Fyra år senare

Den uppmärksamme noterar att jag bytt sidhuvud och profilbild. Det känns som lite mer positiva vibbar, tycker jag. Fortfarande handlar ju en del av bloggen om den ofrivilliga barnlösheten, men mycket har ju kommit att handla om adoptionsprocessen på senare tid.

Första nässprejsdagen
vid första ivf-försöket.

Sen tänkte jag att en gladare profilbild inte är helt skam. Bilden är tagen när våra vänner gifte sig för 1,5 år sedan. Någon dag innan hade vi tagit det negativa graviditetstestet efter första ivf:en. Det kändes verkligen förjävligt ända fram till Arlanda. Fy fan, rent ut sagt. Bara jag tänker på bilfärden mot flygplatsen blir jag tårögd. Jag mådde så dåligt och ville bara stänga in mig i en bubbla. Jag stod inte ut med min egen kropp och med mig själv. Så mådde jag dåligt för att jag inte kunde släppa det, hur man nu ska kunna släppa en misslyckad ivf direkt bara så där. Det var hemskt.

Men väl framme i Österrike, där bröllopet ägde rum, kunde jag släppa negativiteten och må riktigt bra. Därav det stora leendet. Att få vara någon annanstans just då gjorde oss gott.

Tänk att det är 1,5 år sedan vi drog igång med första ivf:en. Då var man lagom kaxig. Ni som varit med från början vet att jag var livrädd för att börja med nässprejen och sedan sprutorna. En annan rädsla som vi fasade under tiden, var att vi skulle behöva vänta ännu längre - adoption. Jag kunde inte föreställa mig ett föräldraskap mer än ett år bort knappt när vi började försöka. Men nu är vi här fyra år efter första försöket, nästan framme, och det funkar ju det också. Inte bara funkar. Det känns helt fantastiskt att få bli mamma till ett barn som redan finns. Vilken ynnest.