tisdag 31 mars 2015

Mamma är lik sin mamma?


På adoptionsutbildningen har vi diskuterat huruvida det är viktigt det är att ens barn liknar en själv. För mig spelar det noll roll.

Bland det första jag tänkte på när jag visste att jag och Tobias skulle bli föräldrar, var i och för sig vem av oss barnet skulle likna. Men jag antar att det blir ett sätt att ta på känslan att förbereda sig inför att bli förälder, som en del i att försöka föreställa sig vem den här människan som inte finns ännu kan vara. En pusselbit i alla frågorna; Vad får mitt barn att skratta? Hur ser mitt barn ut när det skrattar? Gråter? Sover?

Jag kan tänka att om vi adopterar vore det rätt skönt att se olika ut, så att det bara blir en självklarhet i stället för att behöva fundera om man ska berätta eller inte om adoptionen när folk säger "Åh, så lik pappa!" Men jag vet inte. Egentligen spelar det väl absolut ingen roll, man anpassar sig antar jag.

Det är klart att det kan vara skönt för vårt barn att se ut ungefär som resten av familjen. Men det kan lika gärna kännas bra att se annorlunda ut, det kan vara något att få känna sig stolt över.

Jag och Tobias har rätt stora huvuden båda två och skojar om hur det skulle vara om folk reagerade med "Åh! Så litet huvud. Ni har adopterat va?"

När det kommer till biologi kan äpplet ändå falla rätt långt från trädet. Eller vad sägs om bilden på mig och mamma i sandlådan i slutet av 1980-talet?

Hoppet lever

Jag och fragmin, den blodförtunnande sprutan, är inte bästa vänner. Långt därifrån. Den ger mig stora blåmärken. Sprutorna är grövre än vad jag är van med från ivf:en. Men nu har vi i alla fall märkt att om man knölar ihop huden vertikalt i stället för horisontellt så går det lite bättre. Det där svidandet som blir när sprutan dragits ut rår varken jag eller maken oss riktigt på. Men nu är det inte många dagar kvar!

Det är inte många dagar kvar, fast jag råkar vara ett sådant här hopplöst fall som tänker att det är tisdag så himla länge, och onsdag i morgon, att när väl onsdagen kommer så tror jag att det är torsdag. Så är det verkligen i dessa ruvardagar. Jag har inte känt så många symptom, vad jag vet. Men som jag var inne på tidigare lär man sig efter ett tag att symptomen innan mens kan vara förvillande lika symptomen på en graviditet, vad det sägs. Och lite i samma tema: Ömma bröst är en av biverkningarna från medicinen lutinus.

Jag var värsta positiv och pepp häromdagen. Tills jag råkade ut för först pms över något så fånigt som en slö hemsida, vilket brukar ske fyra dagar innan mens, och sedan upptäckte jag ett munsår som är på gång, vilket också brukar inträffa några dagar innan mens. Då kände jag mig ganska uppgiven. Men så kom Tobias hem och smekte mig försiktigt över magen. Ibland kan en sådan handling, som kan tyckas så liten, kännas så stor. Jag går in i ruvardag 11 med hoppet omtöcknat men, ändock, i allra högsta grad kvar.

måndag 30 mars 2015

Varken in eller ut

Jag har tidigare berättat om min längtan efter att bli moster, till min kusins barn, vilket skulle ha skett för drygt två veckor sedan om bebisen kommit som planerat. Nu har den inte det och hela släkten väntar fortfarande, inte minst de blivande föräldrarna förstås. Min mamma uppdateras om läget, att någon igångsättning inte är aktuell ännu, och kläcker ur sig veckans skönaste citat: "Så knepigt. Din vill inte in och Sofis vill inte ut!". Jag dog lite av skratt.

lördag 28 mars 2015

Barn, barn, barn. Allt jag tänker på.

I går var det sista föräldrautbildningstillfället, snacka om vemodigt. Jag blev alldeles rörd när jag fick ta emot intyget. Det är så stort. Jag håller förstås på att spricka av nyfikenhet, vad graviditetstestet ska visa.  Kommer vi att boka in en medgivandeutredning snart, eller kommer vi att lägga en eventuell adoption på is?

Innan föräldrautbildningen pratade vi om att försöka ringa och boka in träffar för medgivandeutredningen redan innan sista tillfället eftersom att påsken och en del röda dagar kommer nu. Men när ivf:en blev förskjuten har det inte känts aktuellt. Nu känns det inte heller lika bråttom. Tidigare ville jag försöka hålla tempot uppe i och med att utredningen, som sen ska godkännas innan vi kan bli officiellt sökande, riskerar att bli liggande hos nämnden ett tag. Nu känns det inte längre bråttom. Den där väntan är det nog bara att vänja sig vid ytterligare om det blir adoption. Dessutom behöver vi hinna smälta graviditetstestet och sörja, om det visar sig vara negativt. Så känns det nu. Det gäller att orka och att släppa sorgen. Även om vår längtan ligger i att bli föräldrar, inte en graviditet, så går man inte igenom allt det vi gjort och släpper det bara så där. Men vi får se vad som händer. Det känns hur som helst stort att vi snart vet närmare vad som ligger framför oss.

Ruvardag åtta har snart kommit till ända. Vi har haft det riktigt mysigt med besök av både svärmor, svåger och vovsingen. Men alltså, den här tiden fram till graviditetstestet är verkligen evighetslång. Jag har så svårt att fokusera på något annat än barnlängtan. Det är som att jag inte kan annat än att tänka på eller prata om barn. Det är lite creepy, men jag antar att det inte är så mycket att göra åt. Det går ju i vågor. När man dessutom är sjukskriven känns det inte som att det händer så mycket mer om dagarna. När jag väl går utanför dörren ser jag en massa söta barn överallt.

Kanske lika bra att det är svårt att veta vilka åkommor som beror på medicin, äggplock, upcoming mens eller potentiell graviditet. Illamående och trötthet har jag, i varierande grad, haft sedan jag började med pravidel dagen efter äggplocket. De senaste dagarna har jag haft en del molvärk och varit nästintill utan mättnadskänsla. Men som sagt. Det kan bero på mycket. Det har man lärt sig efter 30-talet skengraviditeter.
 

torsdag 26 mars 2015

Nio känslor en ruvare går igenom

Jag bestämde mig för att göra en ny lista, eftersom den gamla blev så festlig i mitt tycke.
Så håll till godo! Här är nio känslor en ruvare går igenom. Alla bilder är hämtade från giphy.com

1. I ruvarens värld är en dag sex månader lång. Minst.



2. För mannen däremot. Inte alltid lika långa dagar …



3. Varje gång du börjar tvivla.



4. När blödningen visar sig vara "falskt alarm".



5. Du bestämmer dig för att tjuvtesta, men fattar inte om stickan visar ett streck eller två.



6. Nej, du blir inte klokare av att googla.



7. Sa jag att det blir en del tårar för den som ruvar?



8. Men visst försöker vi att vara positiva in i kaklet?



9. När dagen kommer: Det finns bara ett sätt att hantera ett negativt graviditetstest.



9. Men förhoppningsvis är detta hur du får känna på testdagen.

Sorg och hopp samtidigt

Vi fick ett sorgligt besked i går eftermiddag. Inget av äggen klarade sig till frysen. Jag kände mig så uppgiven och förtvivlad när ordet "Tyvärr" … trädde fram i brevet. För mig kändes det så självklart att något, ja till och med några, av våra sex ägg skulle ta sig ända till frysen. Min man blev inte lika förvånad, han hade lyssnat mellan raderna och tänkt att äggen inte verkade vara så bra.

Nu är vi hur som helst extra glada över att vi bestämde oss för att sätta in våra två ägg direkt och inte försöka vänta. För vi slutar givetvis inte att hoppas. Men visst är det en konstig känsla att sörja och hoppas samtidigt. Igår, strax efter att vi fått det tråkiga beskedet, dök det upp en kommentar som skänkte extra hopp. Den hade inte kunnat komma lägligare. Tack Åsa!


tisdag 24 mars 2015

En lugn ruvning

I helgen var jag i Stockholm och jag känner mig så glad över att jag och min vän tog oss dit. Vi har haft riktigt mysiga dagar. Det började med ett mer än överfullt tåg och att stå hela vägen vid utgången. Det gjorde mig lite orolig, jag kom att tänka på att det ju inte bara var en konsert vi skulle på, utan att det är allt därikring som kommer till också. Men det gick verkligen jättebra. 

Ewa Stackelbergs utställning Fotogram
fick mig att klappa magen lite extra.
Vi inledde med Vapiano, en kaffe i solen och Fotografiska. När jag blev trött, fanns alltid en stol att vila sig på en stund. Och så hade vi sittplatser på den heltsjuktjävlabra Katy Perry-konserten! Vilken världsstjärna! Hon hade 127(!) medarbetare i sin stab. Det var ballongflygning, fyrverkerier och sjukt mycket annan rekvisita. Men det var trots allt när hon stod stilla och sjöng de lugna bitarna som hon var som bäst. En magnifik avslutning på vår lugna tjejhelg.

I övrigt ruvar jag vidare. I dag är det ruvardag fyra och jag har druckit 12 dl av mina 2 liter vätska. Dessutom har jag varit på promenad med en rar vän och hennes bebis. Jag passade på att gosa med honom lite, tänkte att vill ha barn-tentaklerna spritter ännu mer i kroppen och ryktet når våra små embryon. Det är ju nu när som helst som de klamrar sig fast. Hoppas, hoppas!

Jag är fortsatt trött av pravidelen och ibland väldigt illamående, men svullnaden har tack och lov börjat gå ner. Imorrn tar jag mig till kliniken för att få dropp.  

måndag 23 mars 2015

Yksi-metoden

Min mamma, som är uppvuxen med finska språket, var så festlig när jag berättade om icsi-metoden. "Jaha, yksi? Kallas det så?" 
Till det roliga hör att yksi ju betyder ett på finska och antalet simmare som används vid icsi-metoden, är ju just en. Lustigt sammanträffande!

lördag 21 mars 2015

Att våga tro på framgång

Jag är uppvuxen, både hemifrån och av samhället, att inte ha för höga förväntningar. Att jag riskerar att bli besviken om jag hoppas för mycket. Att det finns risker med att tro på något för mycket. För mig är det naturligt. Det känns som en sund inställning, jag lägger inte alla ägg (haha) i en och samma korg. Men det har lett till att jag sällan törs hoppas fullt ut, även när hjärtat skriker av längtan. Något som nästan blir smärtsamt tydligt när det kommer till provrörsbefruktning.

Vid vårt senaste ägguttag förstod läkaren att hon hade att göra med en smygpessimist. Då ruskade hon om mig, inte fysiskt förstås, och var väldigt tydlig med att här finns inga mellanting. Jag måste tro och på att detta kommer att fungera. Jag måste ha en positiv inställning. Är jag tveksam finns det en risk för att det bidrar till att det inte fungerar. "Men, men, det är så svårt med två misslyckanden bakom sig." Det köpte hon inte. "Har du aldrig varit med om motgångar? Det spelar ingen roll vad som hände de två första försöken. Du måste fortsätta kämpa ändå! Ni har jättegoda chanser!" 

När jag, efter diverse muttrande om att jag visst varit med om motgångar, väl smält läkarens brandtal, som först mest var skrämmande, bestämde jag mig. Jag har inget annat val än att tro på detta. Så nu lovar jag mig själv att inte vara en jävla mes, utan fullt och riktigt tro på att det kommer fungera denna gång. Hur hoppas man bäst? 

Jag bestämde mig för att göra två väldigt konkreta saker:
  • När jag klädde mig inför ägginsättningen hade jag på mig två klädesplagg som var Tobias, en kofta och en t-shirt, för att äggen skulle få en skymt eller känsla av honom innan de stack in. Jag bestämde mig för att det inte är fånigt även om det är rätt flummigt. När jag berättade för läkaren om tilltaget möttes jag av en riktigt peppande kram. 
  • Den andra tanken började sakta gro för några veckor sedan. En god vän, som är ett stort stöd i det vi går igenom, undrade om jag köpt något bebisplagg till "mig själv" någon gång. Hon såg det som ett sätt att få drömma, att få längta. Jag sa som det var, att jag aldrig skulle tordas det och att jag bara skulle förknippa det med sorg. No more. Jag köpte två söta bodys från Polarn och Pyret, samma dag som ägginsättningen! Det känns inte alls sorgligt, kan jag berätta. Bara pirrigt och gosigt.
Nu känner jag mig jättemodig och det känns bättre, ja roligare, än på länge i ivf-bubblan.

fredag 20 mars 2015

En sjukskriven ruvare

Proverna såg bra ut. Men när läkaren kikade med ultraljudet märkte hon att jag har mycket vätska i mig. Det är inte bra. 

Läkaren sa att om det inte var för vår historik, inget ägg som klarat sig till frysen än så länge och vi är på tredje försöket, så skulle hon inte satt in något ägg. Men hon sa att hon kunde tänka sig att göra det, förutsatt att jag var beredd på att ställa upp på några krav:
  • Vara sjukskriven drygt två veckor från jobbet.
  • Att jag kommer in till kliniken för att få dropp vid några tillfällen.
  • Att jag ser till att dricka två liter vätska per dag.
Hon ger inga garantier för att jag inte blir överstimulerad. Men hon påpekade att det förstås inte heller finns några garantier att något av våra ägg klarar sig till frysen. Jag behövde inte särskilt många sekunders betänketid. Visst känns det läskigt. Men jag var ganska snabb att säga "Kör på". Sett ur vårt perspektiv kändes det inte riktigt som att det finns något riktigt val mellan de två alternativen. Men jag är så glad att vi kunde välja att sätta in äggen. De sex övriga odlas det vidare på till senast söndag. Nästa vecka får vi veta om några klarat sig till frysen. 

Ett fint icsi-embryo och ett fint ivf-embryo sattes in. Jag glömde fråga om man kommer kunna veta vilket som fäst, om ett gör det. Chansen till att det blir tvillingar, är ju inte superstor. Den ena var tiocellig och den andra tolvcellig. Sjukt kul, och pirrigt, att se filmerna denna gång också. Jag fick MVG för att jag direkt såg skillnaden på de två. Vid icsin syns inga spermier, men vid ivf:en syntes en stupad soldat vid sidan om ägget.

Förresten ett: Min pravideldos, som ska hjälpa till att motverka överstimulering, ökas till två halva tabletter per dag nu. En halva på morgonen och en halva på kvällen. Jag som just sluppit illamåendet större delen av dagen. Nåväl, vad gör man inte för att resten av kroppen ska komma i balans. Och så måste jag förstås komma ihåg att börja ta folsyra nu! Miniapoteket utökas.

Förresten två: Jag tycker att Ebba von Sydow har skrivit ett bra blogginlägg i dag, det nuddar vid ämnet ofrivillig barnlöshet. 

Just nu

Rockar sockarna från sjuksängen. Två ägg insatta!

torsdag 19 mars 2015

Ett kapitel i en gnällspiks memoarer

Fyyy tusan för den här pravidelen, alltså. Jag förstår inte hur en halv sådan yttepytteliten tablett på kvällen, kan göra en så fruktansvärt illamående dagen därpå. Det känns nästan som att jag är full och skulle behöva kräkas, allt bara snurrar konstant. Jag tror också att det är pravidelen som ligger bakom den obehagliga yrsel och trötthet som jag haft i dag. Och detta ska man fortsätta med i 18 dagar till. Heja, heja!

Utöver det är jag öm i magen där äggstockarna sitter och svullen likaså. Det innebär att jag ska vara på kliniken lite tidigare i morgon så de kan ta lite olika tester och se om ägginsättningen behöver skjutas upp eller inte. Jag hoppas att det blivit bättre i morgon och ännu mer hoppas jag förstås på att jag ska få bli en ruvare. För länge sedan börjar jag dessutom vara oerhört rastlös efter att inte ha kunnat jobba på hela veckan. Morr. 

This time it's personal ...

Skärmdump från
bloggportalen.se
Jag är lite svag för bitter humor. Som när jag ser denna, ska vi kalla det "produktplacering", på bloggportalen. Det är alltså reklam för nåt medel som ska göra spermierna starkare. Jag gissar att annonsen hamnar hos dem som skriver om ofrivillig barnlöshet? Känns superseriöst, givetvis, som att man verkligen satt sig in i ämnet och inte försöker sig på nåt bluff och båg.

Får ni också så där lagom "personliga" mejl från ert gym? I förra veckan inledde mitt gym så här:
Hej Lina! 
Tiden flyter i väg och det är vår i luften. 
Nästa fredag är det dags för date night. Ni lämnar barnen hos oss på disco (…)

Say what, Må bättre? Det börjar ju så bra och inkännande med att vara lagom personlig, prata om vädret. Men när de sen blandar in barn vill jag bara skratta. Eller nu, alltså.

Mitt uppe i den hormonstinna ivf:en när detta mejl kom ville jag mest bara springa dit och skrika "NI KÄNNER INTE MIG!" Fast de kanske visst gör det. De kanske bara vill ge mig och min man en liten heads up om i vilket lekrum det finns barn att kidnappa på fredag. Jag kanske skulle nappat, om  det inte var för att vi sätter in våra embryon då.

onsdag 18 mars 2015

Åtta befruktade små korn

Jag kikar bara in en sväng för att berätta att det blivit åtta(!!) befruktade ägg. Det måste vara nattens norrsken som gjorde äggen och simmarna alldeles till sig, haha.

Sköterskan från kliniken berättade att av de tolv äggen som plockades ut var det elva som var mogna. Sex av de befruktades med icsi-metoden och fem med ivf-metoden. Båda metoderna mynnade ut i fyra befruktade ägg vardera. Vad är det som händer? Vid försök ett blev två ägg befruktade, vid försök två blev tre ägg befruktade.

På fredag planeras två ägg sättas in. Efteråt vill de prova att ge mig ett dropp som sänker mitt immunförsvar. Det hoppas de ska göra att kroppen inte stöter bort äggen.

Heja kroppen, äntligen känns det som att vi samarbetar lite!
 

Lugnande, bedövning och dropp

Jag var lite blek ett tag.
Tidsmässigt, sett till allt runtikring själva ingreppet, var det här vårt smidigaste äggplock. Känslomässigt, det tyngsta. Det var också det fysiskt mest krävande. Jag sa det åt Tobias igår, att det verkligen är så svårt att beskriva ett äggplock i sig eftersom vi varit med om tre helt olika.

I går var jag ganska nere när vi tog oss till kliniken, ledsen. Jag vet inte riktigt vad det är. Men jag gissar att det beror på ganska mycket. Jag var rädd att det skulle göra ont. Att vara tillbaka i den där sängen inför äggplocket, dessutom. Få samma information om att "Ta på dig de här kläderna, ta två panodil. Sedan kommer jag in och säger när du ska gå och kissa …" Det blir liksom en läskig loop. Sinnet känner sig lite lurat, på något sätt. "Är vi tillbaka här? Där vi blivit så besvikna tidigare? Hur kan du?" Och så är det hormonerna, givetvis.

När det var dags för själva äggplocket skulle det visa sig att äggblåsorna var fler än de 13 som synts i fredags. Jag frågade läkaren om hon kunde säga hur många, det hon konstaterade var att hon slutade räkna efter ett tag. I och med att äggblåsorna var så många så fick jag mer bedövning och lugnande än de tidigare gångerna. Det var jobbigare än de tidigare gångerna eftersom det tog längre tid. Sedan hör jag läkaren och sköterskan säga "Pulsen sjunker. Nu måste vi få dropp hit in". Så rätt vad det var hade jag ett dropp i armen. Jag var ganska borta ett tag. Men personalen är så himla proffsig och rar, så det kändes aldrig som någon fara. Tobias var så duktig som inte ens var nära att svimma den här gången! Första gången fick han lov att lämna rummet så snart bedövningsnålen åkte fram ...

När embryologen kom för att informera om vilken metod de valt att använda sig av, så sa hon att de kör icsi på hälften och ivf på hälften för att det var så många ägg. Vi tappa nog hakan både jag och Tobias. Kunde vi ha fått så mycket som åtta ägg, tänkte vi. Sedan kom sköterskan och vi fick veta att det blivit tolv ägg. Helt otroligt. Det är alltså tre gånger så många ägg som vid vårt första försök.

I söndags pustade jag och Tobias ut, att vi äntligen är klara med sprutor. Tji fick vi. I och med att det blev så många ägg och för att jag reagerade som jag gjorde så finns viss risk för att jag kan bli överstimulerad. Jag ska därför ta en tablett som heter pravidel varje kväll fram till graviditetstestet. Dessutom ska jag ta en spruta varje kväll, fragmin, som är blodförtunnande. Utöver det fortsätter jag med prasteron två gånger per dag och ska förstås ta vaginaltabletten lutinus tre gånger per dag. Det vandrande apoteket fortsätter sin färd!

Behöver jag säga att jag är hemma från jobbet i dag? Det enda mål jag har för onsdagen är att ta mig till affären för att köpa någon god B&J-glass.

tisdag 17 mars 2015

Ett tolvpack!

Jag är väldigt omtöcknad, det blev ett rätt tufft äggplock. Men jag är också väldigt glad och vill bara skriva kort för att berätta att det blev tolv ägg. Äggblåsorna visade sig vara fler än 13.

Tack för alla peppande ord.

Över och ut,
Vi hörs imorrn.


måndag 16 mars 2015

Tio timmar kvar

I morgon är vi tillbaka på kliniken, tredje äggplocket. Det känns ganska nervöst, även om jag vet hur det går till. Det kommer antingen göra väldigt ont i slutet, eller så inte ont alls är det jag nog tänker mest på. Det är så de olika gångerna sett ut. Jag längtar mest tills det är över. Och allra mest, när det kommer till detta, längtar jag till om 20 dagar när vi vet hur det gått.

Bilden är från andra försöket, efter äggplocket. Man är så där lagom mör och ändå lättad över att det äntligen är färdigt.

Jag kan inte bestämma mig för om jag är peppad, livrädd, sorgsen eller bara lite spänd. Antar att jag är alltihop på en och samma gång på något sätt. Det sorgsna är för att det ibland bara sköljer över mig att det inte var det här vid hade tänkt oss när vi bestämde att vi ville bilda familj. Men så är det med det, antar jag. Och det är bara att gilla läget. Det är inte så farligt, det hade kunnat vara värre!

Tio timmar kvar till incheckning. Nu kör vi!

söndag 15 mars 2015

Lättare och tyngre samtidigt

Nu är sista sprutan tagen. Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen när maken tog fram en tom ovitrelle, alltså sprutan som ska kicka i gång ägglossningen om 36 timmar. Det visade sig att den gamla ovitrellen låg kvar i kylen medan den nya också låg där fast i en mindre kartong. Jisses. Det hade varit en svår nöt att knäcka om vi glömt att hämta ut sprutan.

Också i dag har jag legat mest stilla. Jättetrött. Men nu börjar jag tro att det är någon sjuka och kanske inte alls hormonerna. Hoppas bara att jag är lagom pigg på tisdag när det är dags för äggplocket.

Den här ivf-behandlingen har gått så otroligt fort. Jag vet inte riktigt var tiden tog vägen. På något bisarrt sätt är det som att det både blir lättare och tyngre för varje gång. Innan första behandlingen var jag alldeles kallsvettig när jag tänkte på nässprejen, sprutorna, äggplocket … Nu när tredje snart är slut är det ingen big deal, egentligen. Det är väl det positiva.

Det negativa med ivf-karusellen är att de förhoppningar och förväntningar jag hade vid försök ett och två inte riktigt finns kvar nu. Jag förstår inte riktigt varför vi gör det här. Adoptionen är greppbar, det kan leda till ett barn. Men det här? Är det något som kan fungera? Mitt sinne vill inte riktigt tro det. Det är väl så att man tror det när man ser det. Snart vet vi mer.

lördag 14 mars 2015

Ivf-spruta gör mig till en sömntuta

Hormonerna fortsätter att köra slut på mig. Eller vad sägs om att jag fortfarande är trött efter dagens fem timmar(!) långa powernap? Skönt att dosen trappas ner ytterligare i kväll och att de sista sprutorna tas i morgon. Inte en dag för tidigt.

I kväll tänkte jag ändå försöka hålla mig vaken framför Melodifestivalen på teven. Det känns som en lagom hög ambitionsnivå. Jag tänkte till och med ta mitt ansvar, haha, och rösta på rätt låt. Jag har bara hört fyra av låtarna, tror jag, varav någon på radio. Min inför-analys är att Måns Zelmerlöw säkert vinner. Men fy så mainstream låt. Jag hejar på Jon-Henrik Fjällgren! Men så är jag oerhört svag för popjojk.


fredag 13 mars 2015

Personbästa vid blåskontrollen

Både jag och mannen trodde först att det var åtta äggblåsor när läkaren räknade, tidigare har jag haft åtta och nio äggblåsor, så jag frågade om jag förstått det rätt. Då säger läkaren, "Ja, på den här sidan. Nu går vi över till nästa sida". Det visade sig vara sammanlagt 13 äggblåsor. Ett personbästa alltså. Hurra! Efter besöket fikade vi på "Vi 3" som ligger nära kliniken. Jag tackade mannen för frukosten och han bara "Men tack själv, för alla äggblåsorna". Haha. "Ja, jättemycket varsågod älskling!"

I kväll tar jag sprutorna som vanligt men i morgon minskas dosen gonal F till 150, på söndag är det bara orgalutran och ovitrelle som gäller och på tisdag vankas äggplock.

Ivf-kliniken i Falun, charmig byggnad.
Inte lika charmiga skåpbilar som ställde sig i vägen
när jag fotade!

Svar på frågorna!

Haha, nu blir detta inlägg ganska långt. Men jag hoppas det kan ge något! Tack snälla för alla intressanta frågor. 


Natalie undrar: Är ni oförklarligt barnlösa?

Svar: Ja, läkarna har inte hittat någon anledning till varför det inte fungerar. Jag har ägglossning som vanligt. Ägg och simmare ser ut som de ska. Nu i och med de två första ivf:erna har det ju visat sig att mina ägg kanske är svaga och därför äter jag prasteron denna ivf-omgång.

Maja undrar: Om Ivf tre inte heller funkar - Vad skulle kännas tyngst med att inte kunna få ett biologiskt barn?

Svar: Helt ärligt, att behöva gå igenom en sådant fruktansvärt lång process för att bli föräldrar känns tungt, läskigt och ovisst. Jag och Tobias pratar mycket om att vår starka längtan ligger just i att bli föräldrar, inte nödvändigtvis genom en graviditet även om vi trodde att det skulle kunna vara ett val för oss i början. Jag har sörjt att inte kunnat bli gravid, men det där känns ganska förbi. Visst hoppas jag att ivf 3 fungerar, men allra mest för att det skulle kunna innebära att vi blir föräldrar snart. Det är inte graviditeten i sig som känns som ett måste. 

I och med föräldrautbildningen som vi nu går har vi ju också börjat bearbeta att hur litet ett barn än är vid adoptionen, så har det en historia och vi kan bara göra vårt bästa för att barnet ska känna sig tryggt så tidigt som möjligt hos oss och fortsätta att känna en trygghet också senare i livet. Det är mest ur barnets perspektiv det känns tungt, just de stora frågor som barnet kan komma få om livet riskerar nog bli tyngre och ännu fler för ett adopterat än ett biologiskt barn. Det känns läskigt, men självklart, att försöka fylla i luckorna om barnet känner att de finns där.

Att ett adopterat barn inte har samma biologiska arv, känns inte som ett problem eller ens en fråga för någon av oss.

Hanna skriver (kortat): Jag och min sambo har försökt att få barn i mer än 3 år utan att lyckas. Jag är 30 år nu så både mina vänner och mina två systrar får barn till höger och vänster. Min fråga är helt enkelt hur ni hanterar alla andras lycka? Jag försöker vara glad för deras skull men när BÅDA mina systrar för ANDRA gången berättade att de väntade barn brast det för mig. Hur hanterar ni "orättvisan" av att inte kan få barn när alla andra runtomkring bara behöver titta på varandra för att få ett kärleksbarn?



Svar: Stort tack för att du berättar att bloggen kunnat vara till hjälp. Det är det jag hoppas på när jag väljer att dela med mig av vår historia.

Hur hanterar vi andras lycka och ”orättvisan” att inte kunna få barn?
Det var tungt, främst för mig, i början av vår längtan. Jag kunde gråta floder så fort en (till) ultraljudsbild syntes på Facebook. Men vi försöker förklara för oss själva att det är ingen annans barn vi vill ha, vi vill ha vårt barn och att andra skulle ”tvingas” vara så olyckliga som vi är, skulle inte göra oss lyckligare. 


Sedan kan vi vara lite bittra tillsammans över att det inte är vi som får blir föräldrar den här gången heller, men väljer i princip alltid att vara bittra med glimten i ögat. Lite ”Så kul för dem. Igen.” eller ”Haha, så lamt. Har de inte ens använt ett provrör? Hur gör de barn egentligen?” Men vi förstår att lite dålig humor som hör därtill inte passar att dela med sig av till de blivande föräldrarna, utan är ett band vi har och bara vi själva kan skratta åt. När det visade sig att till och med chefens hund nu oplanerat verkar bli pappa skrattade jag högt och undrade om han kunde lära mig hemligheten. 

Det som nästan varit viktigast för mig och Tobias att märka, har varit att det är så mycket enklare för oss att glädjas med andra om man är ganska öppen med sin sorg. Först med varandra, och sedan gentemot andra. Det behöver inte betyda att outa sig på Facebook. Men nu när personer i vår omgivning är gravida och berättar det, så kan båda vi vara ”Åh, så roligt! Vi vill också blir föräldrar. Men det är väldigt svårt för oss.”


Josse har flera frågor: Vad jag förstår är ni även inne på adoption, vilka länder är ni då intresserade av och varför? Jag ska själv adoptera om några år (står i kö). Hur långt har ni kommit i er adoptionsprocess? Om den tredje IVF inte skulle fungera hur ser planen ut då? Är ni villiga att fortsätta med IVF eller lägger ni det bakom er?

Svar: Det där med länder kan ju ändras ganska hastigt. Men nu är vi ganska inne på Taiwan. Utöver Taiwan så har vi pratat om Thailand eftersom vi verkar passa in på den profilen. När vi kommit lite längre in i processen hoppas vi att organisationerna, som ju är superhjälpsamma, ska kunna hjälpa oss att se vilket land vi kan tänkas passa bäst att adoptera ifrån.

Sedan januari står vi i kö hos Adoptionscentrum, Barnen framför allt och Barnens vänner. Vi har två kurstillfällen kvar av föräldrautbildningen och sedan är det dags att boka in medgivandeutredningen så fort som möjligt. Däremot känner vi att om ivf:en skulle visa ett plus på stickan och om vi får ägg till frysen, så behöver vi avhandla det innan vi fortsätter på adoptionsspåret. Föräldrautbildningen är vi ändå glada att ha, eftersom den inte blir inaktuell på samma sätt som en medgivandeutredning. 

Vårt tredje ivf-försök ser vi som vårt sista för den här gången, om inte för alltid så för lång tid framöver.

Anonym undrar: Hur har föräldrautbildningen varit förra veckan?

Svar: Jo tack bra, måste jag säga! Det är öppet med många tankeväckande diskussioner. Det finns både tårar, skratt och livsberättelser. Men jag kan förstås inte outa någon annans berättelse här utan bara konstatera att det är ett skönt gäng och man längtar till torsdagarna. 

Tobias och jag pratade häromdagen om att han inte såg så mycket fram emot utbildningen och inte riktigt förstod vad den skulle ge, att den bara var ett måste, men att han nu är väldigt glad att vi går den. Vi pratade om att man kanske blir lite anti innan starten för att den heter "föräldrautbildning" och man känner att "Jaha, så förnedrande att vi måste gå en utbildning för att bli föräldrar."

Förra veckan pratade vi mycket om ofrivillig barnlöshet på utbildningen, vilka känslor och tankar som väcks. Sedan pratade vi om språkutveckling. Nu i torsdags var det lite flummigare, men väldigt roligt. Vi låtsades packa resväskan. Vad packar man ner när det är dags för hämtning? Vi var i grupper två och två, så det var roligt att höra vad Tobias och hans gruppkompis skulle packa med. Mycket blev ju lika, men en del grejer tänkte man "Just det, det var ju smart". Några sådana saker var bärsjal, dagbok och tomrum. Det jag främst tar med mig är ändå att jag och Tobias hade skrivit samma sak överst på vår lista över vad som vi tror är bäst med att bli förälder: "Att få se livet ur ett nytt perspektiv".

Anonym undrar (kortad): Hur gör man för att på ett respektfullt sätt undvika att bli den som ska lyssna och stötta, när man själv är den som behöver stöd? Har du några tankar kring äggdonation?

Svar: Åh, det är tufft att försöka hålla grodor från att ploppa ut när andra "förstår precis hur det känns" för att det tog tre hela månader för dem att bli gravida. Jag vet inte om det finns något bra svar på den frågan, för jag är nog dessvärre den som knyter näven i fickan där. Det jag kan göra, är väl att försöka nicka och sedan förklara min förtvivlan utan att förringa den andras känslor för annars är det väldigt lätt att känna sig klumpig efteråt. Det är svårt att jämföra sorg.

Jag tycker ändå att det är viktigt att få ur sig det på något sätt, som du lyckas sätta ord på känslor och tankar här. Sedan kan jag ofta få vräka ur mig irritationen till Tobias.

För oss har äggdonation och spermiedonation varit en ickefråga. Vi har vetat från starten att om det inte fungerar med våra ägg och simmare tillsammans, så vill vi adoptera. Det har varit så självklart för oss och jag antar att det är för att graviditeten i sig inte känts som ett måste.

Evelina undrar: Adopterade barn är ju ofta omkring två år när de kommer till sina nya föräldrar. Är du ledsen över att inte kunna få ett spädbarn i fall ivf:en inte lyckas?

Svar: Det finns en sorg över att inte ha varit en del av sitt barns vardag och liv förrän han/hon är två år, tänker både jag och mannen. Men det handlar mer om oro över hur barnets liv varit innan. Jag tror att det händer så många spännande saker när man adopterar en tvååring, som påminner om bebistiden. Även när vi adopterar kommer vi ju få uppleva första leendet mot oss, första skrattet, första gången han/hon söker tröst, första gången han/hon sträcker sig upp mot famnen, första svenska ordet … Det är nog en ganska magisk tid det också. 

Återigen: Tack! Frågorna inspirerade till
ännu mer bloggande, men det tar vi
i några andra inlägg!

torsdag 12 mars 2015

En liten sprutrecension


Jag var lite övertrött när det var dags att ta sprutorna på jobbet tidigare i kväll. Det var första gången den här vändan som jag tog två sprutor. Orgalutranen, alltså sprutan som läggs till och ska hindra ägglossningen, är bökigare än Gonal F:en som är en smidig sprutpenna tycker jag. Det är en grövre nål och när jag tryckte lite lätt mot magen så gick den inte in. Inte superkul att behöva ta i mer. Dessutom blev huden lite irriterad efteråt, troligen för att jag blev nervös och därmed lite klumpig. Själva skyddet för sprutnålen är lurigt, man får liksom vicka och slita lite mer än man egentligen törs utan att det går sönder. Förpackningen är dessutom löjligt barnsäker, hade ingen sax i närheten utan fick göra hål med en gaffel och sedan sliiiita loss plasten. Osmidigt! Men huvudsaken är väl att innehållet nu funkar som det ska.

I morgon är det ultraljud! Pirrigt men läskigt. Och så ska jag se till att svara på alla braiga frågor som kommit till detta inlägget.

onsdag 11 mars 2015

Lästips

Aftonbladets kolumnist Jennifer Wegerup har skrivit en bra text om att det sena barnafödandet är vår tids moderna kvinnofälla. I den kommer hon in på den ofrivilliga barnlösheten som något det inte riktigt talas om för att vi många gånger vill, och tror att vi kan, bli föräldrar sent i livet. Jag läser om slutklämmen några gånger, tycker den säger så mycket.

När jag och Tobias bestämde oss för att börja försöka bli med barn nojade jag över att vi bara bodde i en liten tvåa. Man har väl hängt med i sexualkunskapen i skolan och samhället, som säger ungefär att man blir med barn så fort man glömmer ett p-piller. Men vi hann ju med både hus, kombi och giftermål under tiden så det var ju en rätt onödig oro så här i efterhand. Tillsvidaretjänster hade vi båda fått någon månad innan vi beslutade oss för att (försöka) bilda familj.

Hemtrevnadskänsla syns inte

Första klinikbesöket på länge i dag. Jag lämnade blodprov. Återigen påmindes jag om hur alla som besöker kliniken är i sin lilla bubbla. De försöker att piffa till väntrummet med tavlor, fräscht ljusinsläpp och lite hemtrevnadskänsla med soffor och lekhörna. Det är fint men spelar nog ingen större roll för avslappningen. Ingen glömmer varför man är där. Patienter har ändå ingen ögonkontakt med varandra, inget hej. Bara sköta sitt. Jag tycker inte om det. Men ändå förstår jag det. Vi har alla våra dagar, en del tyngre än andra. Då är det jobbigt att låtsas.

Besöket tog knappa tio minuter. Jag valde ändå att lämna blodprov där i stället för att använda mig av expresspost. Det eliminerar en del riskmoment som att brevet inte kommer fram i tid eller tappas bort på vägen. Men man blir rätt slut som människa när man redan är trött, troligen av alla hormoner, och sedan kör en timme dit och så över en timme till jobbet en kvart efter att man kommit fram och sedan ska arbeta flitigt. Parkeringsavgiften var förresten en krona. Personbästa, tror jag.

I kväll är det dags att ta två sprutor. Gonal F minskas till 225 enheter från 300 och så är det nu tid för Orgalutran, den spruta som ska förhindra ägglossningen. På fredag är det dags för ultraljud. Jag hoppas på äggplock redan i helgen. Det skulle innebära att vår tjejweekend nästa vecka inte är hotad alls, eftersom ett befruktat ägg sätts in absolut senast fem dagar efter äggplocket.

tisdag 10 mars 2015

Fyra kvällar med Gonal F

Jag är så otroligt trött, alltså så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag somnade förvisso nån timme senare än vanligt igår, men ändå. Det borde inte påverka så här mycket. Jag misstänker att det är ivf-sprutorna som spökar, möjligen i kombination med att jag somnade sent. Jag längtar redan tills jag får lägga huvudet på kudden i kväll.

måndag 9 mars 2015

Frågor på det?

Du där! Vad vill du veta?
Ni är många som hittar hit, mellan 400 och 600 sidvisningar varje dag, vilket känns jättekul! Syftet har ju redan från början varit att inte bara blogga för mig själv utan också för en publik, för att vi ofrivilligt barnlösa ska känna oss mindre ensamma tillsammans. Ni andra är givetvis också varmt välkomna. Jag hoppas att bloggen tillför er något också.

Ibland droppar det in många frågor, både via kommentarsfältet och via mejl. Men det slår mig att ni kanske är en del som sitter inne på frågor, som ni inte riktigt tagit chansen att ställa? Eller så kommer ni kanske nu på en fråga som ni hade velat ha svar på? Ställ den! Det kan handla om barnlösheten eller nåt helt annat (obs att jag är dålig på matte, så ställ helst inga såna frågor).

Jag svarar på frågorna, ja, de som jag faktiskt kan svaret på då, i ett fredagsinlägg.

söndag 8 mars 2015

Ivf for dummies - The movie

video

Jag lyckades klippa ihop en filmsnutt! Det är lite hackigt, men hoppas ni gillar den ändå. Att den funkar att spela upp är förstås en annan förhoppning. Jag lyckas se den i datorn, men inte i mobilen. Däremot syns den i mannens mobil.

lördag 7 mars 2015

Jag gjorde det!

Hurra! Jag lyckades ta sprutan själv. Tobias filmade, men det blev lite långt och flummigt så jag tror den går till familjealbumet direkt. Hehe. Men vi får väl se till att göra nån ny film för bloggen, är ju ett gäng sprutor kvar!

Jag googlade lite på ofrivillig barnlöshet tidigare i kväll och stötte på denna artikel. Bblat är en systertidning till tidningen där jag jobbar, kul att de uppmärksammat ämnet! Paret i reportaget, Kajsa och Eddie, är också med i en bok som jag varmt rekommenderar blivande ivf:are att läsa, Mellan hopp och förtvivlan heter den. Där berättar de och ytterligare några par sin historia. Hög igenkänningsfaktor och så får man även en del praktiskt information om ivf, tydligt och enkelt trots att ämnet är så pass svårt som det är. Jag har berättat om den en gång tidigare, då hade jag precis köpt den.

fredag 6 mars 2015

Sprutor och tårar

Innan sprutan var det inte alls läskigt.
Men när det kom till kritan ...
Nu är äntligen första sprutan tagen. Jag trodde att jag skulle kunna göra det själv, men det gick inte. Det tog tvärstopp. Jag preparerade alldeles själv, med Tobias dokumenterandes. Men sedan … Nej, det gick inte. Det är för läskigt att behöva sticka sig själv. Tobias fick rycka in, som den hjälte han är. Han tycker inte alls att det är läskigt längre.

Det är skönt att vara i gång med denna tredje ivf, detta andra korta protokoll. Men jag grät faktiskt för att jag tyckte det var så obehagligt att tänka på att sticka mig själv. Sedan grät jag för att det är så tråkigt att jag inte törs och för att vi måste. Inte så panikartat utan ganska lugna tårar. Det är så fånigt, det är ju bara en spruta som jag tagit så många gånger förr. Men det var länge sedan och alla kvällar utom en är det min man som gjort det.

På söndag jobbar jag kväll och då måste jag ta sprutan själv. Jag ska försöka göra det redan i morgon.

I kväll hade jag hoppats att Tobias skulle kunna fota medan jag tog sprutan, men det gick som sagt inte. Synd. Men vi har ju ytterligare några kvällar på oss.

Jisses, att ivf:en är i gång igen. Det är lite svårt att tro. Jag är i en sådan här period när föräldraskapet känns så evinnerligt långt borta. Jag tror att en bit av mig har svårt att ta in och greppa föräldraskapet för att jag längtar så innerligt. Att längta efter något så innerligt och veta att det ligger oceaner bort. Det är för tungt att hantera vardagligdags. Man lägger det i valvet och försöker ta ett steg i taget ibland. Nu är vi här, var vi är om några veckor vet vi då och var vi är om två år, ja det får framtiden utvisa.

300 enheter Gonal F är det jag tar till att börja med. Det är mer än förra gången, då ordinerades jag 225 enheter Gonal F. Det var lite krångligare att räkna, för varje spruta innehåller 900 enheter Gonal F. Nu är det lätt som en plätt att veta att en spruta räcker till tre tillfällen. Okej, jag "miniräknade" nyss och förra gången räckte varje spruta till fyra tillfällen, men det är ändå inte lika lätt att veta så där på stubben. 900/300 skulle jag kunna om nån väckte mig mitt i natten.

Let's kick some barnlöshets-ass

Vi kämpar vidare. Första ivf-sprutan i tredje behandlingen i kväll. Stay tuned.


Bildkälla

onsdag 4 mars 2015

Roooooaaaarrrr

Morgondagens tänkta ultraljud ställs in eftersom det verkar som att det börjar hända grejer. Det känns skönt, så får vi väl boka in det ändå om det skulle visa sig att det behövs ändå. Förhoppningsvis är väl ivf:en i gång på fredag, mer än en vecka senare än tänkt.

Redan i september bokade jag och min vän biljetter till Katy Perry i Globen, söndag 22 mars. Det var lite pirrigt först, för det skulle ju kunna hända att jag var gravid i sjätte månaden och inte orka gå. Men det hände ju inte. Nu har man varit peppad och laddad över att snart gå på konsert, inte minst sedan man såg hennes Super Bowl-uppträdande på Youtube. En så jäkla cool kvinna och vilken pipa!

Det var så skönt när jag visste när tredje ivf:en var spikad, för då förstod jag att det var lugnt om den skulle bli framskjuten några dagar. Konserten är ju inte förrän den 22:a. Nu verkar det plötsligt som att ägginsättningen riskerar att bli runt det datumet. Morr. Hoppas att vi tar oss till Globen i alla fall, inte minst för Katys skull, hähä,  även om det kanske inte blir den där tjejhelgen som vi tänkt oss.

Bildkälla




måndag 2 mars 2015

Att bli tagen på allvar

Jag är så himla glad att vi besöker en ivf-klinik som tar ens funderingar på allvar och inte avfärdar dem. I dag mejlade jag kliniken i och med att min mens inte kommit ännu (dag 33) och jag inte fått några spottings, alltså små blödningar, ännu.

Jag undrade om prasteronet kan skjuta upp mensen eller göra så att den helt uteblir. Så ska det inte vara, enligt kliniken som nu bokat in mig på ultraljud på torsdag om jag inte fått någon blödning innan dess. Nej, ultraljudet är inte en graviditetsgrej utan ska i stället visa om det kan vara så att jag inte haft någon ägglossning denna gång och att mensen därför är uppskjuten eller kanske till och med puts väck denna vända. Så himla typiskt barnlöshetskroppen att retas så här när man så gärna, efter en evighetsväntan, vill komma i gång med tredje ivf:en.

Jag behövde förresten inte be om en undersökning, utan kliniken föreslog det utan något knussel. Smidigt att vänta till torsdag, dessutom, eftersom att vi är på föräldrautbildning då. Dessutom kanske mensen kommit i gång då, det vore ju inte så dumt. Om inte alternativet vore att det är ett (bus)frö som gömmer sig därinne. Det vore ju allra bäst. Fast det vore ju bara helt bananas.

Lättsmält men berörande bok om adoption

Jag tänkte försöka mig på en kortare sammanfattning av Mary Juuselas Adoption: Banden som gör oss till familj.

Boken ger en inblick i 29 familjer. Gemensamt har de att det finns adopterade barn i familjerna. Både adoptivbarn, biologiska barn och föräldrar kommer till tals. Som mest intressant blir det nästan när två syskon är adopterade och har helt olika erfarenheter av att vara adopterad i Sverige och helt skilda syn på huruvida de vill besöka landet där de föddes.

Även om jag inte tror att adoption i dag skiljer sig särskilt mycket på det känslomässiga planet jämfört med tidigare, så skiljer det sig väldigt i praktiken. I boken har många föräldrar har hämtat sina barn på flygplatsen i Sverige, en del har bestämt sig för att adoptera och blivit föräldrar inom några få månader till månadsgamla barn och vissa har adopterat inom Sverige. Alla som intervjuats i boken är vuxna människor.

Jag är tacksam att få ta del av berättelserna. Ett citat jag tar med mig, som verkar känneteckna ett sunt sätt att hantera adoptionen, kommer från 19-årige Peter som adopterats från Sri Lanka när han var nio månader:

"Om man är öppen så uppstår det inga frågor och det blir mer en trygg känsla av att man inte är ett biologiskt barn men att man hör ihop ändå. Det är också viktigt att vara öppen även inför andra, adoptionen ska inte vara någonting hemligt. Då blir det svårt för barnen att veta vilka de är." 

Det är väl ingen wow-känsla att läsa citatet. Men jag tycker att det sammanfattar väl hur jag själv och Tobias skulle vilja hantera en adoption. Dessutom verkar det vara ungefär så många andra familjer, där adoptionen inte skapat allt för stora identitetskriser, resonerat.

En lättsmält men fortfarande berörande bok om adoption. Jag rekommenderar den varmt till den som funderar på att adoptera.

söndag 1 mars 2015

En otålig väntan

Jag var helt säker på att ivf:en skulle vara i gång i helgen eller åtminstone nästan i gång. Men nej. Är jag gravid? Nej. Det har Clearblue redan hunnit berätta i dag. Det är så frustrerande att mensen hittills är fyra dagar sen och nästan förnedrande att ta graviditetstestet som skyltar med sitt "Inte gravid" minuterna därpå. Även om det inte var oväntat, så gör det mig ledsen. För den där mikroskopiska chansen finns ju.

Det mikroskopiska hoppet hinner dessutom växa lite när man först testar med ett ägglossningstest som ger positivt utslag och sedan måste ta sig till apoteket för att köpa ett graviditetstest. Att ägglossningstestet var positivt beror säkert på allt prasteron som jag trycker i mig, kom maken på. Dessutom var testet för gammalt, såg jag sen, men då tänker jag att kontrollstrecket inte borde ha fungerat.

Vi fortsätter vänta otåligt på ivf nummer tre. Heja, heja. Friskt humör.