I dag har jag en sådan där känsla som sköljer över mig att om jag inte får bli mamma nu så rör jag mig inte en millimeter till. Strejkar, mot vem eller hur vet jag inte riktigt. Tänker inte särskilt rationellt alls i dag. Men nu får det banne mig räcka med de här barnsligheterna, säger det omogna sinnet. En sådan där riktigt egoistisk och trotsig känsla har jag inom mig.
Jag tror att jag bär inom mig att vi känner tre par som varit på ultraljud förra veckan och det är förstås superkul. Men det är en bit i mitt sinne som inte riktigt kan förstå varför vi inte får se vårt barn? Och jag har lite svårt att svara varför på ett pedagogiskt sätt.
Dina känslor och tankar är nog helt normala, klart att det känns. Gulliga svärdotter.
SvaraRaderaJa, lite ovant och svårt att tackla tankarna ibland bara. Tack rara, rara svärmor.
RaderaLina, jag känner verkligen igen mig. Ibland är den känslan nästan förlamande. Jag och min man önskar oss ett barn högst av allt, och har gjort så länge. Men vi fick ganska nyligen reda på att min man har azoospermi. Nu befinner vi oss i en ny livssituation och måste acceptera. Antingen blir det donation eller adoption. Men det är svårt att om och om igen behöva resa sig upp och vara stark. Ibland blir man verkligen lite trotsig och barnslig i tankarna och vill bara att all väntan och kämpan ska vara över så man får sitt barn NU. Din blogg är dock ett otroligt stöd för mig och skänker mycket hopp! Tack för det:) Jag har gått in och läst nästan varje dag i många månader nu. Blir glad för varje framsteg ni gör:) Önskar all lycka till dig och din man, snart har ni ert efterlängtade barn i er famn! Varm kram
SvaraRaderaÅh, tack själv! Tillsammans är vi mindre ensamma :) Stor kram
Radera