söndag 15 oktober 2017

Att hjälpa till eller hjälpas åt

Jag tror ju verkligen på ett nära föräldraskap, som jag nämnt tidigare vad det innebär. En bit i det är att undvika att använda sig av belöningar och bestraffningar och i stället försöka att kommunicera med sitt barn och framför allt lyssna. Har vi bestämt att barnet har veckopeng, då får barnet den oavsett om rummet är städat eller inte. Viljan och motivationen att alla "drar sitt strå till stacken" ska komma inifrån, inte från belöning eller bestraffning. Poängen är att belöning och bestraffning ger lydiga barn, men hur självständiga blir de i livet? Jag har aldrig haft utegångsförbud och tror inte på det maktmedlet, med det inte sagt att barn och föräldrar inte ska komma överens om hur sent det är lämpligt att vara ute till exempel.

I Barn som bråkar ges flera exempel ur vardagen på sådant som fungerar bra respektive dåligt. Ett jag fastnade för är en tonårspojke som försover sig varje dag när han ska till skolan. Föräldrarna kommer fram till ett belöningssystem. När pojken under en vecka tar sig i tid till skolan, betalar de så att han får gå på bio när helgen kommer. Första veckan gick jättebra, andra likaså. Men tredje veckan försov sig pojken varje dag. Varför? Det gick inget bra på bio den helgen, så han kunde lika gärna strunta i att kliva upp i tid.

Hanna väntar på att lasagnen som vi lagat tillsammans ska bli färdig. 
Jag brukar ha för vana att säga "Vi hjälps åt!" i stället för att säga "Mamma hjälper Hanna" eller "Hanna hjälper mamma". Vi hjälps åt med att starta diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, starta tvättmaskinen, tvätta, hänga tvätt, sätta in tvätt i garderoben, handla, laga mat, baka, kratta i trädgården ... Det tar längre tid än att göra det själv och hon får förstås mest trycka på knappar, ta fram en skärbräda och några grönsaker att plocka med när vi lagar mat, hålla i vispen tillsammans om vi bakar eller plocka några löv från marken ned i komposten. Men hon tycker det är väldigt roligt och jag tror att vi har igen det senare. Visst, det kommer hon antagligen inte alltid tycka. Jag ser det ändå som en del i hennes utveckling att bli självständig.

Just nu är det extremt ojämställt i hushållssysslorna mellan mig och Tobias. Men där tänker jag att det också är en viktig del att vi är föräldralediga ungefär lika länge. Hanna får se att när mamma jobbar och pappa är hemma är det de två som tillsammans sköter tvätten och matlagningen i stället för som nu.

torsdag 12 oktober 2017

Inte så bara att vara hemma

De senaste två dagarna har varit väldigt härliga. Jag och Hanna har bara hållit oss inomhus och på tomten, förutom under eftermiddagsvilan. Även om jag vet att hon trivs väldigt bra att vara hemma inbillar jag mig ibland att vi varje dag måste iväg ner på stan, till öppna förskolan eller någon (ibland några!) av lekparkerna.
Roligt, roligt att kratta löv och åka skottkärra. 
I stället ägnade vi gårdagseftermiddagen åt att kratta undan löv och äpplen i trädgården. Superkul för Hanna! Som för övrigt äntligen, äntligen, äntligen hade på sig mössa. Jag har grämt mig lite över att hon vägrat mössa men ändå litat på magkänslan att hon kommer ta på sig den så småningom när hon förstår att det är skönt för de små öronen att slippa bli kalla och nu hände det alltså.

Dagens roliga aktivitet blev att baka tårtbottnar till den stundande födelsedagen och när Hanna slickade sleven och den första tårtbotten stod i ugnen var jag nästan tvungen att nypa mig i armen. Jag blev så tagen. Att botten till vår dotters födelsedagstårta står i ugnen. Hon kom till oss, till slut. Älskade barn. I dag är det dessutom fem månader sedan vi fick varandra där i rummet med den gröna skinnsoffan i Tainan.

Jag hade för övrigt först tänkt spara att göra tårtbottnarna till samma helg som hon fyller år. Men så hade jag förstås ten ten-day i närminnet och tänkte att det är ju det dummaste jag kan göra. Vi fryser in dem, så klart. Då är det något sånär förberett för henne att dekorera kvällen innan sin födelsedag. Chokladbollar tänkte jag också att hon ska få göra snart - och frysa in. Dekorationer har hon, typ, fått välja i leksaksaffären häromdagen.

Vi har inte tänkt ge så många presenter, det har ju liksom kommit naturligt de senaste månaderna. Något vill vi förstås ge. Men vad? Vi grubblade och jag kom fram till att jag vill att vi ger ett stoooort paket men som inte är för dyrt och inte tar för stor plats hemma och så får det ju inte bara vara för sakens skull ... Så kom jag på det! Sedan klickade jag hem två mindre paket från Jollyroom också. Så hon får fyra presenter av oss eftersom jag hittade Kina/Taiwankläder till hennes docka också när jag beställde hennes klänning. Jag hoppas så att vi prickat rätt. Jag tror faktiskt det! Vad det blev ... får ni se efter Hannas födelsedag! Om inte leveransen blir försenad. Då har hon tre julklappar kirrade i stället och så får vi svettas ihop något annat stort paket. En hundvalp kanske? Hehe.

tisdag 10 oktober 2017

Vår första ten ten tillsammans i Sverige

Happy ten ten! I dag, den tionde i tionde, är det Taiwans nationaldag och det har jag sett fram emot att fira. Planen var dumplings med tillbehör och så en smarrig och snygg efterrätt. Taiwanflaggan på bordet och stilig dukning, givetvis. Sedan tänkte jag mig uppklädd familj, Hanna i den fina Kina/Taiwanklänningen som jag beställde för några veckor sedan. Ett mysigt firande och en fin bild att få skicka till Taiwan i samband med första återrapporteringen!

Jodå, några dumplings blev det ... 
Men jag glömde visst bort att jag är mamma till en tvååring. Ja, alltså min fantastiska och vansinnigt envisa tvååring. Som jag lirkade och lirkade för att hon skulle vilja ha på sig klänningen. Näpp. Dukningen var ju bara att glömma, jag fick välja mellan glöggmuggar och tacoskålar till sojan. För dumplings blev det åtminstone, från Icas frys, och efterrätt blev det men inte var det vackert. Jag hade tänkt mig Taiwans snygga flagga gjord på hallon, blåbär och så en klick grädde till solen. Svårt, för att inte använda ordet kaos, när man behöver underhålla och hålla det trötta, arga och hungriga barnet och hallonen mest tinat till ett mos. Dessutom bestod en del av underhållningen i att barnet fick äta yoghurt med en del av bären till sent mellis, så flaggan blev ju liksom inte så bred.

Så här såg efterrätten inte ut i mitt huvud.
Det var inte riktigt vår eftermiddag i dag och inte blev det tal om någon bild till Taiwan eftersom barnet bara satt i blöja och käkade. Men vad gäller smakerna fick både maten och efterrätten fem av fem solar av en mycket belåten Hanna och det är ju ändå huvudsaken.

Jag ser förresten att jag skrev så här i bloggen förra året på ten ten-day: "Double ten day är en dag vi kommer ha som tradition att fira. Antagligen lite större från nästa år ... och mysigare när vi är tre, förstås!".

Vi gör ett nytt försök med att slå på stort nästa år!

söndag 8 oktober 2017

Varför jag inte vill bli gravid och svaren på några andra frågor

Jag fick några frågor i en kommentar till inlägget "Hjälp! Redan i förskolekön?" och tänkte försöka besvara dem här. Vissa frågor återkommer jag säkert till så småningom. Men det som är skönt med att riva av dem så här är att det faktiskt blir av att svara på! Annars riskerar det bli liggande tänker jag.

Hur upplever du livet som  adoptivmamma? 
Ganska tidigt insåg jag och Tobias att det där "adoptiv"-sammanhanget antagligen får större betydelse senare i livet, eller inte beroende på Hanna Wei-Chings behov och funderingar. Visst, då och då påminns vi genom att vi behöver bestämma vilka bilder vi vill skicka till Taiwan i första återrapporteringen (av nitton fram till Hanna är arton år), vilka papper vi behöver samla ihop och skicka var (till socialen, försäkringskassan och adoptionsorganisationen), eller som när vi funderar över om en rädsla hos vårt barn är adoptionsrelaterad eller inte. Men i det närmaste är vi just nu bara småbarnsföräldrar, kort och gott. Det är helt fantastiskt, slitsamt och magiskt på en och samma gång.


Måste man bemöta många frågor från omgivningen och i så fall vilka?
Nja, än så länge inte särskilt många frågor. Kanske för att vi i det närmaste levt i vår lilla skyddade sfär. Men en vanlig fråga från både nära och mindre nära är Vet ni något om hennes bakgrund/Vad vet ni om hennes bakgrund? Då svarar vi vår standardfras att vi inte berättar för någon, inte ens för våra närmaste, eftersom det är Hannas berättelse inte vår. Det respekteras, men märkligt nog kan det ändå komma en följdfråga direkt därpå i stil med Varför blev hon bortlämnad? Vet ni det? Minnet är bra kort ibland när man är nyfiken, verkar det som. Annars är det ju mer frågor kring resan och hur det var, hur allt går nu etcetera och det är ju ofta ganska trevligt att bemöta tycker jag.

Känner man sig utanför i vissa sammanhang?
Delvis skulle jag säga. Jag tror att det är därför som jag inte lockas av att besöka öppna förskolan mer än någon gång i veckan på sin höjd. Det är trevligt att träffa andra föräldrar, absolut. Men de flesta har bebisar och kan sitta ner och prata relativt stillsamt medan jag får försöka hinka i mig lite kaffe medan jag flänger efter och underhåller min tvååring. Det är ett helt annat tempo. Det blir ju mycket barnprat och det blir lite svårt att komma in i samtalet om det handlar om bebisar eller förlossningar, vilket det ju naturligtvis ofta blir. Just nu är jag väldigt intresserad av att utbyta erfarenheter kring adoption och det blir ju inte mycket av den biten på öppna förskolan, det blir ju i så fall envägskommunikation från mig. Men vi har varit på en St Lucy-träff och är med i Adoptionscentrum Dalarna som arrangerar aktiviteter. Så det går bra att få de bitarna också.

Känns det jobbigt att barnet inte varit hos er från födseln? 
Absolut inte, är mitt spontana svar. Det är ingenting jag går och tänker på. Det kan kännas tråkigt att vi missat starten på hennes liv men samtidigt gör inte det kärleken eller kontakten mindre stark. Vi får se hur Hanna känner inför det så småningom.

Vad gör dig riktigt arg/besviken? 
Rasism och fördomar gör mig riktigt arg, både det som syns och det som bara är gliringar.

Vad är det bästa med att adoptera?
Adoption är så otroligt komplext. Generellt tänker jag mycket på det som en sorg för den första familjen, oavsett anledningen till adoptionen. Men det som är absolut mest fantastiskt för oss som ju får privilegiet att adoptera är förstås att få ge all den kärlek vi har till vårt barn. Det är en ynnest att få bli mamma till ett barn som redan finns. En sådan ära att få den möjligheten. Vi känner oss utvalda. Inte av Hanna, inget barn väljer ju sina föräldrar, men av hennes första omgivning. Det är också spännande att få följa Hannas utveckling. Visst, vi har inte varit de som var där för hennes första steg eller hennes första leende. Men det betyder inte att vi inte får följa hennes utveckling och en massa andra "första gången med oss"-upplevelser. Det är magiskt, samma sak att få upptäcka nya egenskaper hos sig själv och sin partner. Sedan dag ett är det så mycket kärlek till Hanna och hela hennes personlighet. Jag vet inte hur jag annat kan förklara det än att det är häftigt att få försöka stötta henne, förvalta den personlighet hon hade redan när hon kom till oss på något sätt i stället för att det är vi som varit med och format henne från starten om ni förstår hur jag tänker.


Hoppas du på att bli gravid någon gång framöver?
Nej, snarare motsatsen! För mig växer sig en allt starkare känsla att om det alls blir syskon är det definitivt genom adoption. Jag vill kräkas när omgivningen, både nära och mindre nära, kommit med kommentarer som "Det är ju många som adopterar och vips blir gravida!". För det första stämmer det ju inte. Men min stora reaktion är: Och? Vad vill du säga med det? Tror du att vi ser vårt barn som mindre riktigt för att hon inte legat i min mage? Jag bär på en rädsla att det skulle kunna finnas en risk att Hanna känner sig utanför, att hur mycket vi än visar och känner att biologin inte spelar någon roll så finns det ett samhälle som påstår motsatsen. Hur riskerar det att påverka henne? Påverka vår familj? Skulle vi mot all förmodan hamna där, får vi förstås försöka lösa de stora knutarna. Men som jag känner just nu vill jag absolut inte försätta oss i en situation där jag blir gravid. Det där har jag grubblat över en del, trots att risken är minimal. Jag tror att jag hade känt annorlunda angående syskonfrågan om det först blivit ett barn magvägen och sedan ett barn genom adoption.

lördag 7 oktober 2017

Det har hänt något

Jag hann bara tänka det en dag, innan Tobias uttryckte samma sak. Det har hänt något med Hanna Wei-Ching, med oss. Något väldigt positivt. Hon känns så otroligt harmonisk. Ja, alltså hon är fortfarande två år så utbrott lite här och då råder det föga brist på. Men i adoptionen. Jag tror att hon, bara senaste veckan, verkligen landat i att vi är en familj. Visst kommer det komma bakslag, kanske särskilt när vi utsätter henne för nya utmaningar. Men hon har tagit så stora kliv framåt.

  • Vi har båda reagerat på att hon blivit (ännu mer!) kärleksfull. Spontant ger hon riktiga omfamningar och vi får många, många blöta pussar. När vi vinkar av Tobias då han går till jobbet ger han först Hanna en puss och sen mig, då tar Hanna mitt huvud i sina händer och pussar mig flera gånger. Så får pappan en puss också om han har tur. Så fortsätter pussarna dugga tätt under dagen och kvällen. Hon söker mer ögonkontakt nu än i början, upplever jag det som. Kan titta nästan drömskt och så ler hon stort. Ja, så gör ju hennes föräldrar också förstås.

  • Hon är fortsatt väldigt social men trivs numera också med att leka själv ganska långa stunder. Hon går in i sin lekbubbla. Oftast är det vid grytorna och i kökslådorna, i badkaret, vid diskhon, eller så donar hon med sin leksaksspis. Jag älskar att studera henne när hon leker. Och visst är det skönt att jag ofta får en chans att plocka undan lite under tiden.


  • En annan bit är att hon nu (äntligen? hehe!) börjat visa att hon kan vara lite bångstyrig också med sina favoriter farmor och mormor. Trygga tjejen! Parallellt med detta har hon också börjat söka kontakt med andra och nu faktiskt suttit kortare stunder i famnen på två till personer! En av sina gammelmostrar och så min bästa vän Petra. När vi är i nya miljöer eller träffar nya människor visar hon först tydligt att det är "vi" som hör ihop, sedan släpper hon sin gard lite och minglar så lite eller mycket som hon känner för.

  • Snuttefilten från barnhemmet blir allt mindre viktig. Det är oss hon vill ha tröst av och hon blir ofta lugn väldigt fort när hon får tröst, både dagtid och under natten.

Jag blir så stolt över vår lilla, stora, tjej och så glad för hennes och vår skull. Det känns som att vi är på rätt väg!

torsdag 5 oktober 2017

SCHHHH, SCHHHH

Åh, herregud. En sådan trög dag vi haft, åtminstone fram till tresnåret. Ni vet en sådan där "Det mesta som kan gå fel, går fel"-dag.

Droppen var när Hanna äntligen somnat på eftermiddagen, det blev bara en halvtimme på förmiddagen fast hon hade behövt mer, och en granne kom fram på trottoaren när Hanna låg i selen och bara "JAHAAA. SÅ VI ÄR GRANNAR!! NI ÄR NYINFLYTTADE VA?". Jag viskar att "Nä, vi har bott här i fem år" och försöker hinta honom om att jag har ett barn i bärselen och hon har haft lite svårt att somna (här har hon sovit i sju minuter) och han bara "NÄMEN!!! KAN DU INTE SOOOOOOVA!!!". Nä, bevisligen inte eftersom hon vaknade. Varför, varför i hela friden just i dag. Jo ... för att det var i dag. Då spelar det ingen roll att hon klarade sig igenom alla de andra ljuden från bilarna, från tåget ...

Just det där med ljud är ju en lite känslig punkt för många av oss nya föräldrar tror jag. Jag blir tokig på att bilar låter så högt! Det har jag ju inte ens hört innan? Ännu värre är det med epa-traktorer och mopeder, som det ju måste ha sålts rekordmånga av just precis nu ... För att inte tala om människor som inte kan se när ett barn sover (eller ännu värre försöker sova) utan börjar prata högt och mycket ... Vi har dessutom en massa skolelever som passerar utanför vårt hus några gånger varje dag för att "gå jorden runt" och det görs ju i allt annat än tystnad i samband med dagvilan.

Ja, när det kommer till ljud har jag blivit jävligt självisk märker jag. Man vill bara gå runt och väsa "SCHHHH, SCHHHHHH!". För ibland tror man inte något alls är viktigare i världen än att ens barn får sova den där lilla timmen. Jag tror vi får lov att flytta ut i en skogskoja, bara något år eller så.


via GIPHY

  

söndag 1 oktober 2017

Hjälp! Redan i förskolekön?


Då står vår lilla Hanna-Panna äntligen i förskolekön. Vår plan är att hon börjar förskolan i september nästa år. Många verkar besöka förskolor innan, för att kolla läget. Så ambitiösa har inte vi varit. För det första känns det som att mycket, åtminstone vad gäller personal, kan hinna hända på ett år. Sedan vet jag vet inte riktigt rent praktiskt hur det skulle gå till för oss.

Däremot har jag löst hört mig för, hos administrationen, vad gäller adoptionserfarenheter och tyvärr verkar inte det vara en särskilt vanlig erfarenhet hos de förskolor vi har någorlunda nära till. Jag frågade också om möjligheten för personalen att gå en eftermiddagskurs om adoption (hos adoptis). Det lät inte som en omöjlighet, men är i så fall en sådan grej som vi som föräldrar får framföra som önskemål när vi tilldelas en förskoleplats. Så jag får väl se till att lobba för den möjligheten då, eller åtminstone så får väl vi föräldrar bjuda in oss och berätta så gott vi kan över en fika om vad Hanna kan uppleva som svårt eller till och med traumatiskt.

Sedan tycker jag det känns viktigt att de vuxna på förskolan är uppmärksamma på att Hanna inte pekas ut. Typ "nu ska alla be sina föräldrar berätta hur det var när ni föddes" eller "nu ska alla berätta om de har sin mammas eller pappas näsa". Ni fattar ... 

Vi köar hur som helst till två förskolor som är väldigt nära i första och andra hand. På tredjeplats satte vi en förskola som är längre bort men ändå ett okej gångavstånd och på fjärde och femte plats hamnade två förskolor som ligger ytterligare en bit bort och därmed nog skulle kräva en till bil om hon börjar där. Vi valde ändå att använda alla fem alternativ, det mesta man kan välja i vår kommun, för att minska risken för att det blir en förskola ännu längre bort. Kommunen behöver ju inte lova oss en av de fem förskolorna, utan bara lova oss en förskoleplats var som helst i kommunen när vi anmäler mer än fyra månader i förväg.

Vi har också sett över alternativet att Hanna skulle gå hos dagmamma, eller dagbarnvårdare som det heter. Men ingen är tillräckligt nära för att vi ska dras till det alternativet.

Att de första alternativen ligger nära tilltalar oss förstås för att Hannas dagar blir kortare. Men förskolan är ju kanske också den plats där grunden för ens egna relationer läggs, alltså där inte föräldrarna är lika inblandade om ni förstår hur jag tänker. De förskolor som är nära vårt hem, är ju också nära den skola som Hanna kommer gå i om vi bor kvar här och därför känns nästan det viktigast. Absolut viktigare än om vi föräldrar tycker en förskola verkar "så mysig" eller "har ett fantastiskt arbetssätt". För jag tror att de allra flesta kommunala förskolor här är mysiga och har ungefär samma arbetssätt i praktiken. Visst kommer Hanna drabbas av (fler) separationer genom livet. Men grundtanken att om vi bor kvar här när hon börjar skolan så hänger troligen många kompisar från förskolan med till samma skola, känns viktig.

Åh, herreguuuud. Jag kan inte fatta att vi önskat förskola till vårt barn. Vår stora, lilla, tjej. Kan någon snälla stoppa tiden? 

fredag 29 september 2017

En rastlös privatdetektiv

Ok. Jag erkänner. Jag kanske finner föräldraledigheten liiite ostimulerande ibland. Det händer sällan. Men i dag kom jag på mig själv, mitt i sövningen av Hanna. Vi gick i "vårt" lilla skogsparti, när plötsligt en man i kostym kom gående. I det där skogspartiet syns ju annars aldrig annat än friluftsfolk vilket är extremt sällan, eller jag och Hanna då. Synnerligen märkligt med denna kostymperson alltså, eller inte alls.

När jag var ute ur skogspartiet var jag bara tvungen att ta registreringsnumret på det som troligen var hans bil. Synnerligen märkligt. Eller? Privatdetektiv och barnsövare på samma gång, för en liten stund.


via GIPHY

Gårdagens sövning var inte fullt lika dramatisk. Då gick jag och funderade över varför inte barnens skoltermin och vuxnas semestrar förskjuts. Vore det inte mer logiskt att skolorna drog igång första september? Vårterminen är ju proppad med både lov och röda dagar, så jag tycker inte det vore så pjåkigt om skolan höll på till sista juni. Då kanske det inte skulle vara så jobbigt att vara den som drar nitlotten "tidig semester" heller. Det är ju ofta iskallt fram till juli, tänker jag. Ja, mycket hinner man grubbla över när barnet sover.

lördag 23 september 2017

När det river i hjärtat

Nu sover hon tryggt i vår säng och det är mycket jag är så glad över att vår lilla Hanna Wei-Ching inte förstår ännu. Som rasism. Häromdagen påmindes jag om det när jag och Hanna promenerade genom hennes favoritgångtunnel, där hon vill att vi sjunger och gör ljud så det ekar. Vi går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nu hade någon eller några klottrat med kritor. N-ordet stod skrivet och så var några hakkors, och försök till hakkors, ritade.

Hanna strålade som vanligt med hela ansiktet och var glad i tunneln, men för mig fick klottret det att knyta sig i magen. Jag avskyr det och jag avskyr att veta att både den osynliga och den synliga rasismen alltid kommer finnas där och hoppa upp i ansiktet på en när man minst anar det. Skillnaden förut, jämfört med nu är att det blir extra personligt. Förut har jag bara blivit förbannad eller ledsen för andra i omgivningens skull. Men nu är det verkligen min allra närmsta familj, den viktigaste människan i mitt liv, som berörs och det river i hjärtat. Hon är jag, jag är hon. Vi är verkligen ett.


Så var vi, liksom halva stan, på Ica i dag där det serverades gratis tårta. Jag och Hanna står utanför butiken när jag hör två kvinnor i 70-årsåldern prata. De gnäller över några människor som är jobbiga och att det ska behöva vara så och då säger den ena att "Ja, men kom ihåg att rösta rätt nästa val!". "Ja, det ska jag verkligen göra den här gången!" skrockar den andra och jag bara vet. Jag bara vet att "rösta rätt" i deras ögon är att rösta på det parti i riksdagen som så sent som 1999 ansåg i sitt partiprogram att "möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa ska upphöra". För dem är vare sig det eller annat som gång på gång avslöjas om den rasism som finns inom partiet något personligt när de går till valurnan nästa år. De påverkas inte av att rasism normaliseras. För dem river det inte i hjärtat när de ser rasistiskt klotter i gångtunneln.

Chokladbollsdiskussionen har jag ju gett mig in i tidigare ... men tanterna gjorde jag ingenting åt denna gång. Det kanske egentligen var Kalle Anka-partiet de tänkte rösta på, vad vet jag som bara hörde konversationen med ett halvt öra. Angående klottret mejlade jag en anmälan till kommunen och när vi gick genom Hannas favoritgångtunnel igen igår, var jag glad att se att det hade tvättats bort.

onsdag 20 september 2017

Fyra fantastiska månader hemma


Det rullar verkligen på. Fyra månader hemma i dag. Imorse pratade jag och Tobias om att det nästan är overkligt att försöka tänka på hur olyckliga vi var innan. Alltså under behandlingarna, under väntan och under nedslagen. Den tiden känns väldigt långt borta, längre bort än första gången vi sågs.

Fyra fantastiska månader.

tisdag 19 september 2017

Berättelsen om den första bulan


Nu har Hanna hunnit med att slå sig några gånger, så som små vilda "toddlers" på upptäcksfärd gör. Men jag berättar gärna om hennes första bula hemma i Sverige.

Jag har nog nämnt att jag och Tobias är föga hönsiga åtminstone när det kommer till Hannas upptäckande. Hon får mer än gärna gunga högt, göra kullerbyttor i sängen, klättra högt, åka själv nedför stora rutschkanan och springa runt på såväl gågator som hemma. Däremot har mormor samt farmor och farfar varit lite nervösare. Det har yttrat sig så att ingen vill att hon gör illa sig just hemma hos dem eller i deras närhet. Vare sig det handlar om att bli klöst av katten eller ramla och slå sig. Nåväl, det är ingenting vi retar oss på utan mer retar dem för.

Min kära mor har ändå varit nojigast då det sträcker sig till att hon blir rädd när gungan har hög fart eller när Hanna tar stora tuggor vid matbordet. Detta hade vi kanske kunnat ana eftersom när vi kom hem från Taiwan märkte vi att "mommo" i samband med väldigt uppskattad städning hos oss hade säkrat undan våra "farliga grejer" etc.

Så förstå ironin när Hannas första bula kommer från att hon slår i huvudet i en liten plastlåda med oroliga mormors undanstoppade "farliga grejer" som hon hittade i badrumsskåpet. Det var ju som inte lådan i sig som ansågs vara ett riskmoment ...

Den lilla bulan i pannan försvann efter bara någon dag, så som små bulor på små nyfikna barn gör.

måndag 18 september 2017

Att vänta på samtalet


Innan Tobias gick till jobbet i dag nämnde jag, som väntar ett halvspännande samtal eller mejl, att de kanske hör av sig i dag. Så jag säger till Tobias att "Denna måndag känns det som att jag kanske får ett samtal eller mejl". Det slår Tobias först, att "Oj, vad länge sedan man gick och väntade på mejl och samtal." Den där tiden när det var upp- och nedvända världen, då vi var alldeles nedslagna fredag eftermiddag och pirriga på måndagen. 

När Tobias nämnde det slog det förstås mig också, när vi väntade först på barnbeskedssamtalet under drygt ett års tid och sedan på resebeskedssamtalet i nära ett halvår. Jag blev så tagen av när han sa det, att jag nästan började gråta. Lyckan över att vi är här nu, dit vi längtade så länge, är ibland precis så att jag mäktar med den. Det var likadant i bilen på väg till mormor igår, när Hanna Wei-Ching brast ut i ett av sina smittande skratt, att jag slogs av hur fantastiskt lyckligt lottade jag och Tobias är att få älska just henne. 

När tre månader gått sa jag att jag trodde vi var vid den berömda "landningen". Nu är det drygt fyra månader sedan vi fick varandra och jag märker verkligen att vi "landar" mest hela tiden. För oss tror jag något som hjälpt mycket är att vi har just mest likadana dagar hela tiden och nya människor samt "kändisar" och utflykter då och då men verkligen inte som en del i den övergripande vardagen. Så där lagom. Vi får goda möjligheter att tillsammans dela glädje och motgångar utan att ta hänsyn till någon annan. Så får vi möjlighet att lösa de konflikter som uppstår. De känns ju väldigt annorlunda nu jämfört med i början. För det första kan vi hantera det snabbare och bättre, vilket är en lättnad eftersom det då inte blir explosivt lika många gånger. Visst, det blir småkonflikter oftare nu när det finns en starkare vilja och självständighet. Men det är ju ett naturligt steg i både hennes personliga utveckling och i vår utveckling som familj. 

I morse när jag var på toaletten och kom ut därifrån, hoppade Hanna fram från hallen och sa "Bu!". Vi har så klart gjort det tillsammans med henne gentemot den andra föräldern, klassiker, men det var länge sedan. Så det där lilla "Bu!" gjorde att jag nästan exploderade av känslor. Hon utvecklas hela, hela, hela, hela tiden! Hon var en nästan-bebis när vi fick henne och nu är hon en så stooooor nästan-tvååring. 

torsdag 14 september 2017

Två nya trevliga laster

Hanna lägger sig ju så tidigt om kvällen. Det gör jag också i och för sig. Men den brukar ändå vara halv nio innan jag går in till henne och närmare halv tio innan jag somnar.

Sedan någon vecka tillbaka ägnar sig Tobias åt sin kära last Destiny 2 stor del av kvällarna. Ett tv-spel som han kör med några kompisar. Detta, kombinerat med att Hanna numera låter mig plocka undan bitvis under dagen så att jag slipper ha ett kaosstök att ta tag i på kvällen, har gjort att jag funnit två nya laster att ägna mig åt.

Wahlgrens värld. Jag har aldrig varit intresserad av Pernilla Wahlgren eller hennes familj för den delen. Jag har nog istället haft en del fördomar. Men nu behövde jag hitta en serie att titta ensam på och denna är så fantastiskt rolig! Skönast är Pernillas dotter Bianca. En väldigt rolig serie om ni vill ha en last att ägna er åt!


Pinterest. Min nya favoritlast när Hanna somnat. Det är en inspirationsapp kan man nog säga. Folk samlar allt från recept till inredning och sedan är det bara för sådana som mig att söka och oj vad man hittar! Man har sina anslagstavlor där man kan sortera och spara ner sådant man vill prova. Baserat på det man sparar dyker sedan liknande förslag upp. Just nu använder jag Pinterest som inspirationskälla särskilt till Hannas stundande födelsedag.

onsdag 13 september 2017

När 180 centimeter sovyta just isn't enough


Jag har nog inte nämnt vårt sovarrangemang. Sådant brukar förstås kunna vara av intresse. Vi samsover med Hanna, alltså att hon sover i samma säng som oss.

Att sova med Hanna känns självklart i och med att hon tydligt visat att hon vill det sedan dag ett och så har vi ju närmare två år av närhet att ta igen. Man behöver förstås inte ha adopterat för att samsova - jag vet faktiskt inte vilket sovarrangemang som är vanligast hos barnfamiljer överlag? Ett argument som många samsovare kommer med är att "Varför ska barnen lära sig sova själva när inte vi vuxna brukar vilja det heller?". Men det är förstås inte alltid enkelt med samsovning ...

För oss har sömnen bitvis inneburit en stor frustration sedan vi blev föräldrar. Man kommer verkligen in i det snabbt men i början var det ovant att inte sova hela nätter längre och här märks det tydligt att vi ibland blir irriterade på situationen och att det då förstås går ut över varandra, vilket vi inte är vana med sedan innan föräldraskapet.

Hanna sover oftast jättebra. Men man kan tro att hon har en jet-motor i benen om natten ibland! Jisses, så hon sparkar och har sig. I lakanen och mot oss. Jag kopplar bort och sover vidare. Men pappa Tobias, som vi insett är extremt lättväckt ... Han står inte ut!

Hur löser man då detta? Som erfaren observatör kan jag säga att det hjälper inte att sucka högt och uppgivet, vilket förstås gör att barnet förstår att en vuxen är vaken och själv gärna öppnar ögonen. Inte heller hjälper det att försöka resonera med barnet klockan 02.35 med fraser som "du måste sova" eller väsa till sin fru "vad ska vi gööööra?" vid ungefär samma tidpunkt.

Det är också svårt för Tobias att sova när Hanna ligger ovanpå eller tätt intill honom. Jag tycker oftast det är mysigt! Men så har det ju visat sig att jag oftast är en riktig tungsovare. Så ja, vi har fått jobba lite på att förstå varandra.

Han har hur som helst ändå ett hjärta av guld, min man, som envisats med att sova med oss trots att hans humör inte visat sig vara på topp 02.35 om han vaknar av sprattlande ben. Så vi har försökt hitta lösningar.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att parkera en 90-säng bredvid vår kontinentalsäng, som Tobias kunde byta till om sparkandet blev för jobbigt. Men det här går inte Hanna obemärkt förbi, utan då rullar hon gärna ned i 90-sängen och lägger sig hos pappa. Gulligt så det förslår, men hålögd pappa på morgonen och resten av dagen dessvärre.

Så vi hittade en ny lösning! Det blir nog fem av sju fullt godkända nätter måste jag säga och som småbarnsförälder är väl det ändå jackpot?

Först och främst har vi lagt en tjock madrass i 90-sängen, så den nästan kommer upp i ungefär samma höjd som kontinentalsängen. Efter diverse experimenterande är det numera jag som ligger närmast 90-sängen och märker jag att hon behöver mer utrymme, det brukar visa sig med sparkande och vevande, rullar jag ner. Ofta rullar hon efter då det gått ett tag. Så det är inte sällan jag och hon ligger sked i 90-sängen och Tobias själv i 1,80-sängen när det blivit morgon.

Nu sover vi alla tre, allt som oftast, väldigt bra om nätterna jämfört med i början. Så otroligt skönt!

Det går förstås fint att somna lite hur som helst ibland.

måndag 11 september 2017

Jumboplatsen på prioriteringslistan

Det här med att vara den som är hemma, alltså ... Jag prioriterar mig själv sist. Det är Weijan först, givetvis. Sedan är det matlagningen, städningen, kaffedrickandet (ok, det är ju mest för mig men mycket för att fungera före 06 och framåt), toalettbesöken, lugn och ro (vilket oftast är "internet" och serietittande med maken), städningen igen, räkningarna ... och långt där nere på listan någonstans kommer hygienen.

Jag när jag ska försöka komma på när det egentligen var som jag duschade senast:


via GIPHY

... och när jag kommer på det:


via GIPHY

Tillägg: Just ja, sömnen kommer ju där någonstans mellan kaffedrickandet och toabesöken.

söndag 10 september 2017

Apropå föräldraledighet


Nu har ungefär halva tiden av min föräldraledighet passerat. Det går verkligen i en rasande fart! Jag har nog aldrig varit med om att tiden gått så fort. Fast då har jag ju heller aldrig kunnat mäta tid på detta sätt.

Tobias och jag pratade i ett väldigt tidigt skede, redan när vi visste att vi ville ha barn, om hur vi såg på föräldraledigheten. Vi vill att vårt barn ska få vara hemma med oss lika mycket och för att det ska ske, så är vi båda föräldralediga lika mycket. Det har liksom aldrig varit något snack om saken och det är nog därför som det känts så självklart för oss hela vägen.

Jag gick hem i maj och kommer börja jobba i januari. Tobias har varit hemma åtta veckor med oss i sommar, det vill säga bränt alla semesterdagar samt ett gäng dubbeldagar. Jag kommer ha mycket semester att ta ut nästa år i och med att jag knappt tagit ut någon i år. Sedan är vår plan att Hanna Wei-Ching börjar förskolan under hösten 2018. Jag har inte tagit ut föräldrapenning ännu, bara under våra dubbeldagar i augusti (även fast försäkringskassan, surprise, krånglar där just nu). Det märks förstås i plånboken, så jag ska ta tag i det där nu. Vi får se när nästa höst närmar sig om vi vill att Hanna får en extrem mjukstart i förskolan, alltså bara går ett par dagar i veckan, eller om vi gör så att förskolestarten skjuts fram något. Det finns en massa sätt att göra det där på och är förstås väldigt individuellt vad som känns bäst.

Lekparkslek. Funkar vardag som helg.
Hanna lägger sig fortfarande väldigt tidigt för natten nu, redan mellan 18 och 18.30. Så det blir ganska lite tid med henne för den av oss som jobbar. Vi jobbar båda till 17 när vi jobbar. Så vi har gjort som så att det är Tobias som tar alla läggningar nu, även om det förstås är öppet för mig att göra det också då och då. Sedan är det ju jag som tar varje dagvila, även om det är öppet för Tobias att ta det under helgen då han är ledig. Hanna vaknar runt 06 på morgonen. Jag kliver upp med henne alla vardagar utom onsdagen och så delar vi på helgen.

Jag älskar att vara hemma med Hanna men jag vet att hon har det precis lika bra med pappa. Inte bara vet det utan också vill ge dem det. Så det ska bli fantastiskt roligt att följa deras vår. Visst är deras relation stark i dag, men det är ju något alldeles extra att vara den som är hemma på heltid. Den här tiden kommer inte tillbaka. Det blir jag mer och mer medveten om.

Så en sista reflektion kring föräldraledigheten, denna fantastiska uppfinning. Jag har varit inne på det förr, att jag nog trodde vi skulle göra en massa och vara så sociala. Men det bästa vår nästan tvååring vet, är så klart när varje dag ser nästan exakt likadan ut. Det känns så självklart nu.

Besöka pappa på jobbet. En av de vardagliga rutinerna.

fredag 8 september 2017

Nej och nej.

När jag och Hanna träffar en (för mig) bekant två dagar i rad och hen båda dagarna bara "Får jag hålla? Jooo, hon vill bli hållen!". Mitt svar? "Nej." och "Nej.". Inombords ett litet efterföljande "För i helvete". Hannas min innan mina svar: Förskräckelse. Ren förskräckelse, där hon klamrar sig fast i famnen.


via GIPHY

torsdag 7 september 2017

Den kritiska timmen


Nyligen fattade vi ett av de svåraste men skönaste besluten sedan vi blev föräldrar. Det var dags att tvätta snuttefilten.

Som vi gruvat oss för detta. Vi har haft överläggningar huruvida vi skulle klippa av den på mitten och tvätta en del åt gången, förutsatt att hon reagerade positivt på den tvättade delen. Men så kände vi en dag bara att "nu slänger vi in hela rasket i tvättmaskinen" och det gick relativt smärtfritt!

Snutten har ju hängt med sedan St Lucy. Hanna har sedan dag ett haft den som en enorm trygghet. Den har hängt över stolen vid näst intill alla måltider, släpats på trottoarer, dragits i sandlådor, gosats med i sängen och framför allt varit en tröst när Hanna ramlat. Vi skojar om att denna snutte gett henne ett fantastiskt immunförsvar då hon ännu inte varit sjuk eller krasslig en gång. Hon har ett helt fantastiskt ljud när hon letat efter snutten och ser den. Den är för övrigt inte särskilt svår att hitta. Vi snackar ett stort, lila, badlakan.

Vi lät Hanna lägga den i tvättmaskinen själv. Vi valde ett snabbt program, som visade sig gå långsamt ändå. 28 minuter var plötsligt över 60. Kritisk timme för Hanna som vi trots allt lyckades distrahera gång på gång. Den var förstås dyngsur när den togs ut, så vi fick vrida ur den innan den evighetslånga stunden i torktumlaren. Men när den kom ut kände hon (tack och lov!) igen den. Tyvärr kände även föräldrarna igen den på grund av att mycket av doften "hängde sig kvar". Så nu dröjer det nog inte lika länge till nästa tvätt.

onsdag 6 september 2017

Dig ska jag älska så länge jag lever


Vid kvällens läggning höll jag på att svämma över av vad som inte kan beskrivas som annat än kärlek. Just innan Hanna somnade tog hon min hand och la ovanpå sin och jag kände hennes puls på armen. Dessa små, tickande, slag pulserande mot min handflata. Jag tänker att för den som inte jobbar inom vården är det sällsynt att känna en annan människas puls, att komma livet så nära. Och när det kommer till ens barn ... För mig blev det verkligen liksom vid andra tillfällen tidigare den här starka känslan "Dig ska jag älska så länge jag lever. Dig vill jag skydda från allt ont".

söndag 3 september 2017

Sånt som får hjärtat att slå ett extra slag


Att få sitta med sådant här en vardagskväll, när pappan lägger barnet. Det är så självklart i dag, men ändå så att känslorna nästan svämmar över när det sker.

Är vi här nu? Ja, det verkar så. Efter all den där långa väntan och de många göromålen blev det ju ett barn till slut. Vårt barn. Som så många sagt och känt förut, känner också jag. Vilken tur att inget av de där tre ivf-försöken fungerade, att vi inte lyssnade på läkaren som tyckte vi skulle gå vidare med äggdonation. Att det aldrig blev någon graviditet.

Så självklart att det är just Hanna Wei-Ching och Tobias som är min familj. Tacksamheten inför det stora är oändlig.

lördag 2 september 2017

En lördag att minnas

Vi har haft en helt magisk lördag! Sedan ganska länge har vi haft en St Lucy-träff inplanerad med några andra familjer som vi fått kontakt med genom den Facebookgrupp vi är med i. Så i dag var vi välkomna hem till en familj på Lidingö. Till en början hade vi tänkt åka tåg och sova kvar i Stockholm hos några andra vänner. Men i torsdags började Tobias att vackla om huruvida vi alls skulle åka och det var bra, även om jag först blev ganska ledsen. Vi ställs ju ofta inför att ta ansvar för att verkligen tänka efter och ställa oss frågor i stil med "Är Hanna redo för detta?" och "Gör vi detta för vår skull eller Hannas skull?" och "Hur kommer hon att reagera?" . Ytterligare en viktig fråga för oss är ju att om vi chansar och det visar sig att Hanna inte var riktigt redo - hur pass beredda är vi att hantera de situationer och känslor som kan uppstå?

I torsdags landade vi i att Hanna nog inte är redo för tågresa dit (vilket dessutom riskerade att avbryta dagvilan) samt sedan vidare med buss och att sedan antagligen slutkörd av nya intryck åka in till Stockholm och sova över på en plats hon aldrig varit. Så tänkte vi ändå att det här känns som en viktig grej på lång sikt, att hålla kontakten med fler barn från samma barnhem. Dessutom skulle ju hennes gamla bästis, som vi rest tillsammans med, vara på plats. Vi kikade på kartan och bestämde oss för att ta bilen över dagen och bara vara med på träffen. Det tog knappt två timmar enkel väg och vi hade sådant flax att Hanna trivdes i bilen både på väg dit och hem!

Så hur var träffen då, annat än magisk? Det var så mysigt att få se Hanna växa under tiden. Först var hon i famnen hela, hela tiden. Men så vågade hon sparka bollen, hoppa på den suuuperroliga studsmattan och mysigast av allt var att hon och hennes bästis från St Lucy efter en lite trevande start hade väldigt roligt tillsammans. På vägen hem kände jag mig så tagen av det, att få se de två tillsammans igen. Dessa två små fantastiska människor har funnits i varandras liv längre än de varit ifrån varandra medan det är tvärtom för oss. Bästisens mamma ska skicka iväg en fin bild till barnhemmets föreståndare.

Jag och pappa Tobias försökte efter bästa förmåga att socialisera och det var ju oerhört trevligt att prata med andra vuxna de korta stunder det gick utan lite avbrott här och där. Vi var fem familjer med barn i Hannas ålder upp till sex år och jag kände ett väldigt, väldigt stort utbyte här jämfört med på öppna förskolan eller i lekparken. Adoptionen och när barnen dessutom har varit på samma barnhem är verkligen en stark samhörighetskänsla, hur olika liv vi annars än må leva. En fantastiskt skön känsla att barnens adoption på ett sätt är i fokus, men utan de frågor som andra ställer. Man får liksom komma till den intressanta diskussionen och de delade erfarenheterna utan att någon fråga blir privat (alla har erfarenheten och vet därmed var gränsen går). Innan adoptionen visste jag ju att vi "behövde" detta men jag hade nog hunnit glömma det längs vägen, småbarnslivet kommer ju liksom emellan. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

Jag skulle nog kunna skriva spaltmeter om detta men pizzan kallnar.

fredag 1 september 2017

En dag på cykel

I dag cyklade jag med Hanna för första gången! Det var en helt fantastisk frihetskänsla och hon gillade det också. Vår värld har liksom växt, på nåt sätt. Cykel är ju sju gånger smidigare och roligare än vagn och sele. Nu hoppas vi att snön dröjer!

Första cykelturen gick till pappans jobb. Sedan var vi inte hemma länge innan Hanna hämtade mina skor och våra hjälmar. Hennes sätt att säga "Cykla mera!" förstås. Så vi cyklade till en minilekpark i närheten, som både jag och Hanna kommit att gilla. Vi busade på ett tag innan Hanna klappade cykelstolen. Dags att bege sig hemåt för mellis.

Apropå minilekparken så har Hanna börjat åka lite högre rutschkanor helt själv. Hon puttar försiktigt bort mig med handen, vill att jag ska ta emot längst ner. Hon har börjat leka en hel del själv, även om hon vill ha koll på mig. Hon börjar verkligen fatta galoppen med pussel också. Så har hon börjat använda ordet pappa även om han ännu oftast får heta mamma. Jag upplever verkligen att Hanna utvecklas i en "Pang! Boom!"-fart just nu. Häftigt men ändå vill jag stanna tiden. Snart tar hon väl studenten denna stora nästan tvååring.

Sånt vi gör på pappans jobb:


torsdag 31 augusti 2017

När Doddo fick en puss


Jag har lagt upp ett Hanna-klipp på instagram som är lite "Jag dör söthetsdöden", om ni frågar mamman. Det är ett gammalt klipp på när Hanna pussar babblarna Bobbo och Doddo. Nu har Hanna chans att vinna en megastor Babblarna-figur, så det måste vi ju försöka oss på och det är därför jag laddat upp det! Vill ni kika på klippet och några rader jag skrivit så kan ni klicka här (sen trycker man på play-knappen i bilden, pappa och farmor).

Apropå klippet så märkte vi från början när vi fick Hanna att jag fick tillbaka min Gällivaredialekt! Annars brukar jag bara ha den i telefonsamtal med släkten uppifrån. Dialekten är varmt välkommen men tror den försvunnit nu, svårstyrt. Jag vet inte om det kanske hade att göra med att dialekten funkar väldigt bra när jag vill vara pedagogisk och prata tydligt. Kändes som en festlig iakttagelse hur som helst.

måndag 28 augusti 2017

Hon är vår, vi är hennes

Klockan var nog 11.16 eller så när i dag förvandlades till och hade kunnat sluta som en riktig skitdag. Det började med att jag skulle slå på spisen när Tobias kommit hem för en tidig lunch. Ingenting hände. Mikron var stendöd, internet stendött, kyl och frys stendött och så vidare. 

Sedan fortsatte det med att jag fick bajs på fingrarna vid blöjbyte och att jag hittade en gammal tomat med tillhörande larver i ett av skötväskans fack. Urk. Hemmet ser ut som ett kaos trots den där storstädningen i helgen och att göra-listan bara växer, är ju sådana där obligatoriska tankar som växer som svampar när man råkar hitta några larver i skötväskan.  Varken barnet eller mamman hade ett humör som var på topp vid 12.30-snåret kan jag meddela.

När elektrikern fixat strömmen tillbaka åt oss och Hanna fått mat i magen såg jag till att ta med mig henne ut på en vända med vagnen. Givetvis utan byxor på grund av tidigare nämnda humör. Barnet utan byxor, alltså, inte mamman. Vi fick skönt nog lite mer energi båda två och jag kände att kanske kan denna dag vända. Och vet ni, det gjorde den! 

Posten hade kommit under tiden vi promenerade och där i brevlådan låg varsitt kuvert från tingsrätten till mig och Tobias. Jag hann svära och undra vad för komplettering som skulle krävas nu. Jag har tänkt ringa dem i veckan för att fråga hur långt ärendet fortskridit, om vi bör förlänga Hannas uppehållstillstånd som går ut i december. 

Men i stället för att behöva komplettera något, visade det sig vara domstolsbeslutet!  Jag blev alldeles tagen och tvungen att ringa Tobias direkt. 

Jag fick gjort två punkter på att göra-listan (burkpantning och säga upp gym-medlemskap!) och resten av de där punkterna som gnagde kändes ju som bortblåsta nu när tingsrätten sagt sitt. Vad spelar något annat för roll? Ingenting. Hanna är äntligen vår på pappret och vi är äntligen hennes på pappret. Den här dagen vill jag inte byta bort mot något i hela världen. 

Utanför tingsrätten i Falun när vi lämnat in pappren i juni.

Faviritsysslan


Vilken start på veckan! En stor grävmaskin hos grannarna bredvid. Inte så roligt för dem kanske, eftersom det nog inte är frivilligt, men fantastiskt för lilla Weijan. Som förstås parkerat sin lilla bak på första parkett!

torsdag 24 augusti 2017

Första veckan på pappas jobb

Då har vi snart tagit oss igenom pappans första jobbvecka för denna höst. Det har i stort gått väldigt bra. 

Första dagen var konstig för Hanna och på eftermiddagen blev hon extremt ledsen en stund när hon vaknade från vila och inte riktigt förstod att Tobias var på jobbet. Det är ju lite svårt att förklara. Men sedan har det flutit på. 


Tobias kommer hem varje lunch och på eftermiddagen promenerar vi till redaktionen och säger hej, mellanstopp i lekparker har det blivit. Bekvämast är när vi tittar in hos Tobias när han slutar för dagen. Då kan vi handla tillsammans. Hanna skriker verkligen rakt ut av förtjusning när hon åker kundvagn. Rena rama karusellen! 

I helgen ska vi bara vara. Det är verkligen stor skillnad att Hanna och Tobias nu umgås så lite. Tobias slutar först fem och Hanna däckar oftast före halv sju. Morgnarna brukar Tobias få sova längst och sen behöver ju han göra sig i ordning inför jobbet. Så det känns viktigt att de två får tanka mycket, mycket tid tillsammans i veckoslutet. Då kan jag hålla mig lite i bakgrunden och sköta markservicen. 

söndag 20 augusti 2017

Tre månader hemma




I morgon börjar pappa Tobias jobba efter åtta veckor hemma. Tråkigt men vi har ju varit beredda på det förstås.

Hanna har nu på riktigt börjat koppla att hon kan kommunicera på ett smidigt sätt genom att nicka eller skaka på huvudet. Det är fantastiskt vad det öppnar upp hennes värld (och så gör det under för hennes tålamod och hon slipper få kraftiga raseriutbrott så ofta). Vi försöker också använda tecken ibland och hon hakar på ibland.


I dag har vi varit tre månader hemma och denna vecka som passerat är det som att vi verkligen gjort den berömda "landningen" tycker jag. Beredd på att det förstås kan kastas omkull och att vi behöver börja om nu när vi ska vara själva om dagarna Hanna och jag. Men magkänslan säger att vi kommer ha det väldigt roligt och mysigt för det mesta. Jag hoppas på en höst med mycket plask i pölar och pyssel. Den bästa hösten någonsin knackar äntligen på dörren!

tisdag 15 augusti 2017

Lydiga eller självständiga barn?


Jag läser Barn som bråkar, just nu. Den ger många bra exempel och handfasta tips på hur man bäst bemöter sitt barn i konflikter samt undviker konflikter. Den har redan hunnit hjälpa mig otroligt mycket! Kanske främst med att bekräfta Hannas känsla "Jag förstår att du är arg/ledsen/rädd" och trösta samt avleda i stället för att säga "NEJ! Du får inte ..." etc.

Den sätter också fingret på varför belöning/bestraffning fungerar riktigt dåligt och ger tankeställaren "Vill vi ha lydiga barn eller barn som tänker själva när de blir vuxna?" ungefär.

En annan grej som funkar för oss när hon ska klä på sig (något som varit konfliktfyllt tidigare) är att säga "Hanna. Nu är det dags att klä på sig. Vilken klänning vill Hanna ha i dag?"  och hålla upp två stycken. Hon mår bra av att få vara med och bestämma och plötsligt är det den enklaste saken i världen att klä sig.

Rekommenderad läsning till vaje förälder med barn hemma och även den som ska bli förälder. Mer lättläst än Ditt kompetenta barn, skulle jag säga, även om jag gillar den skarpt också. De påminner om varandra men är inte samma.

Har sagt att Tobias måste, måste läsa denna. Han har sagt att han ska det, men att han egentligen skulle behöva "Boken om Hanna".

måndag 14 augusti 2017

Han, hon, hen eller den

En liten kille som satt i granen.
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
När man känner sig relativt genusmedveten och blir mamma till en dotter kan man inte, i alla fall inte jag, låta bli att bli sjukt irriterad på att så många barnsånger ofta sjungs med ordet han och sällan med ordet hon. Det är verkligen skillnad! Jag brukar välja att byta ut han mot hon i stället, eller åtminstone variera lite. Ibland blir det den eller hen också. Här är några av de exempel jag hittat för att styrka min tes.

Några killdjur i barnvisornas värld:
  • Björnen sover
  • En elefant balanserade 
  • Ekorr'n satt i granen
  • Krokodilen i bilen
  • Mors lilla Olle (ja, björnen är hane enligt visan)
  • Hoppe Hoppe Hare
  • Skojiga valpen/Valpen min
  • Vargsången

Och så några könsneutrala visor i djurvärlden:
  • Bä, bä vita lamm
  • Imse, vimse spindel
  • Lilla snigel
  • Små grodorna
  • I ett hus i skogens slut

Några tjejdjur i barnvisornas värld:
  • Prästens lilla kråka
  • Trollmors vaggsång (om nu troll är djur, alltså)

Varför blir det så mycket han, han, han? Antagligen för att de flesta av texterna är skrivna för länge sedan då sådana här frågor inte fanns på agendan. Ni kanske kommer på fler djurvisor som funkar åt ena eller andra hållet? Det skulle ju kunna gå att fortsätta vad gäller "Herr gurka" och "En sockerbagare" eller "Hej sa Petronella" och "Här kommer Pippi Långstrump". Men de är ju inga djur. 
Prästens lilla kråka -
något så ovanligt som en tjej i djurvärlden!
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
Förra året skrev jag ett inlägg om barnböckernas värld där jag förfasades över bristen på mångfald. Jag hade då läst en debattartikel i Metro om att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Jag har blivit så irriterad när jag läser en av Hannas favoritböcker. Där är huvudkaraktären vit och har ett namn, men en nyfunnen kompis som är icke-vit presenteras bara som "en ny kompis". Jag har lagt till ett namn till kompisen.

Jag kan förresten tillägga att jag numera reflekterat över att många djur i barnböckernas värld är pojkar. Där är ju tyvärr min egen barnfavorit Bamse ett praktexempel. Bamse, Skalman och Lille Skutt åker ut på äventyr medan Brummelisa och Nina Kanin 9,5 gånger av 10 stannar hemma för att sköta hushållet och ta hand om barnen. Suck. Men i de nya Bamsetidningarna tror jag att kvinnorna äntligen tar något större plats. Ja, alltså inte större plats än männen i serierna men större plats än de fått innan. Hm ... I barnböcker brukar det hur som helst ofta vara ganska lätt att säga "hon" i stället när man läser.  

söndag 13 augusti 2017

Kaninen Hanna på fest

Världens starkaste kanin på cirkusfest. 
I lördags hade en av mina närmsta vänner 30-årsfest tillsammans med två andra kompisar som jag också känner. Det är ju fortfarande alldeles för tidigt med barnvakt för Hanna, så vår första tanke var att Tobias skulle stanna hemma med henne. Men man var välkommen ganska tidigt och den här gången kändes det ändå bäst att åka dit alla tre. Jag skulle ändå inte kunna koppla av att vara ifrån Hanna under kvällen kände jag och om hon skulle ha det tufft med sömnen och behövt både mamma och pappa hos sig så skulle jag vara drygt en halvtimme bort. En halvtimme kan ju kännas väldigt kort eller väldigt lång beroende på.

Temat var i alla fall CIRKUS! Superfina dekorationer och rekvisita och så blev det popcornpremiär för Hanna. Det var riktigt gott. Vi lämnade ju ganska tidigt för att Hanna inte skulle hinna bli trött då det var en bit hem att köra men också för att det inte skulle bli för mycket okända människor för henne att träffa. Två väldigt gulliga grejer som jag vill dela med mig av hände.

Vi tog med oss en kanindräkt som Hanna fått av helgens 30-åring tidigare. Men vi försökte inte ens få Hanna att ta på sig den utan hade bara lagt ned den i vagnen "utifall att". När jag visat den för henne hemma några gånger har hon tyckt om att känna på den men inte riktigt velat ha på sig den. Men när det gått ett tag började Hanna dra fram dräkten, vi tror att hon hade reflekterat över att "alla andra" var utklädda och det var roligt. Så la hon den på golvet och satte sig på den. Hon blev så glad när Tobias klädde henne i den. Den hade hon sedan på fram till läggdags!

En tjej presenterade sig för mig och Tobias. Vi skakade båda hand med henne och jag såg hur Hanna tittade fascinerat. Hon sträckte sig försiktigt efter tjejens hand men fick ingen respons. Så sträckte jag fram min hand till Hanna i stället och hon skakade den! Det tyckte jag var urgulligt.

Jag var nervös innan, att det skulle bli mycket för Hanna, men är väldigt glad att vi besökte festen tillsammans. För Hanna hade verkligen jätteroligt där, dansade och spexade. Hon gick runt utomhus mycket och verkade tänka att hon ägde stället, haha. När två clowner (ja, utklädda alltså) tog några låtsastyngder att fota sig med som hon ställt en bit bort tittade hon förnärmat som att hon undrade varför de började peta i hennes arrangemang. Vår lilla projektledare. Som hon utforskar, tar för sig och utvecklas. I lördags hade vi ju varit tillsammans precis i tre månader.

Vi var hemma redan klockan sex, hon var så glad och nöjd resten av kvällen. Eller ja, hon är ju ingen nattuggla och somnade lite fnissandes och bubblandes strax före sju. Sedan sov hon gott, drömde nog om både pocorn och ballonger.

fredag 11 augusti 2017

Det nya nattlivet

I dag har vi varit riktigt utpumpade alla tre efter ytterligare en tuff natt. Det är tur att kärleken finns i överflöd, så den räcker till och blir över när man måste kliva upp 06 för att leka och hålla igång efter några få timmars sömn.

Den här energin hade jag aldrig innan Hanna. Men visst grät jag en skvätt av utmattning vid förmiddagsvilan.

Jag är så tacksam att min och Tobias relation var så pass stark när vi gick in i föräldraskapet. För ibland när det är tufft, då är det verkligen tufft. Otillräckligheten inför föräldraskapet klockan 03 efter över en timmes tröstförsök, alltså ... Den känslan är inte så himla härlig och där och då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men så kommer nästa dag. Det älskade barnet kiknar av skratt när mamman eller pappan gör något kul. Det älskade barnet kastar sig i mammans och i pappans famn. Det älskade barnet får mamman och pappan att kikna av skratt. Då förstår man att de där sömnlösa nätterna är ett litet pris att betala för något så ovärderligt.


Apropå bilden: Ungefär en gång var 16:e fullmåne kan det hända att småbarnsföräldrar (bara de två, dessutom) fastnar på bild tillsammans. Am I right? 

torsdag 10 augusti 2017

Små kavata kompisar

Vi har haft främmande av en barnfamilj som vi känner. Jag var lite orolig innan, funderade hur Hanna skulle ta det. Men hon har verkligen haft jätteroligt tillsammans med dessa bröder, "nästan fem"-åringen och hans lillebror som är tre månader yngre än Hanna. Mycket spring och bus i benen har alla tre haft. Det var så gulligt att se deras sandaler tillsammans på altanen. Kavat bär de alla tre. Men vi får se hur pigga Hannas skor är efter dagens utflykt. En stor lekpark och roligast av allt är givetvis ... att plaska i lerpölen bredvid!


Nästa vecka händer något väldigt spännande. Då ska vi hälsa på en pojke som Hanna bott tillsammans med. Det är vi som var i Taiwan tillsammans. Jag visade bilder på dem för Hanna för ett tag sedan och hon log stort när hon såg sin kompis. De har ju bott tillsammans nästan hela sina liv innan Sverige, så visst tror jag de känner igen varandra. Vi har också visat några av bilderna från barnhemmet för Hanna, hon pekade och kände igen sina kompisar. Det är väldigt synd att vi inte vet namnen på de andra barnen vi har på bild. Men det ska vi förhoppningsvis kunna ta reda på. Hanna har ännu inte riktigt ro att sitta och titta någon längre stund, utan vill snabbt leka vidare med sitt. 

onsdag 9 augusti 2017

Nedgrävda nycklar och gömda räkningar


Det här med att man liksom lägger glasögon/plånbok/vigselring/ljudlös mobil med mera på första bästa ställe för att man behöver hjälpa sitt barn fort, fort, fort ... Glasögonen hittade jag efter en dag. Vigselringen, som hamnat under allt i necessären, hittade jag efter en vecka.

Men nio gånger av tio är det ju Hanna som haft hyss för sig utan att veta om det. Pappas nycklar har hamnat halvt nedgrävda i sandlådan och när mamma skulle betala räkningar (självklart någon dag försent) så låg de intryckta i ett skåp efter en "städraid" av Hanna.

tisdag 8 augusti 2017

Vår lilla trädgårdsmästare


Tidigare i sommar fick Hanna en påse rädisefrön av grannen och så fick hon plantera dessa i hans pallkrage. Så himla fint, tycker jag! Det blir ett lite speciellt band oss familjer emellan, känns det som, då hans dotter också är adopterad även om hon nu är tonåring. Hanna tycker mycket om dem! Det gör vi också, förresten.

Hanna har hur som helst vattnat och vattnat och rädisorna har vuxit riktigt ordentligt! Så nu ser vi, nog främst jag, fram emot att skörda dem relativt snart åtminstone. 


Måste bara fråga grannen hur jag vet när det kan tänkas vara aktuellt. Tror inte Hanna hunnit googla upp information om det ännu. Det självständiga hon gör i internet-väg verkar än så länge mest bestå i att trycka på gilla-knappen på konstiga grejer åt mamma och pappa på Facebook. Men hon är en fena på dataspel.

måndag 7 augusti 2017

Ibland är man så snygg ...

Tobias ska göra några ärenden och handla. Hanna vill inte vara hemma utan följa med. Sagt och gjort. Vi får sätta oss alla tre i bilen. Men när det är dags för Ica har Hanna tappat tålamodet och vill inte sitta kvar. Så jag börjar inse att jag och hon behöver följa med in.

Jag: Jag känner mig ju inte så himla rätt klädd för det här. 
Tobias (som vägrar mjukisar utanför hemmet): Äh, ta på dig selen så syns det inte. 
Jag: Jag tror inte riktigt att det funkar i dag.

Ni kan ju avgöra själva om selen hjälpte eller stjälpte "dagens outfit" igår:

söndag 6 augusti 2017

En opålitlig barnvakt

Som tidigare nämnt är jag inte direkt någon hönsmamma när det kommer till Hannas strapatser och bravader hemma och utomhus. Det finns dock ett undantag och det är att jag har svårt för att hon ska vakna ensam och rädd. Där är jag och Tobias rörande överens. Det handlar om att vi inte vet hur hennes nätter på barnhemmet varit, men att hon ska veta att hon är trygg tillsammans med oss och att vi aldrig överger henne. Det är svårt att förklara för henne i ord, vi måste liksom finnas där.

Vi bestämde oss därför för några veckor sedan för att köpa en babymonitor, alltså en sådan som gör att vi kan ha koll på Hanna utan att vara i samma rum när hon sover. Jag tyckte att det skulle fungera att köpa en billigare utan kamera. Men Tobias tyckte att kamera, trots att det är mycket dyrare, är bäst. Hans säljande argument som övertalade mig var att Hanna vaknar och är tyst först innan hon börjar skrika. Hon ska inte behöva vara ensam och otrygg den stunden. 

Sagt och gjort. Tobias köpte en av de dyrare modellerna då den hade kamera, en Philips Avent Ugrow. Men så besvikna vi blev! Man sätter upp kameran i sovrummet och så har man en app i telefonen som man kopplar till kameran. Helt okej kvalitet på "night vision"-bilden - men tekniken fungerar ju bara cirka 50 procent av gångerna! Övriga 50 procent står den mest och snurrar. Jättedåligt. Vi lämnade givetvis tillbaka den. Jag vet andra som varit nöjda, men främst har jag läst missnöjda recensioner.

Så nu är vi litegrann tillbaka på ruta ett när det kommer till att ha den kollen. Jag slits lite mellan att jag är orolig för om Hanna känner sig otrygg när hon vaknar ensam och hur det påverkar henne medan jag samtidigt försöker tänka att när hon skriker släpper ju den ena av oss allt den har och rusar dit. Hon märker alltså tydligt att hennes signal fungerar. Vi lyssnar. Hon blir dessutom lugn i famnen ganska fort. Men det är den där stunden innan, alltså, hon ska inte behöva känna sig ensam. 

Nåja, vi får se var vi landar. Just nu är det ändå ofta svårt för den som nattar att ta sig därifrån hur som helst. Älskade lilla ungen trivs ju som fisken i vattnet när det kommer till att ligga på mammas eller pappas mage. Eller vad sägs om sms:et jag fick för snart två timmar sedan; "Nu sover lilla Hanna på mig. Kommer ut när jag kan. Puss". Mamman väntar fortfarande på att få äta Almondy Daimtårta med pappan kan jag meddela.  
  

lördag 5 augusti 2017

Grattis pappa Tobias


Flera av de första högtidsdagarna tillsammans, som jag funderat så mycket kring hur de skulle bli, passerar i en rasande fart. Fantastiskt och ännu ganska ofattbart att det faktiskt händer. Bakom oss har vi mors dag, min födelsedag, svenska nationaldagen och midsommarafton. Närmast framför oss är "ten ten" eller Taiwans nationaldag 10 oktober, tolv dagar innan Hanna Wei-Chings tvåårsdag.

I dag, fast vi tjuvstartade igår, har vi firat Tobias födelsedag. Jag är pank eftersom jag inte tagit ut föräldrapenning ännu, så presenten från mig och Hanna fick lov att bekostas från vårt gemensamma konto. Tur att jag har en förstående man, hehe. Det blev en läslampa att fästa på boken, jättefiffigt vid nattning, och så blev det en pocketbok med kända pappor som berättar om föräldraskapet.

Jag har nog tänkt innan, att de första högtiderna skulle vara väldigt uppstyrda eftersom det ju är så speciellt. Men det är verkligen inget vi mäktat med. Nu behöver det få vara lugnt för Hannas skull och också för oss. Till viss del har vi landat i allt det nya. Men oj, så nytt allt fortfarande är. Det har varit väldigt mysigt med högtidliga dagar men det är ju liksom inga fyrverkerier eller tårtbuffeer. Jag tänker att det finns en tid för allt.

Det här blev nog flummigt men min mammahjärna är seg i dag.


onsdag 2 augusti 2017

Den sprängda miljonvallen

Efter en ganska tuff dag för familjen - vi är ju alla tre beroende av att det älskade lilla barnet sover gott och det har inte skett på två nätter i rad - så är jag om inte slut så väldigt mörbultad som artist i kväll. Jag kikar ändå in för att fira att bloggen nu nått över makalösa en miljon sidvisningar. Kul! (Och tack!)


via GIPHY

tisdag 1 augusti 2017

Mammahjärtat tar ett skutt ...

... när man kommer in till barnet och pappan. Pappan lyssnar på ljudbok och barnet sover tvärs över andra halvan av sängen. Så vaknar barnet till, studsar av glädje mot sängkanten för en kram innan hon lägger sig till ro igen.

Jag knölar in mig i mitten och innan jag hunnit få på mig täcket är hon blundande där med sitt lilla huvud mot min mage. Älskade barn. Ja, det är en av alla gånger som mammahjärtat tar ett skutt.

Bär ner mig till sjön

Det blev bad i dag igen, fast denna gång på hemmaplan. Hanna skakade, hon frös så stackarn, men upp ville hon inte! I stället gick hon envist i igen, gång på gång. Fast ovanför midjan höll hon sig torr.

Ni som hängt med ett tag känner säkert igen uv-dräkten. Jag och Tobias köpte varsin julklapp till Hanna, då visste vi ju att det var henne vi väntade på. Det var en så märklig upplevelse att veta att hon fanns, men inte när det skulle bli vi. Vi berättade hur som helst inte för varandra vad vi köpt utan öppnade paketet den andra hade köpt. Uv-dräkten var från mig. Tänk att nu få se henne i den. Så märkvärdigt men ändå så självklart nu.


måndag 31 juli 2017

Första doppet för Hannas tår

I dag var vi ganska spontana. Ja, det blev ingen sista minuten eller så, men så spontan man nu kan känna sig som nybliven och svettig småbarnsförälder utan att det blir för mycket. Vi åkte till min mamma som just kommit hem efter att ha semestrat nedåt landet! 

Hanna var först blyg inför mormor, de har ju inte setts på ett par veckor och då bara några timmar. Men ganska fort släppte hon loss. Vi hade tänkt gå till stadsparken. För er som inte har Salakoll men har vägarna förbi där någon gång så är den lekparken verkligen att rekommendera! Lekparken är verkligen stor för att ligga i ett så pass litet samhälle. Många roliga grejer där och så blir jag lätt nostalgisk eftersom de sparat en del grejer från ens egen barndom. Nu finns dessutom ett trevligt fik där men matsäck funkar ju annars då det är en stor park. Så mysigt!

Måns Ols i Sala fick den äran när det var dags för Hanna att doppa tårna
hemma i Sverige,utanför badkar och baljor, för första gången!
Nåja. Nu tog vi oss ju inte till stadsparken just denna dag, haha. Hanna tycker ofta det är roligt och spännande på vägen till saker, men föga intressant på vägen hem om det tar för lång tid. Är hon trött utan att hon märker det själv, finns risk för att sele och vagn och även vi ratas, att vi hamnar i ett läge där hon blir riktigt "tröttarg". En situation att undvika när chansen finns. Hon skulle dessutom inte kunna gå eller springa dit eller därifrån själv heller på grund av trafiken. Jisses, så vi lärt oss tänka flera steg framåt! För att öka chanserna att få fortsätta dagen som en mysande och skrattande familj gick vi till en badplats som ligger lite närmare mamma, varifrån Hanna dessutom hade chansen att promenera. Också mysigt! 

Vi hade inga badkläder med oss, för badväder var det ju egentligen inte. Fy, vilken sommar? Den bästa, givetvis(!), men vädermässigt alltså ... Väl vid Månsan kunde vi förstås inte låta bli att Hanna skulle få doppa fötterna. Första doppet i svenskt vatten! Hurra! Hon älskade det, vilket var en lågoddsare med tanke på vilket vattendjur hon är i badkaret och hur hon älskar att stå vid tvättstället och plaska. Det blev varsin glass från kiosken också. Det var andra gången som Hanna fick smaka glass av oss och låt oss säga att det snarare är vi som, på nåder, får smaka från henne.

Älskade busunge

Jag har lärt mig att släppa vissa saker. Som det här med fötterna på matbordet. Jamen om det får dig att faktiskt äta frukosten i stället för att du och mamma blir irriterade på varandra och du förblir hungrig fram till lunch, så ha dem där. Något ska man väl få bestämma över när man är ett och ett halvt.

Förhoppningsvis och högst troligt avvecklar du väl denna vana när du noterar att det inte hör till vanligheterna och faktiskt är rätt opraktiskt. Kanske och förhoppningsvis sker väl detta innan tonåren eller åtminstone innan pensionen. 

Älskade busunge.


söndag 30 juli 2017

Livet före mamma och pappa

När vi besökte St Lucy fick vi med oss några skivor med bilder och filmer. Häromkvällen hade vi ro att ta oss igenom dem och vilken skatt! Det var flera hundra bilder från Hanna Wei-Chings första år. Fantastiskt. När vi tittade på bilderna tillsammans påminde det om när vi fick bilder under väntan men skillnaden är ju att hon faktiskt är här nu! Och det var så overkligt att veta att jag nästan fick lov att nypa mig i armen. Tänk att jag kan trösta henne när som helst, får se henne le varje dag. Att jag får vara hennes mamma. Jag ser fram emot att visa bilderna för Hanna, det får nog bli någon dag här snart.

Ofta när vi gör något nytt med vår lilla Hanna-panna, vår lilla Hannananas, funderar vi om det är första gången. Men nu vet vi att rutschkana har hon åkt förut. Hon har lekt med play-doh. Hon har suttit och rivit bort gräs vid stenar - det är inget nytt "projekt". Hon har åkt i bilbarnstol.

Inte första gången själv i en rutschkana. Men oj, vilket sug i magen ändå!
Något annat värdefullt med bilderna är att vi ser henne leka med flera olika barn. Bland annat pojken som ju kommit till en familj här i Sverige som vi lärt känna. De är på många bilder tillsammans. Småhjärtana, alltså!

Men också andra barn förstås. Jag tror inte att något annat av barnen som syns på bild med Hanna adopterats till Sverige som det ser ut just nu. Men jag tänker att några av dem kanske adopterats till USA. Jag är med i en amerikansk Taiwangrupp, så jag ska nog göra en liten efterlysning där så småningom. Det är ju underbart om det går att hålla kontakten om än sporadiskt till att börja med. Det beror ju på hur intresserade barnen är av det i ett senare skede.

Apropå det här med "första gången" så var det lite speciellt att se Hannas liv innan oss. Det är ovant att det inte är vi som hållit henne i handen första gången hon åkte rutschkana eller var på picknick. Att det inte är hennes mamma eller pappa som först knäppt fast spännet i bilbarnstolen.

Men samtidigt är det framför allt väldigt mysigt att veta, att inte sväva i ovisshet även kring dessa till synes små saker. Jag tänker att det kan vara betydelsefulla bitar i hennes livspussel. Det är ju helt fantastiskt att dessa människor som funnits i hennes liv innan vi kom in i bilden värdesätter inte bara att fylla hennes vardag med roliga aktiviteter och minnen, utan även att dokumentera hennes vardag så pass noggrant. Jag är så otroligt tacksam och rörd över det.