söndag 8 september 2013

Inget lustiga huset

Nu är man tillbaka in i vardagslunken efter en vecka utanför landet och en vecka på hemmaplan. Vi har haft det riktigt trevligt på semestern, trots både tant röd och så en förkylning på det. På bebisfronten intet nytt. Mitt jobb väldigt mycket energi på många sätt och på senaste tiden har det blivit alldeles för mycket. Det är påfrestande både i arbetet och privat. Jag funderar på att skola om mig, men det är en senare fråga. Det känns tråkigt för att jag identifierar mig så mycket med mitt yrke. Men hur ska jag orka ha ett jobb som sliter på min hälsa så, när vi sedan får barn? Nåväl, jag har fått en del att fundera på i alla fall. Förhoppningsvis blir det väl bättre på jobbet så småningom, men det är en mental stress jag helst hade varit utan. Nu börjar tankarna om IVF krypa närmare. Ska vi ställa oss i kö? När då? Vad kommer det innebära? Praktiska detaljer och så där. Måste man ta ledigt från jobbet? Sjukskrivning? Ja, jisses. Dags att hoppa på nästa åktur snart vad det verkar som. Men det här tivolit vi är på, känns ju inte så värst roande. Det är ju inte riktigt lustiga huset. Snarare spökhuset och berg- och dalbanan i ett. Eller bara som de långa köerna till karusellerna. Så åker man, så var den en flopp. Var är kärlekstunneln någonstans? Nä, det här tivolit vill jag hitta ut från så snart som möjligt.

4 kommentarer:

  1. Ja, det här tiviolit hade jag också gärna sluppit.Men snart kanske man hamnar i kärlekstunneln?

    Hoppas jobbet börjar kännas bättre :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men funderar på att tränga mig i kön för att komma till den där förbannade kärlekstunneln ;)

      Radera
  2. Åh vad jag känner med dej! Just nu är livet så tungt här... Går ofta in på din blogg, känner så igen mej i det du skriver och beskriver. Börjar känna paniken komma nu eftersom det aldrig blir någonting annat än det man absolut inte vill ska komma en gång i månaden. Känner att jag inte kan sluta tänka på annat än att just bli med barn, och att få behålla det- utan något missfall... Det har blivit en oerhörd stress att tänka på detta varje dag flera gånger om dagen. Och ja, här har tanken på IVF oxå kommit men det känns som en oerhört stor process. Kommer man orka det och kommer man ändå lyckas???

    Måste bara berätta en annan sak... Träffade en kille på min arbetsplats var på han säger att hans sambo var hemma idag för att hon hade så fruktansvärt ont i magen... Då kläcker han ur sig "hoppas veeerkligen inte hon är med barn bara!!!". Blev så jävla arg och ledsen och tog åt mej något fruktansvärt. Hur kan man ens uttrycka sig, i mina öron, så klumpigt? Han menade ju inget illa och vet inte om min situation MEN just då, just där tog de orden extra hårt!

    (Förlåt... Blev ett väldigt långt och personligt inlägg... Du får gärna ta bort det. Behövde bara få ur mej många dagars frustration och ledsamhet...)
    Må väl, ta hand om er!

    SvaraRadera
  3. Hej Therése!
    Ja, alla dessa frågor som snurrar runt i ens huvud. Det mår man ju inte direkt bättre av. Men det går inte att "inte tänka på det", som en del tokstollar försöker ge som råd.

    Åh! "Facepalm" på den alltså! Som du säger, så är det väl okunskap som ligger bakom. Men så jäkla klumpigt. Suck.

    Sköt om dig!
    / Lina

    SvaraRadera

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina