Sötsug och samtal

På senare tid har jag inte tänkt så mycket på Den ofrivilliga barnlösheten. Jag har till och med gosat med en alldeles bedårande sjuveckorsbebis utan att bli deppig efteråt.

Men i dag är dagen innan jag ska ringa ett samtal till ivf-kliniken. Jag vet inte helt vad det ska mynna ut i. Jag tror att det ska vara jag som säger "I januari eller februari vill vi komma i gång med nästa ivf" och att kliniken då ska svara "Okej, då vet vi. Då ska läkaren gå igenom era resultat och besluta om det blir korta eller långa protokollet". Eller så kanske de ska säga "Okej, då bokar vi in ett möte i januari eller februari".

Hur som helst gör detta givetvis att funderingarna kommer i gång igen och att jag tänker på att vi inte är en familj ännu. Att vi har många misslyckanden bakom oss, varav två ivf-försök. Att vi har åtminstone ett ivf-försök till framför oss och det gör mig matt. Jag vet att vi tar oss igenom det, det är inte det. Men den där karusellen, eller kanske snarare spöktåget, som känslorna måste ta sig igenom. Det är tufft. Det är svårare att ha en ivf framför sig än bakom sig, om du frågar mig. Men det lättaste av de tre plågorna, är kanske till och med att vara mitt uppe i en ivf. För att ha en ivf bakom sig, har ju hittills för oss alltid varit att ha ett misslyckande bakom sig. Det är svårt att jämföra med något annat i livet.

Allt som nästan går att jämföra det med blir så litet i jämförelse. Som att ta körkortet, när man tränat, tränat, tränat och sedan haft uppkörning och sitter där bakom ratten och väntar på att få höra om man lyckades eller inte. Men jag vet inte, det låter ju lamt och är inte alls samma sak som att genomgå en ivf-behandling.

Mensen kom hur som helst några dagar för tidigt. Jag antar som sagt att det är de där hormonerna som ställer till det. Sen var jag på akupunktur och han satte två nålar i öronen som skulle "göra att jag inte var så sötsugen" även fast jag inte var det och ett förbud fungerade absolut inte. Har jag någonsin varit så sötsugen som i fredags och hela helgen? Troligen inte. Jag gav efter rätt fort. Ingen idé att strida emot ett sötsug under lingonveckan. Jag ska inte på akupunktur igen förrän om tolv dagar, kan nog sköta mig fram tills dess.

På tisdag är också en stor dag. Då ska vi träffa socialen för att snacka föräldrautbildning! Jisses, inte kunde man tro att så här många personer skulle vara involverade i vår familj innan något barn ens finns hos oss. Kanske skulle börja räkna efter hur många som blir inblandade i den här lilla expeditionen eller vad man ska kalla det. Jag får det till 14, både större roller, biroller och närmast statister, än så länge:

• Utredningen: Gynekolog, blodprovstagerska, spermaburkstagerska ett, spermaburktagerska två. 
• Kliniken: Gynekolog ett, gynekolog två, blodprovstagerska, barnmorska ett, barnmorska två, gynekologpraktikant, embryoassistent ett, embryoassistent två, receptionist.
• Nu närmast: Kvinnan på socialen inför föräldrautbildning.
• Bubblare: Akupunktör.

Pigg i november

Kollegorna faller som furor, ner i förkylningsdimman och tröttheten. Jag är än så länge pigg och har väl sällan fått så många kommentarer om att jag ser just pigg och glad ut. När kroppen och sinnet dessutom snart färdats genom det solfattigaste november på åratal. Två och en halv timme sol, läste jag någonstans, att vi haft.

Jag vet inte om det är nålarna, den nya kosten eller bara ren jävla tur (jag brukar bli sjuk först av alla). Men jag hoppas att mitt nuvarande pansar till immunförsvar inte viker sig utan fortsätter hålla sig starkt och att energin stannar.

En cykel som hittat hem?

Det händer inte så mycket i vår lilla barnlöshetsvärld just nu. Två veckor sedan vi förstod att behandlingen misslyckats. Just nu accepterar jag lugnt att det kommer ta tid, på något sätt. Men det är stor betoning på just nu, det där går ju i perioder. I helgen fick jag en liten mellanblödning som varade i tre dagar. Det brukar jag never ever ha. Men när jag checkade av med kliniken i måndags fick jag veta att det inte alls är otänkbart att det är hormonerna som spelar mig ett spratt så här några veckor efter ivf-behandlingen. Givetvis tog jag ett graviditetstest ändå i helgen, om utifall att. Men det var som väntat negativt. Akupunktören, som ju vill veta hur det står till med alla diverse kroppsvätskor, sa att det var bra, att kroppen rensas på något sätt. Men jag vet inte. Det skulle också kunna vara den gamla cykeln som försöker hitta tillbaka, perioden stämmer, ivf:en ställer ju till det lite så att menscykeln rubbas.

Tre tänkbara länder

Jag vet att man får vara beredd att tänka om både en och tre gånger. Men jag har framför allt tre länder som jag fastnat för, och som verkar passa oss, när det gäller en eventuell framtida adoption och min man verkar tycka att de är rätt bra också.

Det dröjer nog ett tag innan vi vet om det är aktuellt för oss att ansöka om att adoptera barn med i förväg kända särskilda behov. Men vi har ju just liiiite tid på oss att komma underfund med det!
Här är de tre länderna som snurrar i huvudet just nu:

Madagaskar
Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vid syskonadoptioner gäller 0-60 månader.
• Makarna ska vara friska och den ena måste vara över 30 år gammal.
• Åldersskillnad mellan barnet och föräldrarnas genomsnittliga ålder får vara högst 40 år.
• Barnlösa par prioriteras.

Övrigt: Två års väntan i Sverige. Ett och ett halvt års väntan på besked om barn. Vistelsetiden i landet är tre månader (det både gör mig nervös och peppad!).

Thailand
Generella krav:

• Intyg om svårigheter att få biologiska barn.
• Makar som är yngre än 40 år kan ansöka om barn 0-36 månader. De som är äldre än 40 år kan ansöka om barn som är fyra år och uppåt.
• BMI: max 29.
• Friska makar med åtminstone gymnasieutbildning i bagaget.
• Barnlösa par prioriteras framför de som har barn sedan tidigare.

Övrigt: Besked om barn brukar dröja drygt två år. Ansökan ska gälla barn lägst 0-36 månader. Vistelsetiden i landet är drygt två veckor.

Vietnam

Generella krav:

• Ansökan ska gälla barn som är lägst 0-36 månader.
• Ensamstående och par kan ansöka.
• Man måste vara tillräckligt frisk fysiskt och psykiskt för att kunna ta hand om barnet bra.
• Inga anmärkningar får förekomma i belastningsregistret.
• Flera barn sedan tidigare är okej.

Övrigt: Vietnam är ett pilotland. Det är svårt att säga hur länge besked om barn kan dröja. Som sökande måste man vara öppen för barn med i förväg kända särskilda behov. Vistelsetiden i landet är cirka en månad.

Källa: Adoptionscentrum

Drömmen fortsätter

Jag tänker ofta i bilder. Det kanske de flesta gör, jag vet inte. Jag tänker ganska mycket framåt också, visualiserar. Jag är nog lite av en drömmare, helt enkelt.

Tidigare när jag tänkt på vår framtida familj har jag sett små minikopior av både mig och min man. Inte jätteskarpa bilder. Men det har flimrat förbi en röd hårtuss att stryka från pannan, en blond lintott att fläta håret på.

Jag fortsätter att drömma om vår familj. Men nu är det både gamla och nya bilder. Jag ser barn med olika toner på huden, andra hårfärger än min och min mans. Stora bruna ögon, eller kisande små blå. Det är inte viktigt för mig hur vårt framtida barn ser ut. Det är bara jag som håller på att spricka av nyfikenhet för att jag längtar efter henne, eller honom, så. Jag tror att drömmar och visualisering är mitt sätt att bearbeta det. Ett sätt att kunna intala mig själv om att ett barn, kanske fler, finns där i framtiden för oss.

En vän sa något rätt häftigt tidigare i veckan när vi berättade om adoptionsprocessen. Att det kan ju faktiskt hända, att vårat barn finns därute någonstans i världen i detta nu. Det är en mäktig känsla att ta in.

Nu är nog nålrädslan förbi

Dagarna rullar på. Akupunkturen och detoxen likaså. Jag har varken druckit kaffe eller ätit socker eller mjölk sedan i torsdags. Men i morgon är det konferens och lunch med jobbet och då lär jag väl äta det som bjuds i vegetarisk väg. Och är det efterrätt, ja då har jag inte karaktär att låta bli. Men te blir det nog i stället för kaffe.

Nu har jag gått på akupunktur två gånger. Jag tror att det får mig att slappna av trots den stress jag "borde" känna på jobbet. Min nålkänsla känns liksom över och förbi sedan ivf:erna, även om den gör sig påmind då och då, genansen likaså. Vid senaste akupunkturbesöket fick jag en hemläxa, men den lär jag genomföra i garaget i fortsättningen. Det är tänkt att jag ska tända eld på något som nästan ser ut som en cigarr, det luktar väldigt starkt som en blandning av rökelse och cigarr, och så ska jag hålla den över olika partier på huden varje kväll.

Hemläxor och venusberg

När jag stod där inne på akupunkturkliniken och ombads att räcka ut tungan och blunda medan han fotade så tänkte jag att "snart hoppar ett kamerateam fram, pekar och skrattar". Men det hände förstås inte.

Jag fick sen, i trosor och behå, ligga på en brits medan jag fick nålar både här och där (jepp, venusberget var också inblandat). Sen smetade han också ut någon sesampasta som han tände eld på (inte på det berömda berget, puh!) med rökelse. Ibland blev det ordentligt hett, men det gick över fort.

Innan han stack in nålarna tryckte han på olika punkter, en del gjorde så sjuuukt ont och andra kändes inte alls. När sedan nålarna varit i, så gjorde det mindre ont på de flesta ställen. Men det var främst ett ställe på magen som det gjorde ont i när han tryckte. Där fick jag också någon värmelampa placerad. Och så fick jag några frön "för själen och fertiliteten" intejpade i öronen".

Jag har fått några hemläxor. Promenad 20 minuter om dagen är en av dem. Det tuffaste blir ändå att följa kostråden. Inget socker och ingen mjölk. Min första tanke var "Men, men. Onsdagsfikat på jobbet då?" Men det här ska jag väl klara, åtminstone för det mesta. På Madeira tänker jag inte vara utan vare sig socker eller ost. Och julbordet med jobbet är väl inte heller så kul utan socker och mjölk, när man dessutom är vegetarian och varken äter kött eller fisk.

Nu får vi se varthän det barkar. Jag googlar ivrigt på adoption också och har fastnat för några länder. Jag får väl ha en slags redovisning för maken (framför katedern, med pappret i hand, haha).

Hälsocheck

Starten på mitt hälsosamma liv:
Jag, ickefrukost-människan, hivar stressat i mig gröt direkt ur kastrullen innan det är dags att ge sig av mot akupunkturkliniken om en kvart. Nu: En mätt kropp i balans, typ?

Två stora steg

I dag har jag gjort två, eller egentligen tre, spännande saker. Det är två stora steg med samma mål, att bli föräldrar, men i lite olika riktning:

• Adoption: Bokat tid med handläggare hos kommunens familjerätt. Jag pratade med föräldrautbildningen i Falun för någon dag sedan och fick veta att en ny utbildning drar igång i mitten av februari. Men vi får inte anmäla oss till en sådan själva. I stället ska det gå via en handläggare som haft ett möte med oss. Nu är det inbokat till början av december. Pirrigt, pirrigt!
• IVF: Bokat en första tid hos en akupunktör. Jag mejlade honom igår kväll och fick snabbt svar. Han ville att jag skulle komma förbi på torsdag mitt under dagen i två timmar(!). Jag förhandlade det till fredag, när jag tack och lov är ledig hela dagen. Sedan är det tänkt att jag ska gå dit vid kanske sex tillfällen om jag tycker att det känns bra. Jag har inte inställningen att jag går in i detta med höga förhoppningar utan det handlar mer om att jag är öppen för att prova något nytt. Tips! Akupunktur är dyrt, 400 kronor per tillfälle betalar jag nu. Men man kan använda sig av friskvårdsbidraget om man har något sådant. Allt enligt Skatteverkets regler, om arbetsplatsen följer de. För mig blir det således sammanlagt 1400 kronor för behandlingarna i stället för 2400 kronor. 
• IVF: Bokade in mig på zonterapi (ska också gå att använda friskvårdspengen till detta!) men hon hade tid först i januari. Men sen sa min mamma, som älskar allt sånt här "hokus pokus" och prövat det mesta, att det inte brukar vara så bra att kombinera olika behandlingar parallellt med varandra. Så jag funderar på att stuva om zonterapin till senare bara för att prova det för mitt välmående. Eller så bokar jag av det helt.

Jag vet inte hur jag orkat med detta så nära inpå. Men jag tror att det dels beror på att jag var så ledsen redan förra veckan, dels beror på att jag allra mest blev förbannad på vår situation i måndags snarare än att jag bölade hela dagen. Jag blir sällan arg, men det är lite lättare att orka försöka göra något åt sin situation när man är arg än när man är ledsen tror jag. Så länge man lyckas göra något konstruktivt av ilskan. Den är ju förresten också en sorg, bara i en annan form.

Bara vara vi

Vet ni vad vi gjorde samma dag som vi fick det negativa beskedet? Vi slog till och bokade en fyrstjärning charter. I mitten av december drar vi iväg en vecka till Madeira. Det blir rom och cola på balkongen, yatzy, gott käk, pocketbläddring, spabehandlingar, jacuzzi inne och pooldopp ute … Få umgås, se varandra, i en ny avslappnad och kravlös miljö. Just nu känns det som att vår hemmiljö är ingrodd i sorg och som att sorgen, hjälplösheten, växer in i oss.  För en vecka ska vi bara vara vi. Inte några sorgsna, barnlösa kufar. Bara vara vi.

Fy fan så skönt och fy fan så välförtjänt tänker vi. Woop, woop!

PS. Kommentarer likt "Vem vet ... kanske blir ni med barn under semestern?" undanbedes vänligen och frrrruktansvärt bestämt!

Kvällen innan testdagen

Jag valde att försöka sätta ord på känslorna och tankarna kvällen innan det var dags för gårdagens graviditetstest.
När ovissheten stundvis kunde kännas ganska ljuv. Men också jobbig, förstås.

2014-11-02

Är man någonsin så mellan hopp och förtvivlan som kvällen innan det andra ivf-försökets stundande graviditetstest? Det är allt jag fokuserar på. Som om jag ska ta sats i höjdhopp, inte nudda ribban. Jag har inte tänkt på något annat än minus eller plus den här dagen. Att hoppas halvhjärtat går inte, inte i dag. Det är av och på. Av och på. Det är som att vi tror att vi aldrig varit närmare. Men vad vet vi, egentligen? Är vi ens nära nu?

Imorrn kastar vi oss utför stupet. Lyckas vi flyga den här gången, eller blir det en till kraschlandning? Vad resultatet än visar, blir det skönt att veta. Om vi kan andas ut, få känna lycka, eller om vi måste sugas in i sorgen, in i det svarta hålet, igen.

Kroppen skvallrar ingenting, är så hemlighetsfull. Eller är det du som är så finurlig, så hemlighetsfull? Jag är hoppfull, sprudlande nyfiken, större delen av tiden. Men små stunder tvingar jag mig själv ner på jorden, ner till likgiltigheten. Att fokusera på en framtid med tredje och sista ivf-försöket, en plats i adoptionskön. Att det också är en framtid, en alldeles underbar framtid om det leder till att storken hittar till oss.

För den som inte läst hur det gick, så finns det inlägget här.

Nej, nej, nej

Det fungerade inte den här gången heller. Jag har nog hunnit gå igenom hela känsloregistret denna ruvardag 18 och testdag, från pirret innan resultatet till ilskan och frustrationen över vår situation. Just nu har jag mellanlandat i tröttheten, med ett axelryck.

Ledsen? Ja. Chockad? Nej. Jag vet inte. Jag är mest less. Vi kan det här nu. Kan vi inte få prova nåt annat? Vad sägs om ett plus på stickan? En bebis att sniffa i nacken?

Jag känner mig ganska lugn ändå. Det var nästan tuffare när inget av äggen klarade sig till frysen. Nu hade man en liten föraning om vad som riskerade vänta oss. Men när jag behöver ta orden i munnen, ringa till dem som hoppas så mycket med oss och inte få tjuta det där glädjetjutet, så stockar det sig i halsen. Det närmaste jag kan beskriva det som, är att det är som att ringa och berätta att någon har dött. Ingen man hunnit komma nära kanske, men en bekant så där. Kanske med svajig hälsa. En person som man så gärna ville lära känna.

Det är givetvis en stor sorg att se ett negativt test igen. Men det måste ju göras. Vi blir ju inte med barn bara för att vi tar skygglapparna på och inte gör testet. Vi är där vi är. Jag har pratat med den förstående barnmorskan på ivf-kliniken i Falun. Vi ska höras igen innan jul, så är väl tanken att köra igång med den tredje ivf:en i januari om vi orkar. Jag hinner tänka praktiskt. Ska vi ställa oss i en eller två adoptionsköer då? Undrar om det blir långa eller korta protokollet? Ska man böna och be om två ägg på en och samma gång? Har vi chans till det nu trots att vi är unga? Jag vet inte. Vi får se.  

Jag kan ändå känna att det är skönt att för en stund pausa. Inte vara mitt uppe i en ivf-behandling, alla sprutorna, lutinusträsket, ovissheten. Nu skiter vi i det här en stund. Jag fick ju unna mig en snygg jacka, med gott samvete, i alla fall.

Lutinushumor

Alltså ... den när man glömmer sin eftermiddagslutinus hemma och får köra från jobbet med plattan i botten för att hinna hem i okej tid. Då skulle man inte vilja bli stoppad av polisen. "Men, men, men ... jag måste hem till min ehm ... musmedicin!". Det sistnämnda har inte hänt och kommer inte heller att hända, då jag proppat skrivbordslådan full med medicin.

 Nu är det bara några dagar kvar med den där förbannade lutinusen. Hurra, hurra! Ännu mer, försiktigt förvisso men ändå, hurra: ruvardag 16 och ingen mens än så länge.