så tar det ännu längre tid att komma hem. Jag försökte finnas där genom att vinka i spegeln hon har på nackstödet och förstås prata och sjunga. Men sista halvan av bilresan räckte det tyvärr inte långt och mamman satt bredvid dottern och fällde också tårar innan vi äntligen tog oss den sista biten hem. 

Det var välbehövligt för Hanna, som hade det tufft att bearbeta det spännande äventyret särskilt under lördagen, att vi kom hem i anslutning till helgen. Hon grät och skrek väldigt mycket och kraftigt under lördagen, vid flera tillfällen. Det är så klart tufft att se men vi såg till att backa men ändå finnas där och säga det ("mamma är här om Hanna behöver tröst"), bekräfta känslan ("jag ser att du är arg") och vänta ut. Nästan efter varje utbrott, som denna dag kom vid små och stora motgångar, ville hon direkt vara nära och krama och pussa både mamma och pappa.

Jag försöker tänka att det är bra att hennes känslor kommer ut, att hon inte håller det inom sig. Vad det än är hon reagerar på, så även fast hon haft det väldigt roligt var hon bortrest från sin pappa i två dygn och vi var tillsammans med människor hon aldrig träffat förut. Särskilt för en person som har separationer bakom sig, är det klart att det i det undermedvetna kan trigga tankar om nya separationer.

Två dygn var kanske i kortaste laget för oss vuxna, men definitivt alldeles lagom för Hanna. Det är nästan så att jag börjat planera för nästa Öjebytripp tillsammans med Hanna. Men först behöver vi ta oss igenom den här flytten och finna ett hem.

Stora tjejen hade egen sittplats på flyget. 

måndag 27 november 2017

Det som jag vill ge Hanna

Innan vi fick barn trodde jag att det skulle bli ett sätt för oss att lära känna andra barnfamiljer i Avesta. Så fick vi Hanna och det jag framför allt fylldes med, var en stark känsla av "Varför ska vi lära känna en massa nya människor hela tiden, när allt vi vill är att vara tillsammans med de fantastiska människor vi redan känner?" Förstår ni? Det är trevligt att träffa nya människor, absolut, och det vill vi inte sluta med. Men både jag och Tobias har starkare märkt att det vi önskar i vardagen, är att vara nära den inre kärnan. Det betyder så mycket mer än att hela tiden skapa nya, ibland väldigt flyktiga, relationer i privatlivet. Ja, den starka hemlängtan som drabbar så många småbarnsföräldrar drabbade också oss.


När vi fick Hanna kände jag ganska snabbt att jag inte ville att vi skulle bo isolerade i Avesta, borta från all släkt. Det är inte så jag växte upp. Ja, Hanna har sin fantastiska mormor i grannkommunen. Men det är inte samma sak som att kunna kasta sig på cykeln och ta sig hem till nästan hela stora släkten.

I lilla Gimo, som haft en allt starkare dragningskraft för oss, finns i princip allt och alla inom gångavstånd. Inkluderat nästintill hela tjocka, underbara, släkten på Tobias sida. Sedan vi träffades har jag älskat den lilla bruksorten och samhörigheten med nära och kära där. Jag älskar att det kan knacka på dörren, utan att det ringt först. Jag är uppvuxen med "Har ni kaffe?"-frasen och skorna som klampar in. Att gå till badet och alltid, alltid springa på någon man känner. Någon som slår sig ned i solstolen bredvid. Jag älskar att få se bekanta ansikten på Ica, stanna till och prata en stund. Att vara i Gimo, är det närmsta jag kommer hemtrakterna Norrbotten utan att behöva flytta hela långa vägen upp dit.

Innan vi fick Hanna kunde jag börja gråta i bilen när vi lämnade Gimo för att åka hem till tomma, tysta, Avesta. Så är det inte längre även om vi som nämnt längtat till Uppland. Men känslan att jag så småningom vill ge Hanna allt detta som hon inte kan få i Avesta, har vuxit sig väldigt stark.

Det är ju lustigt det där. Att när vi nu en period efter att ha sökt mängder av jobb haft inställningen att det nog kommer dröja innan vi kan flytta till Gimo ... Så kommer den där intervjun som kändes ganska bra, snabbt följt av den uppföljande intervjun och testerna och plötsligt, kort efter att man varit inställd på att Hanna kanske hinner börja skolan i Avesta, får man i stället tacka ja till det där fantastiskt roliga jobbet nära Gimo.

Redan i januari går flyttlasset. Det känns vemodigt att lämna jobbet efter drygt sju år. Men nästan ännu mer vemodigt att flytta längre från mormor även om hon finns kvar och bor nära Norrlandsmått mätt (en och en halvt timme med bil får vi mellan oss). Jag påminns om när jag mellanlandade hos mamma en vår, faktiskt våren innan journalistutbildningen där jag och Tobias träffades. Mamma och jag gick varandra på nerverna då och då (jag höll på med körkort och vi övningskörde ihop, say no more liksom, hehe). Men när jag sedan flyttade hundra mil hemifrån (igen), från hennes trånga trea, så grät hon på perrongen och jag på tåget inför den tomhet som skulle uppstå.

Jag återkommer till er med lite fler tankar, reflektioner och förstås informationen om vad jag ska jobba med. Behöver bara renovera kattklösta tapeter, hitta någonstans att bo, flyga till Norrbotten, gosa med världens bästa Hanna, packa flyttkartonger, styla hemmet inför kommande visningar, lämna in återrapport till Taiwan, gosa lite till, sälja hus och formellt säga upp mig innan månadsskiftet då. Just ja, så skulle man väl hitta lite julstämning här någonstans också?

Vi är väldigt glada över den dröm som nu går i uppfyllelse så otroligt snabbt, men för tillfället ganska stressade.

tisdag 14 november 2017

I ett fotoalbum


Är ni bra på att faktiskt sätta ihop fotoalbum eller fotoböcker? Eller samlas korten på hög, om de ens tar sig ur datorn? Våra fotoalbum fylls så sakteliga på av husets volontärarbetare i detta avseende. Det vill säga av mig. Vi passade på att beställa ett gäng bilder när vi beställde de som ska skickas till Taiwan. Men visst är det ännu många som väntar på att ta sig ut från datorn. Trots att vi ju aldrig brytt oss om att framkalla bilder så ofta som nu. Min gissning är att så snart min föräldraledighet är över kommer jag inte ha samma möjlighet att göra detta lika "pö om pö" men å andra sidan börjar vårt fotograferande sakteliga komma in i en normallunk i detta vinterhalvår och dessutom efter ett somrigt, läs: extremt fotovänligt, halvår tillsammans.

Fotoalbumen är verkligen bland de ägodelar som skulle vara absolut värst att förlora. Samtidigt mäktar jag inte med att göra flera uppsättningar. Utan jag tänker ändå att om det värsta skulle ske, så har andra människor bilder på Hanna och på oss tillsammans. För det är ju just de bilderna jag inte skulle stå ut att vara utan. Hennes start i livet, både i Taiwan och i Sverige.

Något jag inte ens tänkt på, men som jag såg i en Facebooktråd, är vad som sker med fotoalbumen vid en separation eller när barnet flyttar hemifrån. Men att göra tre uppsättningar album känns ju bara för mycket livrem och hängslen. Man får ta det där och då, om det blir ett där och då, dela upp det där och då.

Kvällen har också ägnats åt att lägga ut otympliga prylar till försäljning. Påmindes om varför jag drar mig för sånt, när första frågan om vinterdäcken kom efter någon minut. "Passar dom Saab 9-5 a?" Jag ville bara svara "Jag har ingen jävla aning. Jag är inte Google.". Men behärskade mig och nu verkar de faktiskt vara sålda. Så sköööönt! Sommardäcken blir antagligen mycket svårare att kränga.

Vi är i en riktig "Nu fixar vi undan det här"-period i många avseenden och det känns väldigt skönt. Det är sånt som inte bara blivit liggande under tiden som nykläckta föräldrar, utan också under den tunga väntan. Men det här är antagligen också sånt som jag inte kommer ha samma engagemang för när jag är tillbaka på jobbet.

Sist men inte minst har vi sjukstuga här hemma. Förra veckan låg Tobias däckad och han hann bara bli frisk så däckade jag. Fast att vara föräldraledig och halv-sjuk, alltså inte så man behöver någon som tar över barnpassandet, är verkligen inte att vara sjuk på riktigt. Det blir verkligen inte vila i den utsträckning man hade behövt för att fungera normalt, samtidigt som jag känner mig betydligt friskare än jag hade gjort om jag inte hade barn. Men jag har flyttat många barnböcker, leksaker och Hannas surfplatta till sängen för att kunna ligga ner. Det har faktiskt fungerat väldigt bra än så länge. Hanna är ju då frisk, som vanligt. Hon har ännu inte varit sjuk sedan vi fick varandra. Helt otroligt. Jag tror att den där bakteriehärden till snuttefilt är magisk.

söndag 12 november 2017

En liten hyllning till pappan


Han väntade så länge. Han längtade så länge. Nu är hon verkligen en del i vårt liv, i vår familj, vår dotter Hanna Wei-Ching, och Tobias är pappa. De bygger höga duplotorn, får varandra att kikna av skratt och Tobias ger henne pappa-fart i gungan så som bara han kan ... Han sjunger, för henne. Han tröstar, henne. Han får blöta pussar, av henne. Han älskas, av henne. Han älskar, henne.

Det är så självklart att Tobias är just hennes pappa, att Hanna är just hans barn, och i dag när vi varit tre i prick ett halvår har vi i all enkelhet äntligen fått fira hans första fars dag tillsammans. Eftersom Hanna älskar fjärilar så fick pappan en klassisk fars dag-present. Ja, alltså en fluga ser väl ut som en fjäril? Inte vilken fjäril som helst heller, utan en silvrig så att han matchar sin dotter när hon är brudnäbb tillsammans med sin syssling på min kusins bröllop i vår.

Den ofrivilliga barnlösheten varade i ljusår när det begav sig men känns nu så långt borta för oss. Men visst tänker jag lite extra på er som längtar, som hoppas och väntar, en dag som denna.

Varken han eller jag gör alltid rätt men vi gör så gott vi kan, så som föräldraskapet är, och det tillsammans med den han är gör honom till världsbästa pappan. Jag är så fantastiskt glad, så fantastiskt lyckligt lottad, att just han är far till mitt barn.

lördag 11 november 2017

Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild?

Nu är albumet till Hanna Wei-Chings återrapport äntligen klart. Det var svårt men samtidigt så otroligt enkelt att välja ut bilder. Det gäller att komma in i rätt känsla när det sedan ska svetsas ihop och skrivas bildtexter på engelska. Jag hade tänkt pyssla igår, men det var en lite orolig kväll och när klockan var elva var jag inte direkt i pysselmode. Då är det skönt när det lossnar dagen därpå. Tänk så mysigt att så småningom få sitta och göra detta tillsammans med Hanna.

Man ska skicka minst tio bilder till St Lucy, vi landade på sexton till slut. Det hade verkligen kunnat bli ännu fler men någonstans får man ju hejda sig. Det är fantastiskt att få sammanfatta vår dotters första tid hemma. Få se och visa hur mycket som hänt. Jag skulle så gärna vilja se när de bläddrar i albumet. Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild? Kommer glädjetårar, så som det gör för mig? Jag tror att barnhemmet kommer ge någon slags respons på bilderna, men det är inte säkert.

I morgon, på självaste fars dag, har vi ju varit tillsammans i ett halvår. Apropå fars dag har jag inte direkt varit Fru framförhållning i år, trots att jag länge tänkt beställa en speciell grej från nätet. Men det blev en ganska pricksäker present jag hittade nere på stan i dag ändå! Vi får se vad pappan tycker ...

tisdag 7 november 2017

Skala, skala, skala ...

En köksvägg som ska bli vit.
Det är lite tempo i vardagskvällarna just nu och jag tittar inte in här lika ofta. Jag har ägnat "egentid" åt att spackla vår köksvägg men kan inte slipa just i kväll på grund av att det förstås låter en del och det är en i hushållet som behöver sin sömn. Så jag hade tänkt ta tag i sovrummet uppe eller vardagsrummet, som vi också är i färd med att måla eller tapetsera. Men så såg jag alla grejer som måste flyttas innan väggarna kan tvättas ... och bestämde mig för att slå mig ned hos er en stund. Hej.

Vad kan jag berätta om vår fantastiska lilla tjej nu? Hanna har kommit på tjusningen med att skala mandariner och ägg. Så det gör hon mycket och gärna. Hon äter en del, men mycket mindre än hon skalar, och mamma och pappa får nog det mesta. Mackan ska helst, utöver ett tjockt lager smör, serveras tillsammans med en smörkniv. Kaviar är väldigt, väldigt gott. Men den sockriga delikatessen ska inte ges på smörgåsen, utan ätas rent med sked. Enligt Hanna är den månatliga dos hon får på tok för liten.

Nu är Hanna dessutom, utöver katten och hästen, vass på att berätta vad fåret, kon och hunden säger. Det lossnade när hon lagom till Halloween började skrämmas och säga "Bu!" så mycket som möjligt. Jag behöver också smyga in en rättelse här, för apropå ett tidigare inlägg tror jag inte att det är en logoped vi får träffa vid bvc-besöket utan bara "vanliga" bvc som kollar till talet.

Nu ska jag nog ändå ge mig på den där städningen inför väggspacklingen. Det är ju fantastiskt skönt att komma igång med, och så småningom få bocka av, sådant man velat göra länge. Det är lite småjobbigt i mitten av allt bara.

"Varsego mamma, här får du en (till) mandarin att äta".

fredag 3 november 2017

Den där lugna stunden på kvällen

Fredag eftermiddag är jag ofta helt slut, det brukar smyga sig på redan på torsdag. Det är inte bara jag som oftast är riktigt trött de där sista timmarna innan pappan kommer hem från jobbet, utan Hanna är detsamma. Vi behöver få helg med familjen, helt enkelt.

Så på fredag eftermiddag ser jag många gånger fram emot den där lugna stunden på kvällen. När jag pausar från att vara underhållare/ klätterställning/tröstare/matlagare/sövare/lövkrattare/städare/projektledare/nej-sägare etc. ofta på en och samma gång.

Fast det brukar ta knappt en timme innan jag kommer på mig själv med att rastlöst sitta och längta efter att det ska bli i morgon. Så att vårt busfrö kan vakna och vi får börja om med en lika fantastisk dag igen.