lördag 24 juni 2017

Russinen ur kakan

Det händer ju saker hela, hela tiden! Så jag försöker väl punkta upp lite för att ge er russinen ur kakan:
  • Hannas första midsommar firades med långväga släktingar! Mest magiskt är nog att hon och ett halvår äldre sysslingen äntligen fått träffas i dagarna tre. Jobbigast såhär i backspegeln är att vi nog varit för sociala för Hannas bästa känns det som och behöver bromsa lite innan det går överstyr. 
  • Blev vår första midsommar som jag fantiserat om? Haha, verkligen inte! Älskade lilla barn. Som jag fick jaga dig i folkmassan och hålla dig borta från vatten, spännande hundar och andra barns klämmisar. Inte blev det någon krans på huvudet eller dans runt stången. Men roligt hade vi!
  • Apropå jagandet ... Jag har gått ner sex kilo sedan jag blev mamma! Visst fanns och finns det att ta av, men ändå ... Det säger väl lite om hur aktiva dagar vi har? Och att jag inte direkt hinner njuta av måltider ...
  • Nu är äntligen pappa hemma med oss om dagarna - i åtta veckor!
  • "Vad säger hästen?" frågar vi och får det gulligaste gnägget till svar! Men frågar vi om andra djur går vi bet än så länge ...
  • Att äta från mammas tallrik, med mammas gaffel, är allra godast. Ja, det var de där sex kilona, hehe ...
  • Som en blixt från klar himmel: Hanna tycker plötsligt om bärselen! Ja, den är till och med älskad skulle jag säga. Så pass att det ofta finns risk för gallskrik när mamma försöker knäppa upp den. Så vi har gosat mycket med den - och samtidigt fått gräset klippt med handjagare, diverse hushållssysslor gjorda etc. Heja!
  • Hanna har äntligen fått sina fyra sista siffror från Skatteverket! Äntligen dags att kontakta tingsrätten.
Hej så länge! Nu måste jag verkligen sova.

Nöjd mamma och dotter
som just klippt gräset tillsammans.

torsdag 15 juni 2017

Vi tar igen förlorad tid

Svårt att finna tid till bloggande just nu. Det är ju ingen liten sovande bebis jag har hand om utan ett 19 månader ungt yrväder som sover högst 1,5 timmar middagsvila. Jag somnar sällan långt efter henne på kvällarna heller och så är hon förstås vår väckarklocka!

Jag som är så van att prata i telefon länge och väl får bara glömma det just nu och det göe ju absolut ingenting. När hon är vaken vill hon oftast ha min fulla uppmärksamhet och det är förstås aå det ska vara. Vi har mycket förlorad tid att ta igen. Jag brukar tänka på det när jag bär henne tätt, vilket ju är väldigt ofta, att vi kommer ikapp att lära känna varandra.

Hon har ju inte legat i min mage (d'oh), men när hon ligger på den nu så stryker jag hennes rygg och tänker på just det. Att nu är hon här och vi får vara väldigt nära hela dagarna. Hon är som en del av mig, av min kropp, när vi har de där stunderna stora delar av dagen. Det är nog svårt att jämföra med om hon kommit magvägen. Då kanske hon gått på förskola nu och antagligen inte behövt tanka lika mycket närhet.

Utvecklingen går i ett högt tempo. Hon förstår så mycket! I dag frågade jag "Var är ..." om grejer i en pekbok och visst tusan prickade hon rätt på såväl bil och strumpor som äpple och boll. Hon pratar inte mycket ännu, mest sitt eget babbel och de ord vi hört henne säga sedan starten men vad hon suger åt sig som en svamp.

Jag pratar hela, hela tiden med henne. Det leder till lite fundersamma blickar i affären ibland men jag skrattar bara.

Nu ska jag sova, utifall att hon råkar vakna före tuppen i dag igen.

lördag 10 juni 2017

Första mötet med Wei-Ching

Jag tänkte skriva igår eftersom det då gått helt otroliga fyra veckor sedan vi träffade Hanna och hon kom in i våra liva på heltid. Men, ni vet, livet kom i vägen. Jag får ta det lite så här "i mitten", för på måndag är det ju en månad sedan vi fick varandra.

I går är det alltså fyra veckor sedan vi anlände med taxin till barnhemmet. Den dagen är fragment för mig. Jag var så nervös, men samtidigt så redo på något sätt. Jag minns knappt frukosten innan eller timmarna innan. Bara att vi låg och väntade innan vi kände att vi nog kunde bege oss ner till hotellreceptionen och den bokade taxin. Vägen till barnhemmet kändes lång, även fast resan nog bara tog tio minuter eller en kvart. Smala gator, trångbodda kvarter, innan taxin plötsligt stannade vid en rofylld plats.

Vi blev insläppta tidigare, gick uppför trappen och fick ta av oss skorna innan vi gick in i rummet med den gröna skinnsoffan. Ingen av oss rörde vattnet eller fikat på bordet. Det var inte samma rum som skypesamtalen varit i, det trodde jag att det skulle vara. Efter viss väntan gick vi igenom en massa papper tillsammans med den empatiska föreståndaren och vänliga tolken, några teckningar, fotografier och hälsningar från människor från barnhemmet. Vi fick ju sedan med oss allt det där, kläderna hon hade på sig, en skötväska, hennes ovärdeliga snuttefilt och tre nappflaskor.

Efter drygt en timme, om jag inte missminner mig, kom vår älskade Hanna Wei-Ching in i rummet. Hon såg så liten ut! Det var en märklig, förstås helt ny, situation för henne på många sätt att vara i det här rummet med alla de här människorna och hon kändes väldigt tyst och fundersam. Ja, rädd, men ändå trygg i socialarbetarens famn där hon låg.

Den första av oss hon såg var Tobias, som hon satt bredvid (hon satt i socialarbetarens knä). Hon riktigt synade Tobias, släppte honom inte med blicken. Nyfiken var hon, men hålla fick han inte göra. Senare fick jag hålla henne, inte utan tårar och det var stressande. Vi trodde att vi skulle behöva sprida ut det över flera dagar vilket kändes lugnt. Men när socialarbetaren lämnade rummet gick det bra.


Wei-Ching och hennes späda lilla kropp lugnade ner sig i min famn medan jag gick mot fönstret med henne och sjöng "Imse vimse" och "Blinka lilla stjärna". Hon pekade mycket på löven utanför, löv är något hon fortfarande pekar mycket på. Så somnade hon. Där låg hon sedan stilla i närmare två timmar. De andra åt lunch medan jag åter satt i den gröna skinnsoffan, men nu harmonisk med henne i famnen, och bara höll om henne. Ändå livrädd att hon skulle vakna och känna sig otrygg. Tobias fick gå runt och kika lite, han fotograferade platsen där hennes skor stått. Hennes skohylla var tom, liksom kompisens som var med sin familj, våra nyfunna vänner, sedan dagen innan.

När Wei-Ching sedan vaknade fick vi mata henne. Och så var det sedan dags. Barnhemmet frågade om vi var redo och beställde en taxi till oss. Personalen vinkade av oss. Det var så fint att få se alla dessa människor som har och har haft en stark betydelse i hennes liv. Som bryr sig om henne och som hon bryr sig om. Jag undrar vad barnen som är kvar tänker, om de är fundersamma. Hoppas de fick lite extra mycket omtanke just den dagen, om de kändes påverkade av det som skett. Jag är glad att personalen kändes noga med att de andra barnen inte ska se oss främlingar. Att så fort en främling dyker upp, försvinner en vän.

Hon var så lugn i min famn under taxiresan och resten av kvällen. Hela tiden i min famn. Min famn var hennes trygga zon, hennes överlevnadsstrategi. Hon satt verkligen fastklamrad. När det sedan närmade sig läggdags satt hon på mitt bröst, med sin snutte, och så började jag leka tittut. Då var det som att något lossnade. Som hon skrattade. Hon sken upp med hela ansiktet, var så glad att jag också kunde den leken. Om och om igen.

Efter någon dag hörde vi, på begäran, av oss till föreståndaren via Facebook med några bilder och en uppdatering. Vi har också mejlat sedan vi kom hem och funderar på att skicka en till liten uppdatering. Bilder och fantastiska saker att berätta finns det ju minst sagt gott om.

Det finns så många andra tankar, känslor och upplevelser jag tar med mig från 12 maj 2017. Men jag sparar en del till Hanna Wei-Ching - som precis vaknade!

onsdag 7 juni 2017

Snabbkaffe och snabbsummering

Det blev en tuff start på dagen i och med en kämpig natt men nu sover vår lilla tjej sedan en timme. Jag är ganska trött men finner ingen ro att sova, så jag tänkte att jag tar en snabbkaffe-kopp och hör av mig till er i stället.

Det här är vår tredje vecka hemma, tiden bara rusar iväg. Jag har ännu inte helt tagit tag i försäkringskassan, är ruggigt dålig på det. Men tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag är seg eftersom jag inte är intresserad av föräldrapenning just nu och förlorar vi en månads barnbidrag så må väl det vara hänt. Vi har skickat in en blankett innan vi åkte iväg, men inte kommit längre än så. När jag provade ringa under en av Hannas vilor hade jag plats 78 i kön och tappade suget.

Pappa och dotter traskar hemåt
efter lite nationaldagsfirande.
Skatteverket var vi till i fredags för nära två veckor sedan och har inte hört något ifrån, vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt men låter det vara ett tag även om det vore skönt att få iväg handlingarna till tingsrätten.

Vi har inte fått några provresultat från hemkomstundersökningen fast läkaren trodde att han skulle höra av sig i förra veckan. Det tolkar jag åtminstone som att de inte upptäckt nåt brådskande.

Förra veckan hade vi besök av socialtjänsten. Det kändes jättebra! De kändes väl pålästa om adoption och de var imponerade att Hanna varit hos oss såpass kort tid. De såg det som väldigt positivt att Hanna inte brydde sig om dem alls utan bara tydde sig till mig och Tobias. I slutet av besöket somnade hon lugnt i min famn. Vårt barnhem vill inte ha en rapport nu, utan det är först om ett halvår som första rapporten skrivs av socialtjänsten, men då har de början på ett underlag till den efter förra veckans besök. Sedan skriver de ytterligare en rapport när ett år gått och åren som följer är det vi själva som återrapporterar en gång om året fram tills Hanna fyllt 18.

Socialtjänsten bad oss också fundera på hur vi planerar att berätta för Hanna om adoptionen och hur vi tänker kring hennes bakgrund. Kommer vi svara på frågor en och en eller invänta varandra? Det där är ju sådant som hunnit flimra förbi innan föräldraskapet och säkert kommer komma tillbaka. Men just nu har vi förstås ett väldigt "här och nu"-fokus. Båda var vi i alla fall överens om att den spontana känslan är att kunna ge henne svar direkt när hon frågar, att inte göra så stor grej att man måste invänta den andra föräldern. Det kanske också är så, att den förälder hon frågar har hon störst förtroende för just då och om vi väntar med svar går vi miste om ett värdefullt samtal.

I morgon kommer BVC på hembesök! Hoppas och tror att det känns lika givande som besöket med socialtjänsten.

lördag 3 juni 2017

30 och mamma

Jag är ju lite för att summera saker och tänkte försöka mig på något sådant, detta mitt sista dygn som 30. Men så hamnar jag, nyförälskad som jag är, i Hanna-tankar och året är nästintill utsuddat så när som på de senaste tre veckorna.

Min födelsedag minns jag som ljuvlig, även om längtan och sorgen latent gnagde i mig. Tänk att vi inte visste då, på min 30-årsdag för 364 dagar sedan, att det fanns en liten Wei-Ching som skulle komma in i våra liv knappt ett år senare och lysa som en sol. Att hon kommer finnas där i morgon, när jag blir uppvaktad.

Mammarollen är jag inne i, den där starka nyförälskelsen och ansvarskänslan, även om jag nog inte förstått att jag är mamma på riktigt. Det är alldeles för stort men bitvis slår det mig. När hon har på sig de rutiga hängselbyxor som jag bar för 30 år sedan! Eller när jag får köpa inte en utan två marknadsballonger till henne för att hennes ögon ju lyser så fascinerat när hon ser dem ...

Eller som nu, när vi nattat henne tillsammans och jag får ligga kvar och lyssna på hennes ljuva andetag. Att detta blivit en del av vardagen ... Vår vardag.  

Iförd ärvda hängselbyxorna
ordnar hon i sin lilla kökslåda.
Plötsligt är det en annan liten människa som är så starkt i fokus i våra liv. Allt, allt, allt handlar om henne. Såpass att jag inte ens kan analysera min sista dag som 30 utan att det är just hon som kretsar i mina tankar hela tiden. Jag är så kär, vi är så kära, i henne.

Vår hallvägg är täckt med bilder på då hon var liten och i dag när vi stod där och pekade på dem som vi brukar, pekade hon med sitt lilla spretiga pekfinger på sitt bröst när jag sa "Ja, det är Hanna Wei-Ching". Så fortsatte leken. Om och om igen.

Älskade lilla vän, det går fort nu. Hon lyssnar till båda sina namn nu och vi använder båda, inte alltid tillsammans. Kanske kommer hon att vara framför allt Hanna för oss så småningom. Men jag vill aldrig helt sluta använda Wei-Ching och hoppas hon själv tycker om båda namnen.

Ja, det största som hände mitt år som 30 är givetvis det största som hänt mig i livet. Att jag och Tobias fick bli föräldrar till Hanna Wei-Ching.

tisdag 30 maj 2017

Pusskalas och bye, bye

Denna tjej, alltså. Hon förstår så mycket mer än ögat ser. Det kommer så plötsligt!

Vi har senaste dagarna kopplat att hon säger "bye, bye" när hon vinkar och går iväg från någon av oss, gärna medan hon håller den andra i handen. Nu när vi fattar, får hon förstås respons och då blir det "bye, bye" ännu oftare. Gärna till huset om vi går ut, eller till bilar som åker förbi.


Hon förstår många instruktioner och i dag när vi satt med Babblarna gav hon Bobbo-gosedjuret en puss. Så jag frågade "Ska Doddo få en puss?" och hon gav det gosedjuret en puss. Bäst av allt var ändå när jag frågade "Ska mamma få en puss?" och så fick jag en! Mammahjärtat svämmar över av kärlek.

Igår började pappan att jobba och det är en slitsam separation som bäddat för både ilska och sorg. Men han är hemma på lunchen och vi har varit in till honom tre gånger. Skönt att det är promenadavstånd. Såhär i efterhand känner vi båda, ja egentligen alla tre, att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men det går an.

Att bara vara hemma och inomhus har inte varit någon jättehit för vår tjej, så vi har varit ute några timmar om dagen. Strosat med vagnen, tittat på "Bibbi" i skyltfönstret till lelsaksaffären, plockat maskrosor och uträttat lite ärenden. Det har gått bra och på det sättet är det skönt att vi knappt känner någon här. Vi är inte hem till folk och hon utsätts inte för en massa nya ansikten hela dagen. Har hon fått vara ute en stund, har hon lättare att finna ro inne.

I dag köpte vi playdoh, som var trevligt att pyssla med även om jag fick  att googla risken med att äta degen (det är lugnt i små mängder, hehe, men man bör ge vatten).

söndag 28 maj 2017

En sovande dotter i min famn


Här sover hon i min famn, vår älskade Hanna Wei-Ching, på självaste mors dag. Ni som hängt med ett tag känner kanske igen allén, som jag fotade när jag berättade om vårt barnbesked. Då var det färgsprakande höst, nu är det skönt sommargrönt (edit: det var visst ett stenkast därifrån med andra träd, samma gata).

I morgon är pappa Tobias tillbaka på jobbet. Det blir fasligt tomt här hemma. Men vi promenerar förbi redaktionen på morgonen och sedan kommer han hem på lunchen. Om ett par veckor har vi åtta veckor ledigt ihop.

lördag 27 maj 2017

Hej från familjen!

En vecka tillsammans på hemmaplan! Nu börjar största "ettbarnschocken" ha lagt sig tror jag och vardagen flyter verkligen på. 

Någon längre uppdatering hinner jag inte ge. Men jag vill berätta att jag känner en enorm tacksamhet, inte minst så här på ofrivilligt barnlösas dag och en dag före mors dag. 

Så tänker jag att det är dags att bjussa på en familjebild. En som kanske skvallrar lite om att vi kliver upp 05 allt som oftast, inte riktigt hinner duscha eller dricka kaffe men njuter i fulla drag ändå. 


torsdag 25 maj 2017

Några tankar från en nykläckt mamma

Tiden rusar iväg men vi börjar så smått hitta vår plats i allt det nya. Igår var vi till Falun för och barn- och ungdomskliniken för hemkomstundersökningen.

De var riktiga proffs att ha att göra med. Så skönt! Men allra duktigast var förstås Hanna. Hon charmade både besökare och personal de två timmar vi var där. Tills det var dags för de läskiga blodproven då, men när det var över och hon fick tröst i pappas knä var hon snart sitt glada jag igen. Jag trodde att jag skulle få panik och börja gråta när jag behövde hålla fast mitt storgråtande barn. Men mentalt var jag så inställd på att det gjordes för hennes skull, så jag lyckades hålla mig lugn. Efteråt fick hon en leksak. Då trodde jag att jag skulle börja störtböla. Vilket föräldraögonblick!!

Det här gjordes: vägning, mätning, huvudmått. Emblasalva inför blodprov, samtal med läkare (han frågade om biobakgrunden, men respekterade när vi var restriktiva med uppgifter som inte kändes relevanta att lämna), koll på viktkurva vilka vacciner hon har, hörsel- och synkoll, lyssna på hjärtat, blodprover samt MRSA-prov. Tack Sverige för att besöket var helt kostnadsfritt för oss!

I morgon behöver vi ta oss till Skatteverket för folkbokföring och ett personnummer. Jag har försökt ringa socialtjänsten flera gånger sedan i måndags, bett via växeln om att bli uppringd och även pratat in mobilsvar om vad det handlar om. Men responsen har varit noll. Riktigt dåligt eftersom hembesök ska göras inom två veckor efter hemkomst. Jaja, känns som att bollen ligger hos dem men jag får väl fortsätta jaga nästa vecka.

Annars rullar dagarna på. Vi leker mycket. Utomhus är grus och gräs roligast. Det har varit mysigt att få till lekparken på morgonen. Man tror man är tokig när man är där klockan åtta en helgdag, men så märker man att man inte är enda familjen där, haha. Inne är kattspaning oc trappträning roligast. Men att laga mat och säga "namnam" eller "mamma" som det oftast uttalas är också väldigt kul. Mindre succé är det att bli påklädd, det sker sällan utan raseriutbrott. Men det börjar gå an det också.



Humöret hos oss alla tre är ganska pendlande. Visst är jag och Tobias överlyckliga. Men vi skrattar åt den där frasen "Ååh, nu bara njuter ni hela tiden va?". Vi är nästan konstant skittrötta småbarnsföräldrar som ofta gör allt för att försöka förstå vad vårt barn behöver, vilket är en gåta vissa gånger och så finns det de gånger vi förstår mycket väl vad hon behöver men hon vägrar sova/äta/byta blöja/sitta kvar i bilbarnstolen. Så jo, större delen av dagen är vi euforiska, särskilt när vi får höra det där ljuva skrattet eller se den där koncentrerade minen när något nytt undersöks. Men det finns stunder där vi också gärna skulle lägga oss  ned på golvet och bara gallskrika eller åtminstone bara få hinna borsta tänderna eöler dricka upp den där kaffekoppen. Allt är så nytt. Två veckor tillsammans! Men visst lär vi känna varandra i en rasande fart.

Jag tänker på den där "Visst är allt superbra för er nu!"-bilden som är så lätt att säga till föräldrar, hur barnen än kommit till familjen, att den lätt kan sätta press på en stressad förälder. Vi har pratat om det med varandra, att vi har flera känslor med oss och att det känns naturligt. Men jag har i alla fall fått mig den tankeställaren, att det som ny förälder är roligare och skönare att få höra "hur mår ni?" istället för "nu njuter ni väl hela tiden!".

Nu ska jag stryka mitt middagsvilande barn över kinden - och njuta av hennes lugna andetag en stund.

måndag 22 maj 2017

En liten hälsning

Vi är hemma! Ja, sedan i lördags morse då. Fantastisk känsla att kliva in genom dörren. Nu försöker vi verkligen ge Hanna Wei-Ching de hundra procent hon kräver, och har rätt till, från oss. Därav lågprioriterad blogg. 

Igår lyckades vi till slut tvätta en laddning och diska. Men annars är det nästan konstant lek, bus - och tröst. Inte lätt med en ny miljö en gång till, för vår modiga lilla fundersamma tjej. Vi har hållit oss inne hela tiden men går förhoppningsvis ut något i dag.

Vi får se när jag hinner berätta om hemresan!



torsdag 18 maj 2017

Vår envisa lilla diplomat

När barnet sover passar mamman på att blogga några rader och äta en snickers och några chips.

Helt otroligt att det gått en vecka i morgon. Vi har lärt oss så mycket om varandra, samtidigt som vi har en lång bit kvar.

Hanna Wei-Ching skrattar och ler med hela ansiktet allt som oftast, förutsatt att hon är nöjd med tillvaron. Hon är också den envisaste jag känner i flera situationer, men även diplomatisk. Så jag kallar henne vår envisa diplomat.


Sömnen har varit klockren ungefär varannan natt. Vi har låtit henne busa av sig i sängen ungefär en timme och sen har hon blivit trött och slocknat. På lite roliga ställen ibland, haha.

Maten har vi inte stridit så mycket om här i Taiwan, utan försökt att till stor del låta henne bestämma. Vilket inneburit en hel del plock som hon kan smaska i sig själv och ja - både russin och barnkex. Ibland har gröt dugit, andra gånger inte. Ena gången har snabbnudlar  (ett av de bästa köpe för mamma  pappa) gjort succé, andra gången inte. Banan i bitar gick inte för sig, men att äta den själv var supergott.

Vi har i stället försökt  vänja henne med bärselen, vilket varit en kamp. Men i dag gick det och så mysigt det var! Hon blundade i den fem minuter innan nytt storgråt. Alltid nåt, lilla envisa diplomaten, så vi känner lite att vi mötts halvvägs där.

Vagnen har gått ganska okej, så pass att vi kunnat gå i gallerian som sitter ihop med hotellet och mamman kunnat köpa  rena trosor efter visst återanvändande (Hur kunde vi tro att vi skulle hinna och orka tvätta i handfatet/lämna in tvätt? Tokmamman och tokpappan). Vi roffade också åt oss en klänning, euforiska för att barnet var tillfreds och att vi åtminstone köpte med oss nåt plagg från Taiwan till Hanna Wei-Ching missade vi prislappen som var några hundra men vi har ju inte lagt pengar på annat ändå.

Orkar hon med bärsele och lite strosande i eftermiddag så ger vi oss nog på det. Jag vill ju så gärna köpa lite souvenirer och helst en traditionell taiwanesisk dräkt, men det har varit lågprioriterat. Vi har fokuserat på att bara vara och det känns inte alls fel i efterhand. Vi har mycket från barnhemmet som känns värdefullt och jag hoppas kunna beställa dräkt från nätet även om det nog blir en rätt saftig fraktkostnad.

De senaste två nätterna har jag känt så starkt i bröstet att jag saknat henne, fast hon sussat bredvid mig. Det är som att min kropp skriker efter hennes närhet. Älskade lilla vän, vilken tur vi har som får vara din familj.

tisdag 16 maj 2017

Letar pappas hand

Hurra! Vi hade en rolig dag tre, med mycket lek och stim. Men det var jättejobbigt när mamma och pappa inte förstod vad jag ville. Ville inte äta frukost, ville inte vila middag, ville inte äta mat, ville inte sova. Så dagen kändes lång. Men i dag har mamma och pappa vässat sina föräldraskills lite, så vi är alla tre lite gladare.

Igår började jag leta pappas hand lite oftare och nu får han flera gånger hålla mig kortare stunder. Mammas famn är fortfarande svårslagen, men på natten väljer jag faktiskt pappas sida av sängen.


söndag 14 maj 2017

Rapport från våning 17

Fortsatt glada - och trötta! Pappan och barnet sover sött. Mamman borde väl sova.

Mamman är fortsatt favorit och pappan får ännu inte hålla någon längre stund medan mamman helst ska hålla hela tiden och då stående eller gående. Förutom när det är "bli jagad och fångad i hotellrummet"-leken som stegvis ökat i popularitet. Skönt när mammahöften är trött (läskig bärsele är än så länge bara att glömma).

Vi har kommit på ett life hack för att de vuxna ska få i sig näring. I badkaret tycker vår solstråle om att leka själv, om mamma är nära och sitter med. Pappa ska helst jämt vara i samma rum, annars känns det oroligt. Familjen ska vara samlad. Så medan mamman badar med barnet är det läge att inhalera maten. Pappan inmundigar under tiden sin portion vid handfatet. Roomservice har snabbt gått från "guldkant i vardagen" till livsnödvändigt, haha.

Äter alla småbarnsfamiljer så här? undrar förstås vi nybörjare. Troligen inte, men de flesta småbarnsfamiljer är nog glada när de hittar knepen som funkar.

Hon är verkligen vår lilla solstråle och ler med hela ansiktet mest hela tiden. Ofattbart att vi inte varit tillsammans ens tre dygn ännu.

lördag 13 maj 2017

Mamma kan också tittut

Vi har det fortsatt bra och lär känna varandra i lugn och ro. Tack snälla för alla fina lyckönsningar.

Hanna Wei-Ching valde mig som favorit väldigt direkt. Så jag är en levande säng/klätterställning mest hela tiden, ja, trygghet egentligen, medan pappa främst får sköta markservice. Men ikväll fick han också gosa en stund. Vi har mest varit inne på rummet. Tar små myrsteg och får se vad morgondagen har att erbjuda.

Natten till lördag upptäckte hon till sin stora förtjusning att mamma också kan "tittut", så den leken har gått väldigt varm här. Det var när vi lekte tittut som vi fick höra henne kikna av skratt första gången och det fick Tobias på film!

Det är så fantastiskt att få höra henne prata och skratta. Hon har jättemånga ljud för sig som vi ju inte haft en aning om!

Gullungen. Jag har ännu inte greppat att hon är vår.

fredag 12 maj 2017

Vi mår bra

Vi är trötta men glada. Vår lilla Hanna Wei-Ching har varit så modig denna konstiga dag. Jag kan ännu inte förstå vad som händer.

Nu sover hon utslagen på mitt bröst. Ganska likt tidigare i dag vid vårt möte då hon somnade i min famn efter en stund.


Vi hörs.

torsdag 11 maj 2017

En blivande pappas fundering kring ordet “vi”


“Vi” har för det mesta betytt jag och Lina. I morgon kommer det korta ordet att innebära något helt annat när vår lilla familj blir tre.

Nu sitter jag i den största säng jag någonsin sett och blickar ut från 17:e våningen över ett grått Tainan. Jag vet att bara några kilometer och timmar bort leker vårt barn som vi ännu inte träffat. Det är överväldigande och även om det inte syns på utsidan så rasar känslorna inom mig.

Jag tänker tillbaka på föräldrautbildningen för två år sedan när vi fick i uppdrag att var för sig skriva ned hur vi trodde att en adoption skulle påverka oss. Både jag och Lina skrev att vi såg fram emot att få se på livet genom vårt barns ögon.

Just i dag tänker jag på hur Hanna Wei-Ching kommer att se och känna när hennes liv förändras för alltid. Vad kommer hon att uppleva när hon ser oss i morgon? Hur kommer hon att reagera när vi tar med henne i taxin till hotellet eller när vi kommer hem till Avesta?

För Lina och mig är morgondagen den största i våra liv. Jag hoppas för allt i världen att Hanna också kommer trivas och känna sig älskad i vårt nya “vi”.

En blivande mammas funderingar dagen innan


Under en så lång tid har vi hunnit gå igenom hela känsloregistret inför denna punkt, inför i morgon. Det är den största dagen och tiden i våra liv som vi står inför. I morgon är fjärilarna antagligen "all over the place".  Men just i dag infinner sig ett lugn i mig.

Någon hoppades i en kommentar att vi är beredda på det livslånga trauma det innebär att vara adopterad. Det är förstås en fråga vi många gånger ställer oss själva även om vi nog inte kommer veta det svaret eller stå inför det förrän om flera år.

När jag tänker på det som händer i morgon, att Hanna Wei-Ching lämnar sin trygghet för ett nytt liv berör det mig på många sätt. Vi har förberett henne så gott vi förmår. Med att handla den välling hon är van med, bära samma kläder som i pekboken, de två sångfilmerna och de fyra skypeträffarna. Har med oss de leksaker hon sett på bild och i film. Små, små medel för en start. Vi tror att det räcker en bit, men förstås inte hela vägen eller hela livet.

I dagarna har jag tänkt mycket på mitt eget barndomstrauma, att förlora ett syskon. Väldigt annorlunda än för Hanna. Men jag tänker att jag undrar när det kommer  gå upp för henne att livet med mig och Tobias som föräldrar är permanent. Att personalen på barnhemmet som varit hennes trygghet och viktiga för henne i hela hennes liv inte kommer tillbaka. Jag var 4,5 år och kunde ju sätta ord på det på ett annat sätt. Min mamma har berättat att jag frågade så långt som efter flera månader om inte Erik skulle komma tillbaka till oss. Att jag började förstå eftersom han inte ens kom tillbaka fast vi var på semester som han ju tyckte om.

Jag berättar ju inte här huruvida vi träffar Hannas biologiska familj eller inte. Men att i morgon är dagen när Hanna får en ny familj måste givetvis vara ett tungt och speciellt datum för familjen. De finns i mina tankar i dag, i morgon och säkerligen vid flera tillfällen framöver. Människorna i Hannas bakgrund är inte osynliga för oss. Vi vet att fler älskar henne, att hennes liv inte börjar med oss även om det är fortsättningen.

Nu har jag skrivit många rader här, knappt suddat ett ord. Under gårdagen tänkte både jag och Tobias mycket på att vi faktiskt är här, att det är precis nu det händer. Det här som vi väntat på så länge, flera år, är på väg att slå in. I morgon är vi en familj med Hanna Wei-Ching som vi får privilegiet att älska mer än livet självt.

Nu lämnar jag över ordet till Hannas pappa.

En liten uppdatering från Shangri-La

Hotellet är  otroligt fint och med suverän service. Förutom när vi beställde drinkar i baren igår kväll då, det tog en faslig tid. Men det kommer vi ju knappast ägna oss åt stundande vecka. I stället kommer vi nog vara mycket på rummet, där Hanna har gott om plats att leka. Till middag körde vi för första gången i våra liv roomservice! Det var inte mycket dyrare än en vanlig middag, men vilken lyxkänsla!


Efter det drog vi tillsammans med resesällskapet till det stora varuhuset Carrefour. Där inhandlades bland annat välling och en billig sulky. Den är skranglig men som Tobias sa: "Den behöver ju bara hålla ihop några dagar".

Nu är det frukostdags. Sista dagen utan Hanna ...

onsdag 10 maj 2017

Tofu och Tainan


Jag tordes inte prova "stinky tofu" (tänk surströmming) när vi var på Ningxia night market igår kväll. Däremot blev det vanlig, friterad och spicy, tofu. Gött, men mycket. Att äta på night market är trångt och smått kaotiskt, men också ett suveränt sätt att plocka och prova. Min tofulåda kostade cirka 15 kronor. Nattmarknaderna, som jag uppfattat oftast är mellan 17 och midnatt, är väldigt många här och det är antagligen flera i Tainan också.

Jag testade också Pearl Tea. En kall mjölkdryck med små kulor i. Min var smaksatt med toffee. Det blev inte många klunkar. De hala kulorna nerför halsen påminde mig för mycket om sådant jag försöker bli av med i förkylningen, haha.


Jag borde sova, klockan är sex. Men i natt har halsen varit väldigt jobbig. Jag har varit rosslig som bara den. Men tänker att det väl är ett tecken på bättringsväg eller nåt.

Sedan är det förstås pirrigt att vi tar snabbtåget till Tainan i dag. Äntligen. Det är svårt att greppa att hon snart är i vår famn. Jag längtar förstås efter fredag. Men det blir en intensiv dag, traumatisk för flera parter, och främst ser jag fram emot tiden som följer även om jag förstås inte vill ha fredag ogjord.

måndag 8 maj 2017

Minituristande

Jag hamnar (så gärna) här ändå eftersom jag vet att Hanna har en nyfiken morfar och gammelfarmor!


Vi tog en långpromenad till Taipei 101. Snobbig galleria. Men en sådan magnifik utsikt trots moln. Hissen upp tog 45 sekunder!


Det var väl så där för min febriga förkylning men bitvis väldigt skönt att promenera. Framför allt ett kul sätt att upptäcka omgivningen. Jag var väldigt trött efteråt. Men det var inget som inte en hamburgare, Alvedon och en dusch kunde råda bot på.


Vi får se vad det blir för miniäventyr i morgon. Det viktiga är ändå att ha energi på fredag  (och för tiden som följer!).

Tack snälla för alla kommentarer och heja-rop här och på insta. Jag ser även om jag slarvar med att svara just nu.

söndag 7 maj 2017

Hej Taipei!

Vi mår bra! Supertrevligt ställe, det här. Det vegetariska utbudet är så där (blev pannkakor till middag) men vad gör det när vi kommit till ett land med så stort hjärta.

Tänk att vi äntligen är framme ...






lördag 6 maj 2017

Då åker vi då!

Gomorron! Lilla julafton idag. I dag åker vi! Jag vill verkligen vara på topp - men självklart slog Tobias sjuka till mot mig NU. Så jag är i det där stadiet när man verkligen kan känna att det bara är början på
eländet. Kroppen är extremt trött. Men GLAD är jag verkligen i dag! Även om det inte riktigt syns ... Måste bara tillägga att detta är tredje gången  som Tobias blir sjuk innan och jag när ledigheten börjar Fuerteventura, Kreta och nu Taiwan). För komiskt för att inte skratta! Och sorry för alla kramar jag delat ut de senaste dagarna - hoppas de inte varit smittsamma!


torsdag 4 maj 2017

En dag kvar på jobbet


Näst sista dagen på jobbet. Efter 6,5 år på samma bygge, utan längre ledigt än fyra veckor åt gången ... Overkligt att försöka ta in vad som väntar!

Det blev en festlig eftermiddag då jag och en kollega var på pressvisning för Elsa Andersons konditori som efter en stor brand byggts upp och återinvigs i helgen. Det är ett anrikt fik i Norberg som jag nog berättat om några gånger tidigare. Innan det brann ner var det mitt och Tobias utflyktsmål på söndagar. I sommar är vi där med Hanna. Stort.

Jag ser förstås väldigt mycket fram emot att få vara hemma tillsammans med Hanna. Men det blir ovant att lämna det som varit en så extremt stor del av min vardag i närmare sju år, om än bara tillfälligt. Det är en betydande del av min identitet. Det ska bli spännande att se om jag saknar det eller inte. Troligt är väl att jag oftast inte tänker på jobbet, men då och då längtar efter att vara tillbaka. Jag älskar ju nyheter!

I kväll har vi, på riktigt, packat det mesta av det sista. Resväskorna är fyllda till brädden. Vi fick ett bra tips om att packa ned ett paket blöjor på ditvägen, så att vi har lite tomrum på hemvägen. Dessutom har vi ju en del presenter med oss som tar lite plats, liksom klämmisar och skötväskan som ju blir ett handbagage på hemresan.

Jisses. Som vi förbereder oss för dessa två veckor som vi väntat på så många dagar, veckor, månader ... Två veckor är en kort tidsperiod av ett liv, men det kommer verkligen vara en av de mest betydelsefulla tidsperioderna i vårt liv.

onsdag 3 maj 2017

Tre nätter ...

Tre nätter kvar på svensk mark då ... För att inte tala om att det bara är nio nätter kvar innan vi får kliva upp och ta oss till Hanna. Det blir allt verkligare, särskilt när fantastiska kollegor överraskar med presentkorg på hejdå-fikat som tjuvstartade i dag - och när god vän dessutom dök upp för att kramas hejdå. Detta fantastiska liv.

Finns väl tusen grejer att skriva. Men just nu nöjer jag mig med att försöka sammanfatta känsloläget med några giphar ...


via GIPHY


via GIPHY


via GIPHY



via GIPHY

tisdag 2 maj 2017

Fem snabba frågor och svar

Det känns fortfarande som det är ganska mycket att stå i, men jag är som i slow motion. Jobb- och fackgrejerna börjar jag i alla fall ha betat av riktigt bra. Så skönt! Det går ju liksom inte att skjuta upp.

Men mycket av det här hemma som hade varit skönt att få gjort, får vi helt enkelt ta tag i när vi kommer hem igen. Typ klippa gräsmattan med mera. Vi är väldigt mycket på det här sättet, gör saker i sista stund och nu var ju det en sådär plan när Tobias skulle gå och bli sjukt sjuk. Han hade över 40 graders feber i dag! Men nu börjar åtminstone den avta vad det verkar som och jag har inga känningar än så länge. Bra. Jag kurerar oss båda med framför allt Echinagard och c-vitaminbrus.

Jag ska inte bli långrandig utan ser till att riva av svar på några frågor som dykt upp:

  • Hur snart får vi träffa Hanna i Taiwan?
Vårt flyg går som sagt på lördag, så är vi framme på söndag. Då stannar vi i Taipei, huvudstaden, fram till onsdag. Vi har valt ett relativt billigt hotell, utan frukost. Det ligger nära tågstationen, ett tips vi fick att utgå ifrån. I Taipei orkar vi förhoppningsvis med lite turistande. Taipei 101 och något intressant museum samt shopping känns som en lagom målsättning. 

På onsdag när vi checkat ut tar vi snabbtåget till Tainan. Väl där checkar vi in på Shangri-La. Då har vi halva onsdag och hela torsdagen till att utforska närområdet ... 
  • När får vi träffa Hanna?
... för på fredag morgon ska vi hoppa in i en taxi och befinna oss på barnhemmet klockan tio! Det är dagen när vi äntligen får träffa Hanna. Jag tror vi kommer vara där rätt stor del av dagen. 
  • När får Hanna bo med oss?
Om Hanna känns trygg med oss efter några timmar på barnhemmet, så följer hon faktiskt med oss till hotellet redan samma dag. Det är så proceduren vanligtvis ser ut. Men är hon tillbakadragen, eller kanske krasslig, så får vi i stället ta det dag för dag. 
  • Kommer jag att blogga något under tiden i Taiwan?
Det beror på om jag får ett sug efter att göra det. Jag tror att det kommer bli några inlägg, men väldigt få i så fall eftersom datorn inte följer med. Troligare är i stället att ni hittar några inlägg på Instagram, där jag heter coolbridge. Man är varmt välkommen att lägga till mig, men min profil är öppen så det går att snoka utan att lägga till mig också.  
  • Hur länge stannar vi?
Vi stannar sedan i Tainan i sju dagar, alltså till fredagen därpå (potentiella inbrottstjuvar kan ju vara väl medvetna om att vi har både larm och husvakt). Någon gång efter frukost beger vi oss mot Taipei och flygplatsen. Flyget går på kvällen och så är vi framme på Arlanda lördag morgon.   

måndag 1 maj 2017

Resfebern har anlänt!

I kväll slog den stora resefebern till, pang boom. Hjääälp så spännande att vi åker snart.

Dagen har varit relativt produktiv, åtminstone för mig. Stackars Tobias har legat däckad i förkylning och feber. Jag fick tillfälle att testa nya febertermometern på honom - den fungerar! Jag har bland annat rensat i trädgården och tvättat bilen. Sedan har jag handlat. Med mynt givetvis, hehe. Under kvällen satte jag mig med "det här behöver ni tänka på"-luntan av adoptionspapper och betade av bit för bit. Lämnar det som lämnas kan, än så länge.

Jag har inte kunnat anmäla min föräldraledighet. Det krävs ett fysiskt möte, hopplöst för en pendlare, så det får vi väl ta när vi kommer hem men jag ska slå en signal i morgon innan jobbet tänkte jag. Tobias tio lediga dagar har vi kunnat anmäla däremot, men senare måste han fylla i en särskild ansökan senast två månader efter att vi fått henne i vår vård. Då vet vi det.

Jag har fyllt i en blankett för Hannas försäkring så att den börjar gälla från den dag vi får henne i vår vård. Den behöver vi posta. Sedan har jag letat efter en blankett som jag inte hittar, som vi ska visa för Skatteverket när vi kommer hem. Så den behöver jag kontakta socialtjänsten om. Jag känner ingen panik över att inte hitta den. Irritation, absolut. Men det är ingen blankett som ingår i de adoptionsdokument i original som vi skickat till landet och kopierat till förbannelse. Så jag tänker att den inte är extremt viktig åtminstone.

Skönt att vi bara behöver med oss ett papper till Taiwan, det från Migrationsverket. Ja, utöver alla resehandlingar då (bokningsnummer till hotellen, flygbiljetter, adress till barnhemmet ... ).

Jag har också kollat igenom allt annat vi behöver göra vid första två veckorna inom hemkomst, främst myndighetskontakter, och det är ju ett gäng med grejer. Men det löser sig. Skönt att ha lite pejl på i alla fall. Ganska direkt efter hemkomst ombeds vi också höra av oss till barnhemmet med bilder och kort uppdatering om hur vistelsen och resan hem gått.

Jag längtar faktiskt lite till jobbet i morgon, att åtminstone få beta av jobbgrejer (och fackliga grejer) och få dem ur världen och framför allt huvudet dessa fyra sista dagar.

Jag har en härlig känsla av att också denna vecka kommer säga "swosh, swosh!"

Det har inte bara varit "nytta" i kväll. Jag såg också till att (nöjes)lyssna på samtalet när Tobias ringde mig om barnbeskedet. Jag blir fortfarande så tårögd när jag hör det. Resebeskedet var ljuvligt, givetvis. Men barnbeskedet, att efter den långa väntan få de där svaren på frågan vem vi väntade på ... Det var riktigt magiskt och olikt allt annat jag upplevt i livet. Om Tobias är okej med det ska ni få höra det någon gång.

söndag 30 april 2017

Sex dagar kvar!

Just nu längtar jag väldigt mycket efter att vi ska åka till Taiwan. Vi åker redan nu på lördag, visst har jag väl berättat det? Det finns hur som helst en massa att göra innan dess. Både hemma och på jobbet. Det stressar mig men samtidigt inte. Inget av det är ju sådant som blir till en livsfara om det inte blir gjort, om ni förstår hur jag menar. Iväg kommer vi ju.

Men jag längtar verkligen efter att sitta på det där flygplanet, verkligen vara på väg och inte fundera om jag hinner göra eller kolla upp ditten eller datten ... Bara få känna "gjort är gjort, nu sitter vi här". Det längtar jag efter.

Det här mellanläget som vi är i nu. Det passar inte riktigt mig.

Sex dagar kvar ...
Wow.

torsdag 27 april 2017

Havregryn och familjen framförhållning

Vi är helt slut här hemma i kväll. Det har varit en lite märklig dag på jobbet för oss båda, med teknikhaveri för våra nyhetssajter och Tobias fick det riktigt hektiskt när den stora industri som ligger granne med oss, Outokumpu, drabbades av ett syraläckage!

Nåja. Vi har vaccinerat oss i dag! Sprutan (skydd mot hepatit a och hepatit b) ska egentligen tas åtminstone två gånger innan avresa och sedan en tredje gång efter några månader. Men vi är ju så långt ifrån familjen framförhållning i sådana här lägen, så vi hann med en spruta. "Bättre en än ingen", sade vårdcentralen. Det är ingen spruta som måste tas inför Taiwan, där vi ju dessutom vistas i stadsmiljö, men den rekommenderas.


Just nu försöker vi länsa frysen, det är lite av dubbel betydelse. Dels för ekonomin, dels för utrymmet. Det går riktigt bra. Igår var en kollega så rar när jag viftade med havregrynen (ej från frysen då, utan rent ekonomisk fråga) och bjöd på lunch! I dag däremot blev det havregrynsgröt till lunch och det var väl lika bra med tanke på att vaccinationen gick på över 500 spänn! I morgon ska jag lyxa till det genom att äta ute med en vän och då passa på att använda slantar från sparbössan (mynten blir ju oanvändbara snart!). Det är absolut inte synd om oss och visst skulle vi ha råd att inte snåla. Men jag riktigt myser av att det är smidigt både praktiskt och ekonomiskt att låta kontot vara ifred så gott det går nu.

En lat kväll, som sagt. Men det kan vi ha med gott samvete i och med att väskorna nästan är färdigpackade. I tvättmaskinen ligger Hannas nya jacka, den är sååå snygg, och lite annat smått. Bara nio dagar kvar tills vi åker nu! Fem arbetsdagar ...

onsdag 26 april 2017

Slutet på en era och början på en ny


De senaste dagarna har jag känt ett starkt behov av att vara nära Tobias. Mellan alla samtal om Hanna, om Taiwan, om packning, så pratar vi om oss. Vi har varit gifta i fem år till sommaren, varit tillsammans i nio när hösten kommer. På bilden ovan, från en studiesresa till Bryssel, har vi varit förälskade i två månader. Nu närmar vi oss slutet på vår egen era, Tobbelina-eran, som fått pågå i nästan ett decennium.

Att hålla om Tobias extra länge på morgonen, ha långa pratstunder om livet och när vi träffades, vardagslyxa bara vi två med att laga god mat medan vi sippar på varsitt glas rött. Minnas när Tobias skickade den här sången till mig. Det är sådant jag njuter av nu.

Om två veckor kommer det in en liten människa i vårt liv, som så länge vi lever kommer att vara i första rummet för oss båda. Vi har flyttat ihop, gift oss, köpt hus och utvecklats i våra yrkesliv. Men för oss är inget av det något mot för det som väntar. Man kan säga upp sig från ett jobb, flytta isär och skilja sig. Men att bli föräldrar till Hanna är den överlägset största och mest livsförändrande omställningen som sker i vårt liv. Föräldraskapet bär vi för alltid med oss, det kan vi inte backa ur ifrån. Mäktigt. Denna längtan som vi burit på i över fem år är på väg att slå in och det kommer ske med en kraft. Vi blir äntligen tre, men det innebär också att vi inte längre kommer att vara bara vi två.

Sedan den där lunchbilden i Bryssel togs har vi hållit varandra i handen genom stora svarta hål, burit varandra genom gapande sorg och tröstat när livet varit som läskigast. Men allra mest har vi fått varandra att skratta. Det stora är ändå inte att det är slutet på en era nu, utan att det är början på en ny. Jag är så lyckligt lottad att få vara gift med min bästa vän och att nu äntligen få barn med honom.

tisdag 25 april 2017

Att bara vara tre

En av mina närmsta vänner undrade när vi bokat biljetterna, vad jag nu längtar mest efter. Jag var tvungen att fundera en stund, men ganska snabbt fanns svaret där:

"Allra mest just nu, mittemellan flygresan dit (herregud, tänk när planet äntligen lyfter!) och att äntligen vara hemma och leva familjelivet, längtar jag verkligen efter att bara vara vi tre. Att Hanna ligger mellan oss i hotellsängen, kanske dricker välling medan jag får stryka hennes hår. De där 'bara vara'-stunderna när vi trevande försöker lära känna och förstå varandra som familj. Det är det jag längtar allra mest efter just nu", berättade jag för henne.

Och det är väldigt precis så det känts de senaste dagarna och en slags målbild som jag har. Det kanske inte blir precis så. Vad gör väl det? Det kanske blir något ännu bättre! Eller bara något annorlunda. Men på vägen, mitt i allt packande och tvättande och förberedande, blir jag stärkt i att se den bilden framför mig.

söndag 23 april 2017

De första skorna

Skypeträffen var förstås ljuvlig. Väldigt avslappnat. Det kändes som att hon trivdes att sitta nära skärmen och ha koll på oss. Det är framför allt Tobias hon dras till! Han är ju lite mer "laid back" än vad jag är. Sitter ganska tyst och ler. Hennes knubbiga lilla hand petar på hans näsa, hans glasögon och hon sätter sin hand i hans. Sen kommer mamma. Vi får se vad hon gillar arrangemanget "mamma hemma först", haha.  

Väldigt speciellt att det var sista träffen via en dataskärm innan vi äntligen ses på riktigt. Jisses, alltså. Denna lilla människa som ska bli en del i vår familj. Som vi får förtroendet att älska och vårda. Vi pratade här om dagen om att det ju verkligen är det största åtagandet i vårt liv. Det här steget gör oss för alltid sammanlänkade, var livet än tar oss. Det blir inte större än så här för oss.

I fredags efter skypeträffen, när de mätt hennes fot, så köpte vi Hannas första skor! Jag har verkligen varit inställd på ett par billiga dojor, är liksom lite praktiskt och ekonomiskt lagd när det vill sig. Men så har ju Hanna en pappa också. Och det är inte ofta han är den som är drivande när det gäller inköp till Hanna. Så när han hittar ett par skor han vill köpa till henne. Då struntar man i det där ekonomiska och praktiska, för det är så roligt när han väljer och hittar något som han tycker att hon bara måste ha. Det skadar ju inte att de är sjukt söta heller. 


  

torsdag 20 april 2017

Berättelsen om Hanna och fasanen

Tidig tisdag kväll, när vi satt och åt middag, hände något besynnerligt. När jag tittade ut genom fönstret, satt på staketet nära vår husvägg en stor, nästan guldskimrande, fågel. Den var så malplacerad, att jag undrade om det var på låstas. Men när Tobias såg den berättade hanatt det var en fasan. Den hoppade vidare till grannens tomt och var sedan borta. 

Jag hade haft en ganska tung dag, utan samtal från Barnens Vänner, så den där granna fasanen piggade upp mig. Nästa dag hann jag knappt titta på telefonen, så kom ju det där efterlängtade samtalet. Vi kunde göra oss redo för Taiwan. 

Fasanen var svår att släppa, så jag kollade upp om det finns någon slags symbolik vad gäller fasaner. Till att börja med lärde jag mig att fasanen härstammar från Asien. Från början fanns den bara i södra Asien men förekommer numera (jag citerar wikipedia här) "från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan". Visst är det besynnerligt att Taiwan nämns? Sedan läser jag på lite olika sidor som berättar att i Kina och Japan anses fasanen vara en symbol för ljus, välstånd,  beskydd och moderskärlek. Moderskärlek. När Hanna blir stor kommer jag berätta om kvällen innan vi fick samtalet, att man nästan skulle kunna tro att den där vackra fasanen kom med beskedet. 

Sannolikt kommer hon tycka att andra delen i berättelsen är roligare. Kvällen därpå, när vi bokat biljetter och hotell och gick ut för att prata med grannarna, dök fasanen upp igen! Den gav ifrån sig några höga läten och stannade kvar rätt länge. Jag lyckades fånga den på film när den stod på grannens tomt och sedan flög iväg. 

Jag som är lite fågelrädd hoppas att han inte gör det till en vana att hälsa på. Mamma är mycket för det andliga och tror att det är min bror som kommer och säger hej. Den tanken och känslan bär jag nära hjärtat. I dag har fasanen inte synts till, inte heller hörts något.    

Jag hann ju inte ta någon bild på fasanen första dagen.
Men det gjorde granntjejen, så jag bad att få den som minne. 

För den som orkar läsa så här långt ska jag berätta att Tobias råkade ut för ett roligt sammanträffande på tisdagen just när vi fått veta att vi får åka till Hanna. Han intervjuade en person som berättade att han skulle åka med Thai Airways till Bangkok och sedan Taipei, så sa han datumet. Lördag 6 maj. Samma datum som vi åker till Taipei! Det var inte adoptionsrelaterat eller så och han skulle vidare till ett annat land därifrån, men ganska häftigt ändå.

onsdag 19 april 2017

Vi är på väg!

Vilken dag! Nu är vi äntligen på väg. Klockan 10.17 fick jag ta emot samtalet. Det efterlängtade klartecknet från Barnens Vänner! En sådan lycka. Vi är så nära Hanna nu. Fortfarande overkligt att ta in, trots en intensiv kväll.

Kvällen har givetvis ägnats åt att boka både flygbiljetter och hotell. Det faller sig så, nåja någorlunda har vi styrt det så, att vi är två St Lucy-familjer som flyger samtidigt. Både dit och hem! Dessutom bor vi på samma hotell i Tainan. Perfekt! Det är verkligen en trygghet att ha varandra.

Jag är fortfarande omtöcknad, omtumlad och verkligen knockad. En mamma i lyckorus. Så jag orkar inte leverera så mycket mer än dessa rader i kväll.

Vi hörs igen när jag fått smälta detta lite.

Älskade lilla Hanna, snart ses vi äntligen.

Färg, färg, färg

Jag beställde ju lite kläder från nätet (Bonprix denna gång) och igår kom grejerna. De ursöta chinosarna är mina favoriter! Allt detta åker nog med till Taiwan. Det känns som sköna sommarkläder.






Hanna har ju en farmor och mormor som gillar rosa väldigt mycket. I alla fall till Hanna har det visat sig, haha. Jag och Tobias är sådär förtjusta i färgen, både vad gäller kläder och inredning. Det har vi nog varit ganska tydliga med sedan början. För mig handlar det till stor del om att samhället fortfarande ter sig så statiskt i det här sammanhanget. Rosa på flickavdelningen, blått på pojkavdelningen. Det vill jag inte vara med och bidra till. Så härom veckan sa jag lite, med glimten i ögat hoppas jag, att man gärna får handla kläder till Hanna. Det tycker vi är jätteroligt. Men vill man att hon ska använda kläderna ofta, är det ju bra att komma ihåg att säkert nio gånger av tio är det ju något icke-rosa hon kommer att ha på sig så länge föräldrarna får välja. Jag tror att både farmor och mormor tog det ganska bra. Om Hanna själv sedan väljer rosa tio gånger av tio, så är det ju en annan sak. Det handlar inte om att ta ifrån henne någon färg, utan att ge henne en hel färgpalett. Hur skulle hon upptäcka de andra färgerna om det vi presenterade för henne nästan jämt var rosa?

Den där färgpaletten är vi nog båda barnsligt förtjusta i både vad gäller inredning och kläder till Hanna. Det är sååå mycket roligare, tycker vi båda, med färgstarka grejer, än tamare pasteller eller vitt och grått. Det tror vi att Hanna tycker också. Men vi är rätt förvånade att färgglatt är svårare(!) att hitta än just vitt och ljusa färger när det kommer till exempelvis barnmöbler (om man inte vill ha prinsesskronor och rosa eller bilar och blått). När det ju finns en massa starka färger och roliga mönster! Det finns väl inte en unge under fem som svarar "vitt" eller "grått" på frågan "Vilken färg tycker du är finast?". Men jag antar att det är (föräldrarnas) efterfrågan som styr utbudet? Urtrist!

Vi skojar om att Hanna väl kommer dyrka rosa, rosa, rosa och prinsessklänningar bara för att det inte riktigt är vår gebit. Men vi kommer givetvis älska och uppmuntra Hanna oavsett. Vare sig det handlar om prinsessklänningar eller snickarbälten eller både och på en och samma gång. Ja, vill hon skaffa epa-traktor när hon är 16 så ska jag lära mig att meka för att kunna vara ett stöd för henne. Det ska bli så spännande att se vad hon tar sig för!

tisdag 18 april 2017

100 plättar, redo att slukas

Tema tystnad fortsätter. Jag kan säga att Lina, 21, hade hanterat detta med en blöt krogrunda. Men Lina, nästan 31, hanterar det lite mer konstruktivt och med en mindre risk för en ångestladdad morgondag. I kväll inköptes nämligen två plättlägg och så stektes det cirka 100 plättar som nu fryses in. Så vi hoppas att Hanna gillar att äta det. 



Smidigt med plättar. Det går att kombinera med olika grönsaker ibland, eller bär och frukter ibland, tänker jag. Och så det barnsligt roliga i kråksången, givetvis; De går att äta med händerna. Festligt, festligt!

Tänk att hon snart sitter här på sin röda tripptrappstol, iförd haklappen, tar en liten plättbit på minigaffeln eller med mininäven. Gapar stort. Nej, vi har inte riktigt fattat det. Tror fortfarande att polletten ska trilla ned så snart vi fått beställa flygbiljetter. Men det vette tusan. Vid många stora stunder i livet, är det ju faktiskt i de små ögonblicken som "aha"-upplevelserna kommer. Nu bara gör vi. 

Men visst börjar vi skönja mållinjen. Om det är så att vi får träffa henne 12 maj,vilket det ju verkar som eftersom vi inte möts av några stoppsignaler, så är det bara tio arbetsdagar kvar för mig innan vi åker. Tio ynka arbetsdagar. Oj. 

måndag 17 april 2017

Dofter och inköp

Vi har firat så många högtider som ofrivilligt barnlösa. Men nu har vi påsken bakom oss. Det slog mig i kväll och gör mig varm i hjärtat. Den här påsken har jag varit på jobbet 8-17 varje dag utom i dag. Så i dag tog vi oss till Ikea och kom hem med mycket mer grejer än vi trott att vi behöver. Det drar lätt iväg. Men nu har vi allt från kiss-skydd och täcke till bestick och fotpall. Vi spanar efter en vår-/sommarjacka till Hanna och den kommer vi nog köpa från någon barnloppisgrupp på Facebook. Sedan är det hörlurar till flygresan på gång. Jag har googlat järnet och det jag ser är viktigt att tänka på är:

  • Specialanpassade hörlurar som har maxvolym. 
  • Att barnet inte ska ha hörlurarna på sig för lång tid. 

För övrigt så har vi sedan igår, på mitt initiativ, börjat sova med Bobbo och Bobbosnuttisen. Det känns lite komiskt med en snutte i sängen för första gången på decennier. Men jag tänker att det är ett smart sätt att de får våra dofter. Så i dag tog Tobias med sig snuttisen till gymmet som svetthandduk att torka sig i. Haha, givetvis inte. Men det hade varit något. 

Apropå det här med dofterna tänker jag att vi ju inte pratar samma språk och då blir dofter ett sätt för Hanna att kommunicera med oss och för oss att kommunicera med Hanna. Som ett komplement till känsel och kroppsspråk. Sedan att doften från vårt hem känns igen och förknippas med det som kanske hunnit bli en trygghet, favoritsnuttisen och favoritgosedjuret.

I morgon, hörni, i morgon hoppas vi att samtalet kommer!


torsdag 13 april 2017

Packning in progress

Det är tidigt, jag vet, men nu är jag i gång med packningen. Rena rama terapin. Det är ganska skönt att kunna ta det bit för bit också i stället för att stå där och slita sig i håret om kvällarna när det är en vecka kvar.

För det är ju en del grejer som ska med nu när vi har en minimänniska att packa till också. Bara miniapoteket känns ju som en mindre arsenal, vi har gått i princip helt efter vad adoptionsorganisationen tipsar oss om att packa:

  • Spritservetter
  • Febertermometer + febernedsättande för barn (flytande och stolpiller)
  • Näsdroppar
  • Imodium
  • Vätskeersättning
  • Zinkpasta
  • Skavsårsplåster och vanliga plåster
  • Ipren
  • Plasthandskar

På miniapotekslistan har vi kvar att inhandla: Blåbärs- och plommonpuré och kompresser. Varför så mycket undrar kanske ingen som är småbarnsförälder. Jag tycker det känns mycket, men BV förklarar pedagogiskt att det ju sker ett miljöombyte både för oss och Hanna, då uppstår infektioner lätt.  

Som sagt, det är gott om tid så jag har hunnit överarbeta vårt miniapotek eller vad sägs om denna fryspåse-lösning?

Miniapoteket ligger i en fryspåse, med påsklämma. Fiffigt värre.
Sedan har vi förstås med oss kex, barnsnacks och lite, typ 10-15, klämmisar till Hanna. Välling köper vi i Taiwan för att få den sort hon är van med. Blöjor inhandlas också där, men nappar liksom matningsskedar har vi köpt på oss. 

Klämmisar hoppas vi ska vara ett mellis som lockar.

Bobbo är inte nedpackad ännu; Vi har ju en skypeträff kvar! Däremot är bland annat Hanna-dockan, fyra pekböcker och några kritor nedpackade i minikånken. Bland det svåraste upplever vi är att veta hur mycket kläder som behövs till Hanna. Men det är väl bara att köra på något. Det är ju inte som att Taiwan inte har några klädaffärer. Vi tänker hur som helst "lager på lager" och siktar in oss på att köpa en tunn jacka och kanske ett par skor innan vi åker ner. Klänningar är ju smidigt, eftersom det funkar med eller utan tajts. Luftigt när det är varmt också. Vi kan ju vänta oss närmare 30 grader och hög luftfuktighet. Puh! Samtidigt kommer vi nog vara inomhus mycket och det kan ju säkert vara lite "AC-kallt", tänker jag. 


Några fler grejer som hunnit slinka ned i väskorna är:
  • Bärsele
  • Skötväska
  • Klädvårdsrulle
Så får vi väl se om vi får plats med några av våra grejer! Vi har fått veta att två grejer är bra att ha med sig utöver passen; Tomrum för att få plats med grejer hem och så det där eftertraktade tålamodet.

Packning in progress.

onsdag 12 april 2017

Inga biljetter ännu

Vi som trodde att vi skulle få boka biljetter förra veckan på måndag eller tisdag, sitter fortfarande utan att få trycka på knappen. Det är inte utan att jag blir lite moloken, eftersom klockan är tidiga kvällen i Taiwan nu och vi vet att det kommer vara tyst fram till på tisdag i och med påsken här hemma.

Jag tror att det som gör att det dröjer, är att domstolsprocessen inte är helt klar. Barnhemmet måste få ett formellt besked om Final Court från domstolen, vilket som jag skrivit tidigare kan ta en månad från First Court Decree. Hittills har det bara gått två veckor emellan.

Nåja, jag håller mig sysselsatt med att jobba hela påsken. Eventuellt tröstshoppa ännu lite mer. Igår blev det allt från klämmisar och handspritservetter till febertermometer och adapter. Vi köpte en termometer som man sätter i pannan, den var "bäst i test". Jag kan visa den sen. En del saker var ju verkligen inte bättre förr, tänker på en kall febertermoteter i baken till exempel. Huu. Närå, två sekunder i pannan känns mycket smidigare och mindre otäckt.

Tobias kläckte förresten en skön kommentar apropå matsäck till Hanna på flyget och att det ska vara lite pillrigt så att barnet har nåt att göra under flygresan. Han föreslog kräftor, haha.   

måndag 10 april 2017

Små tidsfördriv som hjälper mig att tackla väntan

Vår väntan fortsätter. Nu börjar jag bli nervös och tänker att påsken ställer till det så att vi inte får veta något förrän tidigast tisdag nästa vecka.


via GIPHY

Men än finns hopp!
Sådant jag gör medan hjärnan är i konstant väntansläge:

  • Söndag kväll: Klickar hem kläder till Hanna (och hittar äntligen den perfekta kortärmad boleron som täcker över min nacktatuering och matchar klänningen jag har vid vårt första möte med Hanna!). Måndag kväll: Är så nöjd med beställningen att jag måste snegla på den igen. Märker att det bästa plagget till Hanna fått fel storlek och fixar med det. 
  • Skippar gymmet (igen) till förmån för att plöja igenom Grey's Anatomy. Nyss påbörjat sjätte säsongen efter en dramatisk avslutning på säsong fem. Men Viaplay har tajmat det lite dåligt genom att serien bara ligger kvar där i 19 dagar till! Jag kommer aldrig hinna se resterande säsonger tills dess. Men de futtiga veckorna som är kvar till föräldralivet gör ju att det ändå inte skulle hinnas med senare, så det är väl jag som är lite sent ute bara ...
  • Scannar nätet efter packtips och hur mycket barnmat man egentligen får ha med sig på flyget och finner lite bra information. Enligt Transportstyrelsen får vi ha med oss så mycket barnmat vi behöver under resan. Vi ska bara klura ut hur mycket Hanna vill äta under en flygresa ... I packningsväg hittade jag ett superbra blogginlägg på rullvagn.nu som heter "Konsten att flyga med barn - den ultimata guiden" och där tar jag främst med mig detta: "När det gäller snacks är det perfekt med sådant som tar lite tid att pilla med, som kex, russin, klämmisar eller fruktbitar".

Små tidsfördriv som hjälper mig att tackla väntan. 

torsdag 6 april 2017

En (inte så) liten överraskning

I dag ringde Barnens Vänner och berättade att vi fått ett nytt preliminärt datum för när vi får träffa Hanna första gången ... fredag den tolfte maj! Två veckor tidigare än vad som sades förra veckan, alltså! Bara en månad kvar tills vi åker, i så fall ...

Iiih ... Nu håller vi verkligen tummarna för att det nya datumet är det riktiga datumet.


via GIPHY

onsdag 5 april 2017

Vi får se var vi landar

I dag fick vi veta från Barnens Vänner att det kan dröja dagar innan vi får boka något, men att vi ändå gärna får skicka vår plan. Så det är vad vi gjort nu. Det kan förstås komma att ändras, beroende på om biljetter tar slut eller priserna för just de dagarna skjuter i höjden. Men vi känner oss relativt flexibla där.

Vi får se var vi "landar", men den preliminära planen vi har och skickat vidare till adoptionsorganisationen är att vi flyger med Thai Airways 21 maj-31 maj. Eftersom det senare visade sig att alternativet finns att boka våra tur och retur-biljetter och sedan boka Hannas biljett på det lokala kontoret i Taipei och vi fått veta att det ska kunna gå väldigt smidigt, så känns det till slut som det bästa alternativet. Först kände jag bara "Nej, nej, nej". Men nu känner jag mest "Herre gud, det ska väl inte vara så jävla avancerat att klara den lilla biten om vi nu tagit oss igenom tre ivf:er och snart en hel adoptionsprocess". Så då blev jag lite pepp på den idén, till slut efter att St Lucy-pappan ringt och reket lite med Thai Airways.

Det är svårt att veta hur många dagar i Taiwan som är bäst, för det är ju så otroligt olika för alla. En del upplever att man gärna vill vara kvar många dagar efter första mötet, så man hinner lära känna varandra ordentligt medan man är kvar i Taiwan. Medan andra menar att det är skönt att komma hem relativt tidigt eftersom att det oftast är först då, inte på ett hotellrum, som anknytningen kan ta fart på riktigt. Så är det ju tiden innan, där en del vill turista järnet medan andra mest går runt och grubblar med fjärilar i magen och inte kan fokusera på det alls.

Där känner jag mig rätt lugn, att vi inte kan veta vad som är rätt så vi får bara gilla läget på något sätt. Stressen att det ska strula med bokning av hotell eller flyg känns lite jobbigare, jag vill bara ha det gjort så att vi kan lösa eventuella hinder som uppstår i stället för att behöva vänta in dem om ni förstår hur jag tänker.

Detaljerna, detaljerna

Jahapp. Igår kontaktade jag Thai Airways för att fråga om de har samma rutiner som andra flygbolag, att vi bokar tur- och returbiljetter för oss och sedan lägger till Hanna i bokningen efter det. Svaret blev att vi får lov att boka enkelbiljetter - två vuxna dit och sedan två vuxna och ett barn på vägen hem. Det blir i så fall tusenlappar dyrare och det vill vi förstås helst slippa. Det är så frustrerande att när man känner "Åhå! Lite medvind, så fint!" och tror att man hittat rätta lösningen och ställer in sig på det. Men så kommer bakslaget och vi får ställa om igen. Det är sådant här som gör att glädjeruset får vänta ett tag. Detaljerna, detaljerna.

Skönt i alla fall att vi är fyra. Det verkar hopplöst att kunna flyga via Bangkok till rimligt pris, men den andra St Lucy-pappan ska försöka ringa i dag. De har ju fyra resenärer (plus två barn!) att vinna, eller förlora, på detta sätt.

To be continued ...

tisdag 4 april 2017

Vi håller andan

Det där gröna ljuset som vi hoppades skulle komma igår eller i dag har inte kommit ännu utan vi får snällt vänta med bokningarna. Det är sjukt frustrerande och vi håller andan.

Tobias får ur sig frustrationen genom att spela tv-spel med kompisarna, något han dessutom gärna passar på med eftersom det inte blir så mycket av den varan framöver. Jag ... Jag får ur mig frustrationen genom att chatta med den andra St Lucy-mamman om flygbiljetter. Vi har nu börjat kolla på Thai Airways i stället. Det verkar väldigt bra att ha ett byte tidigt på natten (Bangkok) i stället för tidigt på morgonen (Amsterdam). Vi resonerar också att mentalt är det lättare att drabbas av en försening tidigt på resan, än när man nästan är framme.

Igår eftermiddag var det som sagt också jobbigt att inte få klartecken, utan i stället ett "ni måste avvakta". Då underlättade det verkligen för måendet att det kom ett paket med posten! Hanna fick jordens sötaste outfit tillsammans med solglasögon och hårklämmor från några av mina Gällivarevänner som jag inte träffat på evigheter! Det var så fint och när det var dags för måndagens träningspass hade jag så otroligt mycket energi som jag inte hade haft om det inte var för det där brevet. Så Tobias föreslog att jag skulle be dem skicka presenter varje dag nu fram till Taiwan, haha.

Nu tänkte jag sysselsätta mig med det det som jag "passar på" att göra innan vi är tre i familjen - och det är att plöja igenom Grey's Anatomy på Viaplay.



  

söndag 2 april 2017

Än så länge är vi praktiska

Vi är båda två fortfarande ganska praktiska och fokuserade. Inga glädjetårar sedan fredagens ljuvliga nyhet ännu. Jag tror vi båda upplever att det är mycket vi ska komma ihåg att hinna med innan vi kan slappna av och njuta av situationen helt och hållet.

Redan i tisdags kväll började jag fundera över packningen och det har fortgått. Det är så mind blowing att veta att visst, vi kan fråga vad andra packar ner till sina 1,5-åringar. Men det här handlar om just vår 1,5-åring. Det är det vi som bestämmer i slutänden. Det är vi som fattar besluten och det är en magisk känsla. När resan börjar närma sig och packlistan (som också påbörjats) retts ut lite mer tänkte jag lägga ut den så kanske ni kan ha lite inspel?

Den där rätta mängden kläder kommer man väl aldrig hitta. Jag tänker att vi försöker packa lite olika storlekar och så får vi köpa på plats det vi märker att vi saknar. Enligt den research vi hunnit med ska det finnas flera "tvättställen" i anslutning till hotellet vi planerar att bo på. Det är lite lurigt väder i Taiwan i maj månad. Mycket, mycket regn - men också väldigt varmt. Maj månad har elva regndagar och temperaturen är mellan 22 och 31 grader. Så jag tänker att "lager på lager" nog är en klok utgångspunkt. Sedan regnkläder, förstås.



Vi har checkat av flyg och hotell under helgen. Det lutar åt att vi åker ner söndag eftermiddag, några dagar innan vi får Hanna i vår vård alltså, och det lutar faktiskt åt KLM (via Amstetdam) i stället för Emirates (via Dubai). Det är ganska liknande priser (drygt 15 000 kronor tur och retur för två vuxna, exklusive ombokningsavgift och annat vi vill lägga till) men KLM verkar klaffa bättre med avgångarna både dit och hem samt att restiden också är ungefär tre timmar kortare per resa vad vi kunnat utröna.

Flyget hem framför allt vill vi väl att vi åtminstone ska kunna skapa förutsättningar för att det ska kunna gå så smidigt som möjligt. Det finns ett som går väldigt sent med KLM, så att vi kan vara hemma runt tio på morgonen lokal tid om jag inte missminner mig. Så det har vi sneglat en del på. Det är ju till Taiwan som vi förlorar tid, varför jag helst vill åka under helgen. Åker vi på söndag under dagen, är det ändå måndag eftermiddag vi är framme lokal tid. Flygresan tar cirka 16 timmar och sedan ligger Taiwan sex timmar före Sverige.

Det ska bli rätt skönt att ha bokningarna ur världen. Bara ha bestämt sig för något och fått bekräftat från flygbolaget att det plus den extra barnbiljetten som vi behöver lägga till i efterhand är ordnat. När det är gjort kan vi boka in hotellet och sedan hitta något lämpligt hotell i Taipei de nätter vi vill stanna där innan vi tar oss vidare mot Tainan.  

Boktips och nya relationer

Vi har varit helt dränerade på energi båda två efter fredagens besked. Igår tänkte vi att vi klär upp oss och går ut och äter med min mamma i Sala efter att hon slutat jobbet. Den första restaurang vi gick till var fullbokad, likaså den andra. Så vi hamnade på ... Sibylla! Haha. Så mycket för att man duschade innan, blåste håret och slängde på sig mascara.

Nåja, det blev ett Green Meal, GB-glass till efterrätt och lite visning av Hanna-bilder. När vi sedan kom hem till mamma kom jag på att jag ju hade köpt en tidig födelsedagspresent/mormorpresent till henne i fredags, som hon kunde få nu. "Mitt barnbarn och jag". Mamma blev verkligen jätteglad när hon bläddrade igenom vad som finns att fylla i och hon ser oerhört mycket fram emot det. Hannas farmor har en likadan bok, hon fick den av sin syster tidigare. Den spänner över från mormors (till exempel) till relationen med barnbarnet. Väldigt mysig! De böckerna ser jag fram emot att läsa.

Vi har också ägnat helgen åt att beställa framkallning av en massa bilder på Hanna. Både bilder att klistra in i album och förstoringar. I fredags anlände surfplatteskyddet som vi beställt. Surfplattan är ju bestämt sedan tidigare att den är Hannas, väldigt uppskattad av henne (och medresenärer? hehe) på resan hem hoppas vi! Vi tänkte tanka den med bilder på Hanna, hennes rum och katterna. Sedan några spel förstås. Tips mottages tacksamt! Ett Bablarna-spel har vi och ett spel på mandarin.

Vi har ju fått chansen att uppleva något så ovärdeligt som kontakt med en annan St Lucy-familj som fick barnbesked dagen före oss, haft skypemöten samma dagar som vi och fått uppdateringar samtidigt som vi. Vi har verkligen följts åt och nu får vi åka ner samtidigt. Som grädde på moset är våra barn ungefär lika gamla och vi bor relativt nära varandra. Vilken ynnest!

En rolig grej är att det är vi mammor som har ganska tät kontakt, mest små Facebookmeddelanden med uppdateringar och PEPP. Pepp, pepp, pepp ... Senare är det våra svärmödrar som fått kontakt genom en "barnbarn genom adoption"-grupp på Facebook! Vi vet inte om våra barn leker med varandra på barnhemmet, de är ju fortfarande så pass små. Men viss kontakt har de garanterat. Så nu är det väl i princip bara kvar för papporna att hitta varandra, haha.

fredag 31 mars 2017

Ett överraskande resebesked!


via GIPHY


via GIPHY


via GIPHY
Jag har verkligen, verkligen inte hunnit smälta detta (gör man någonsin det?) men jag och Tobias har fått vårt RESEBESKEEEED i dag!

25 maj, klockan tio, är vi varmt välkomna till St Lucy i Taiwan för att träffa vår Hanna för första gången.

Denna gång ringde Barnens Vänner faktiskt mig först! 09.29 var klockan. Jag satt i en förhandling (är facklig) via telefon och när jag hörde "Hejsan morsan, hejsan stabben ..." och kopplade att det var Barnens Vänner, så mejlade jag Tobias för att fråga om han kunde ringa upp dem. Vi tog båda två för givet att det handlade om något annat. Så visst var det nästan så vi trillade av stolen när vi förstod att det fanns ett datum och en exakt tid! Ett resebesked! Jag var nog som en skrattande fågelholk när Tobias ringde. Vi trodde vi skulle få vänta flera dagar, två veckor eller så, på resebeskedet. Så det var en riktigt fin överraskning.



Jag ringde upp Barnens Vänner efter att ha pratat med Tobias och jag skrattade nog mest då också. Det var ju så svårt att greppa! Och nej, inga glädjetårar ännu över detta. Men alltså ... Den här veckan har ju varit magisk. 

En rolig detalj är att det efter lunch kom in ett nyhetstips på jobbet, inte på min telefon men jag svarade och presenterade mig. Innan vi lagt på frågade kvinnan i luren "Visst bor du i Avesta?" och jag sade förstås ja. "Jag har hittat din blogg tidigare, jag är också mamma genom adoption". Det var så fantastiskt att få säga "Då ska jag berätta något roligt för dig. I dag fick vi resebesked!". Oerhört att få dela med sig av den glädjen till en annan kvinna som blivit mamma genom adoption. 

Det som skett är att Barnens Vänner har bekräftat för St Lucy att vi kan komma 25 maj och det som händer närmast är att när St Lucy sagt "Ok" till Barnens Vänner så bokar vi biljetter. Det sker på måndag eller tisdag. Vi ska kolla av flyg och hotell redan nu i helgen tänkte vi, så att det bara är att trycka på "boka"-knappen sedan.

Funderar ni något kring om jag tycker det är jobbigt att det blir 25 maj och inte tidigare? Jag tycker inte det känns jobbigt. Det hade jag kanske trott innan. Men det är väldigt skönt att ha ett datum. En fördel med att det är relativt långt fram (nästan åtta veckor) är ju att det finns en chans att kostnaderna för våra flygbiljetter och vår hotellvistelse blir mycket lägre än beräknat.  

torsdag 30 mars 2017

En överlycklig liten pöl av kärlek

Den här veckan blir vi riktigt ompysslade och bortskämda, må ni tro. Det fortsatte nämligen i dag med att vi fick flera bilder från barnhemmet tillsammans med två Hanna-rapporter (för januari och februari).

Så i dag blev det att sitta och sluka bilder om och om igen och landa i det i stället för att gå på det där inbokade gympasset. Man måste ju prioritera. Rapporterna berättar inte så mycket, det mesta ser och hör vi ju på skype. Men en mening denna gång fick mitt hjärta att svämma över just lite:

"Ibland vill hon härma och säga ord, man hör henne härma 'A-Ching' och 'mamma' men inte ofta."

Ordet mamma, alltså. Jag smälter till en överlycklig liten pöl av kärlek. A-Ching är hennes smeknamn, som nannysarna gett henne.

Vid senaste skypeträffen studerade hon oss noga vid flera tillfällen och en gång när hon satt nära skärmen och Tobias vinkade, lade hon sin lilla hand i hans stora. Så där jättemålmedvetet. Ytterligare ett sånt där tillfälle när man blir uppöver öronen förälskad i henne.

Jag hoppas vi får skypeträffas något mer innan vi åker ner. Absolut för vår skull, men främst för att hon kanske känner igen oss ännu bättre om hon sett oss på skype just innan.