onsdag 1 juli 2015

Jakten på lyckorusen


Den här veckan är lätt hektisk men i barnlöshetsvärlden händer inte så mycket. I dag gjorde jag första dagen som tf nyhetschef i rask takt och tiden efter jobbet har mest gått åt till att planera inför helgens stundande bröllop där jag är med och roddar. Hektiskt. Lite som jag misstänkte att denna vecka skulle bli. Men just nu är jag är oerhört glad över att vara en strängt upptagen kvinna.

I tisdags hade jag och maken treårig bröllopsdag. Det firade vi med middag ute, inget märkvärdigt, efter jobbet. Jag tror inte att vi har köpt presenter till varandra vid någon av bröllopsdagarna. Det känns som att vi ser varandra och bekräftar varandra ändå. Vi har tid för varandra och överraskar med gåvor då och då "bara för att". Men i veckan funderade jag på om det kommer kännas viktigare att uppmärksamma just bröllopsdagen ordentligt när vi blivit föräldrar och kanske ännu mer när vi börjat samla på oss några år. Föräldralivet kanske annars är en sådan tid när man lätt fokuserar på barnet 24/7 och glömmer bort att prioritera att hylla kärleken till varandra, bara vi två?

När jag tänker på vår bröllopsdag, är hur som helst det allra, allra bästa med den dagen morgonen när vi vaknade. Den lilla stunden vi hade helt för oss själva, i en husvagn på en vändplan, innan det var dags att fira dagen tillsammans med 120 andra personer. Vi låg och pratade om vad som komma skulle. Regnet smattrade försiktigt mot husvagnstaket och fastän det var den vardagligaste grejen så var jag full av något som inte kan beskrivas som annat än magi inombords. Åh, det var en sådan förväntan. Den känslan fyller hela mig när jag tänker tillbaka på vår bröllopsdag. Det var dessutom ett halvår in i försöka skaffa barn-livet, så man gick på rosa moln över det också.

Citatet i toppen tror jag att många av oss ofrivilligt barnlösa makar känner igen oss i: "Ett starkt äktenskap har sällan två starka människor samtidigt. Det är en man och en hustru som turas om att vara starka för varandra i stunder när den andra känner sig svag."

Min kusin uttryckte en känsla väldigt bra när hon tog studenten från gymnasiesär för två år sedan: "Lina, visst kommer du nästa gång jag tar studenten också?". Ungefär så känner jag med bröllopet: "Visst kommer ni nästa gång vi gifter oss också?". Vi kommer nog att förnya våra löften efter tio år eller så, men det är ju inte riktigt samma sak.

Visst är det vardagen som är allra viktigast, att man hittar sin lycka i den och det känner jag att jag har gjort och gör hela tiden. De allra mest häpnadsveckande-så-in-i-bomben-makalösa-fantastiska-obeskrivligt-man-tror-inte-det-är-sant-lyckorusiga grejerna i livet upplever vi nog bara en gång och så får vi återuppleva det genom att hitta något nytt som slår det? Det tror jag, ja, jag törs nästan säga vet jag, att jag och Tobias har framför oss ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack!
Kommentarerna i denna blogg förhandsmodereras inte. Finner jag din kommentar olämplig så kommer den tas bort.

Vänliga hälsningar
Lina