Fyra månader

Min väntan riktigt gnager. Ibland tror jag att den äter upp mig inifrån bara för att jävlas. Den känslan kan vara svår att rubba. Det tar sig i utryck på olika sätt. Mest av allt är det väl att jag sällan känner mig riktigt närvarande i något annat. Inte riktigt "här och nu". Bara väntansbubblan som finns. När? När? När? När ... Som att det är min enda fråga ut i tomheten, ut i tystnaden. Det finns ju verkligen ingen som kan svara på den frågan.

I natt drömde jag att jag plötsligt var höggravid, det syntes tydligt, vi hade inte märkt det innan och det var blandade känslor. Jag var uppgiven för att vi inte skulle kunna gå vidare i adoptionsprocessen men det var också en lättnad för att väntan att på att bli förälder äntligen (nästan) var över efter fyra år. I drömmen hade jag ett datum att ge mig själv och andra och det gav mig ett lugn.

Det här med att inte riktigt vara närvarande "här och nu". Jag tänker samtidigt att det på något sätt bara är "här och nu" som existerar. Det finns inget annat än den väntan som är. Det är nästan som att vi sitter av tid. Ja, ibland tror jag att tiden är vårt fängelse. Vi är fast här. Jag kan göra annat medan vi väntar, men jag kommer inte släppas ut från den här bubblan just nu utan är där jag är. Skakar galler, om man så vill.

Men så är det förstås självvalt. Vi har gett oss in i detta. Vi har stått inför milstolpen "Vill vi ha barn tillsammans?" och sagt ja, framför allt känt ja. Jag är tacksam att möjligheten finns för oss och jag är lyckligt lottad att ha det liv jag har. Det tänker jag inte slösa bort. Men ni vet, det finns perioder när ens starka längtan mest känns som en evig, tröttsam, väntan.

Då går vi in i femte månaden. Tänk att fyra månader har passerat, att fyra månader kan kännas som en så lång tid. Har vi bara tålamod, är denna väntan i sinom tid bakom oss.