söndag 20 augusti 2017

Tre månader hemma




I morgon börjar pappa Tobias jobba efter åtta veckor hemma. Tråkigt men vi har ju varit beredda på det förstås.

Hanna har nu på riktigt börjat koppla att hon kan kommunicera på ett smidigt sätt genom att nicka eller skaka på huvudet. Det är fantastiskt vad det öppnar upp hennes värld (och så gör det under för hennes tålamod och hon slipper få kraftiga raseriutbrott så ofta). Vi försöker också använda tecken ibland och hon hakar på ibland.


I dag har vi varit tre månader hemma och denna vecka som passerat är det som att vi verkligen gjort den berömda "landningen" tycker jag. Beredd på att det förstås kan kastas omkull och att vi behöver börja om nu när vi ska vara själva om dagarna Hanna och jag. Men magkänslan säger att vi kommer ha det väldigt roligt och mysigt för det mesta. Jag hoppas på en höst med mycket plask i pölar och pyssel. Den bästa hösten någonsin knackar äntligen på dörren!

tisdag 15 augusti 2017

Lydiga eller självständiga barn?


Jag läser Barn som bråkar, just nu. Den ger många bra exempel och handfasta tips på hur man bäst bemöter sitt barn i konflikter samt undviker konflikter. Den har redan hunnit hjälpa mig otroligt mycket! Kanske främst med att bekräfta Hannas känsla "Jag förstår att du är arg/ledsen/rädd" och trösta samt avleda i stället för att säga "NEJ! Du får inte ..." etc.

Den sätter också fingret på varför belöning/bestraffning fungerar riktigt dåligt och ger tankeställaren "Vill vi ha lydiga barn eller barn som tänker själva när de blir vuxna?" ungefär.

En annan grej som funkar för oss när hon ska klä på sig (något som varit konfliktfyllt tidigare) är att säga "Hanna. Nu är det dags att klä på sig. Vilken klänning vill Hanna ha i dag?"  och hålla upp två stycken. Hon mår bra av att få vara med och bestämma och plötsligt är det den enklaste saken i världen att klä sig.

Rekommenderad läsning till vaje förälder med barn hemma och även den som ska bli förälder. Mer lättläst än Ditt kompetenta barn, skulle jag säga, även om jag gillar den skarpt också. De påminner om varandra men är inte samma.

Har sagt att Tobias måste, måste läsa denna. Han har sagt att han ska det, men att han egentligen skulle behöva "Boken om Hanna".

måndag 14 augusti 2017

Han, hon, hen eller den

En liten kille som satt i granen.
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
När man känner sig relativt genusmedveten och blir mamma till en dotter kan man inte, i alla fall inte jag, låta bli att bli sjukt irriterad på att så många barnsånger ofta sjungs med ordet han och sällan med ordet hon. Det är verkligen skillnad! Jag brukar välja att byta ut han mot hon i stället, eller åtminstone variera lite. Ibland blir det den eller hen också. Här är några av de exempel jag hittat för att styrka min tes.

Några killdjur i barnvisornas värld:
  • Björnen sover
  • En elefant balanserade 
  • Ekorr'n satt i granen
  • Krokodilen i bilen
  • Mors lilla Olle (ja, björnen är hane enligt visan)
  • Hoppe Hoppe Hare
  • Skojiga valpen/Valpen min
  • Vargsången

Och så några könsneutrala visor i djurvärlden:
  • Bä, bä vita lamm
  • Imse, vimse spindel
  • Lilla snigel
  • Små grodorna
  • I ett hus i skogens slut

Några tjejdjur i barnvisornas värld:
  • Prästens lilla kråka
  • Trollmors vaggsång (om nu troll är djur, alltså)

Varför blir det så mycket han, han, han? Antagligen för att de flesta av texterna är skrivna för länge sedan då sådana här frågor inte fanns på agendan. Ni kanske kommer på fler djurvisor som funkar åt ena eller andra hållet? Det skulle ju kunna gå att fortsätta vad gäller "Herr gurka" och "En sockerbagare" eller "Hej sa Petronella" och "Här kommer Pippi Långstrump". Men de är ju inga djur. 
Prästens lilla kråka -
något så ovanligt som en tjej i djurvärlden!
Illustration: Catarina Kruusval, Första visboken
Förra året skrev jag ett inlägg om barnböckernas värld där jag förfasades över bristen på mångfald. Jag hade då läst en debattartikel i Metro om att det i Sverige nästan inte finns några barnböcker med mörkhyade huvudkaraktärer. Jag har blivit så irriterad när jag läser en av Hannas favoritböcker. Där är huvudkaraktären vit och har ett namn, men en nyfunnen kompis som är icke-vit presenteras bara som "en ny kompis". Jag har lagt till ett namn till kompisen.

Jag kan förresten tillägga att jag numera reflekterat över att många djur i barnböckernas värld är pojkar. Där är ju tyvärr min egen barnfavorit Bamse ett praktexempel. Bamse, Skalman och Lille Skutt åker ut på äventyr medan Brummelisa och Nina Kanin 9,5 gånger av 10 stannar hemma för att sköta hushållet och ta hand om barnen. Suck. Men i de nya Bamsetidningarna tror jag att kvinnorna äntligen tar något större plats. Ja, alltså inte större plats än männen i serierna men större plats än de fått innan. Hm ... I barnböcker brukar det hur som helst ofta vara ganska lätt att säga "hon" i stället när man läser.  

söndag 13 augusti 2017

Kaninen Hanna på fest

Världens starkaste kanin på cirkusfest. 
I lördags hade en av mina närmsta vänner 30-årsfest tillsammans med två andra kompisar som jag också känner. Det är ju fortfarande alldeles för tidigt med barnvakt för Hanna, så vår första tanke var att Tobias skulle stanna hemma med henne. Men man var välkommen ganska tidigt och den här gången kändes det ändå bäst att åka dit alla tre. Jag skulle ändå inte kunna koppla av att vara ifrån Hanna under kvällen kände jag och om hon skulle ha det tufft med sömnen och behövt både mamma och pappa hos sig så skulle jag vara drygt en halvtimme bort. En halvtimme kan ju kännas väldigt kort eller väldigt lång beroende på.

Temat var i alla fall CIRKUS! Superfina dekorationer och rekvisita och så blev det popcornpremiär för Hanna. Det var riktigt gott. Vi lämnade ju ganska tidigt för att Hanna inte skulle hinna bli trött då det var en bit hem att köra men också för att det inte skulle bli för mycket okända människor för henne att träffa. Två väldigt gulliga grejer som jag vill dela med mig av hände.

Vi tog med oss en kanindräkt som Hanna fått av helgens 30-åring tidigare. Men vi försökte inte ens få Hanna att ta på sig den utan hade bara lagt ned den i vagnen "utifall att". När jag visat den för henne hemma några gånger har hon tyckt om att känna på den men inte riktigt velat ha på sig den. Men när det gått ett tag började Hanna dra fram dräkten, vi tror att hon hade reflekterat över att "alla andra" var utklädda och det var roligt. Så la hon den på golvet och satte sig på den. Hon blev så glad när Tobias klädde henne i den. Den hade hon sedan på fram till läggdags!

En tjej presenterade sig för mig och Tobias. Vi skakade båda hand med henne och jag såg hur Hanna tittade fascinerat. Hon sträckte sig försiktigt efter tjejens hand men fick ingen respons. Så sträckte jag fram min hand till Hanna i stället och hon skakade den! Det tyckte jag var urgulligt.

Jag var nervös innan, att det skulle bli mycket för Hanna, men är väldigt glad att vi besökte festen tillsammans. För Hanna hade verkligen jätteroligt där, dansade och spexade. Hon gick runt utomhus mycket och verkade tänka att hon ägde stället, haha. När två clowner (ja, utklädda alltså) tog några låtsastyngder att fota sig med som hon ställt en bit bort tittade hon förnärmat som att hon undrade varför de började peta i hennes arrangemang. Vår lilla projektledare. Som hon utforskar, tar för sig och utvecklas. I lördags hade vi ju varit tillsammans precis i tre månader.

Vi var hemma redan klockan sex, hon var så glad och nöjd resten av kvällen. Eller ja, hon är ju ingen nattuggla och somnade lite fnissandes och bubblandes strax före sju. Sedan sov hon gott, drömde nog om både pocorn och ballonger.

fredag 11 augusti 2017

Det nya nattlivet

I dag har vi varit riktigt utpumpade alla tre efter ytterligare en tuff natt. Det är tur att kärleken finns i överflöd, så den räcker till och blir över när man måste kliva upp 06 för att leka och hålla igång efter några få timmars sömn.

Den här energin hade jag aldrig innan Hanna. Men visst grät jag en skvätt av utmattning vid förmiddagsvilan.

Jag är så tacksam att min och Tobias relation var så pass stark när vi gick in i föräldraskapet. För ibland när det är tufft, då är det verkligen tufft. Otillräckligheten inför föräldraskapet klockan 03 efter över en timmes tröstförsök, alltså ... Den känslan är inte så himla härlig och där och då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men så kommer nästa dag. Det älskade barnet kiknar av skratt när mamman eller pappan gör något kul. Det älskade barnet kastar sig i mammans och i pappans famn. Det älskade barnet får mamman och pappan att kikna av skratt. Då förstår man att de där sömnlösa nätterna är ett litet pris att betala för något så ovärderligt.


Apropå bilden: Ungefär en gång var 16:e fullmåne kan det hända att småbarnsföräldrar (bara de två, dessutom) fastnar på bild tillsammans. Am I right? 

torsdag 10 augusti 2017

Små kavata kompisar

Vi har haft främmande av en barnfamilj som vi känner. Jag var lite orolig innan, funderade hur Hanna skulle ta det. Men hon har verkligen haft jätteroligt tillsammans med dessa bröder, "nästan fem"-åringen och hans lillebror som är tre månader yngre än Hanna. Mycket spring och bus i benen har alla tre haft. Det var så gulligt att se deras sandaler tillsammans på altanen. Kavat bär de alla tre. Men vi får se hur pigga Hannas skor är efter dagens utflykt. En stor lekpark och roligast av allt är givetvis ... att plaska i lerpölen bredvid!


Nästa vecka händer något väldigt spännande. Då ska vi hälsa på en pojke som Hanna bott tillsammans med. Det är vi som var i Taiwan tillsammans. Jag visade bilder på dem för Hanna för ett tag sedan och hon log stort när hon såg sin kompis. De har ju bott tillsammans nästan hela sina liv innan Sverige, så visst tror jag de känner igen varandra. Vi har också visat några av bilderna från barnhemmet för Hanna, hon pekade och kände igen sina kompisar. Det är väldigt synd att vi inte vet namnen på de andra barnen vi har på bild. Men det ska vi förhoppningsvis kunna ta reda på. Hanna har ännu inte riktigt ro att sitta och titta någon längre stund, utan vill snabbt leka vidare med sitt. 

onsdag 9 augusti 2017

Nedgrävda nycklar och gömda räkningar


Det här med att man liksom lägger glasögon/plånbok/vigselring/ljudlös mobil med mera på första bästa ställe för att man behöver hjälpa sitt barn fort, fort, fort ... Glasögonen hittade jag efter en dag. Vigselringen, som hamnat under allt i necessären, hittade jag efter en vecka.

Men nio gånger av tio är det ju Hanna som haft hyss för sig utan att veta om det. Pappas nycklar har hamnat halvt nedgrävda i sandlådan och när mamma skulle betala räkningar (självklart någon dag försent) så låg de intryckta i ett skåp efter en "städraid" av Hanna.

tisdag 8 augusti 2017

Vår lilla trädgårdsmästare


Tidigare i sommar fick Hanna en påse rädisefrön av grannen och så fick hon plantera dessa i hans pallkrage. Så himla fint, tycker jag! Det blir ett lite speciellt band oss familjer emellan, känns det som, då hans dotter också är adopterad även om hon nu är tonåring. Hanna tycker mycket om dem! Det gör vi också, förresten.

Hanna har hur som helst vattnat och vattnat och rädisorna har vuxit riktigt ordentligt! Så nu ser vi, nog främst jag, fram emot att skörda dem relativt snart åtminstone. 


Måste bara fråga grannen hur jag vet när det kan tänkas vara aktuellt. Tror inte Hanna hunnit googla upp information om det ännu. Det självständiga hon gör i internet-väg verkar än så länge mest bestå i att trycka på gilla-knappen på konstiga grejer åt mamma och pappa på Facebook. Men hon är en fena på dataspel.

måndag 7 augusti 2017

Ibland är man så snygg ...

Tobias ska göra några ärenden och handla. Hanna vill inte vara hemma utan följa med. Sagt och gjort. Vi får sätta oss alla tre i bilen. Men när det är dags för Ica har Hanna tappat tålamodet och vill inte sitta kvar. Så jag börjar inse att jag och hon behöver följa med in.

Jag: Jag känner mig ju inte så himla rätt klädd för det här. 
Tobias (som vägrar mjukisar utanför hemmet): Äh, ta på dig selen så syns det inte. 
Jag: Jag tror inte riktigt att det funkar i dag.

Ni kan ju avgöra själva om selen hjälpte eller stjälpte "dagens outfit" igår:

söndag 6 augusti 2017

En opålitlig barnvakt

Som tidigare nämnt är jag inte direkt någon hönsmamma när det kommer till Hannas strapatser och bravader hemma och utomhus. Det finns dock ett undantag och det är att jag har svårt för att hon ska vakna ensam och rädd. Där är jag och Tobias rörande överens. Det handlar om att vi inte vet hur hennes nätter på barnhemmet varit, men att hon ska veta att hon är trygg tillsammans med oss och att vi aldrig överger henne. Det är svårt att förklara för henne i ord, vi måste liksom finnas där.

Vi bestämde oss därför för några veckor sedan för att köpa en babymonitor, alltså en sådan som gör att vi kan ha koll på Hanna utan att vara i samma rum när hon sover. Jag tyckte att det skulle fungera att köpa en billigare utan kamera. Men Tobias tyckte att kamera, trots att det är mycket dyrare, är bäst. Hans säljande argument som övertalade mig var att Hanna vaknar och är tyst först innan hon börjar skrika. Hon ska inte behöva vara ensam och otrygg den stunden. 

Sagt och gjort. Tobias köpte en av de dyrare modellerna då den hade kamera, en Philips Avent Ugrow. Men så besvikna vi blev! Man sätter upp kameran i sovrummet och så har man en app i telefonen som man kopplar till kameran. Helt okej kvalitet på "night vision"-bilden - men tekniken fungerar ju bara cirka 50 procent av gångerna! Övriga 50 procent står den mest och snurrar. Jättedåligt. Vi lämnade givetvis tillbaka den. Jag vet andra som varit nöjda, men främst har jag läst missnöjda recensioner.

Så nu är vi litegrann tillbaka på ruta ett när det kommer till att ha den kollen. Jag slits lite mellan att jag är orolig för om Hanna känner sig otrygg när hon vaknar ensam och hur det påverkar henne medan jag samtidigt försöker tänka att när hon skriker släpper ju den ena av oss allt den har och rusar dit. Hon märker alltså tydligt att hennes signal fungerar. Vi lyssnar. Hon blir dessutom lugn i famnen ganska fort. Men det är den där stunden innan, alltså, hon ska inte behöva känna sig ensam. 

Nåja, vi får se var vi landar. Just nu är det ändå ofta svårt för den som nattar att ta sig därifrån hur som helst. Älskade lilla ungen trivs ju som fisken i vattnet när det kommer till att ligga på mammas eller pappas mage. Eller vad sägs om sms:et jag fick för snart två timmar sedan; "Nu sover lilla Hanna på mig. Kommer ut när jag kan. Puss". Mamman väntar fortfarande på att få äta Almondy Daimtårta med pappan kan jag meddela.  
  

lördag 5 augusti 2017

Grattis pappa Tobias


Flera av de första högtidsdagarna tillsammans, som jag funderat så mycket kring hur de skulle bli, passerar i en rasande fart. Fantastiskt och ännu ganska ofattbart att det faktiskt händer. Bakom oss har vi mors dag, min födelsedag, svenska nationaldagen och midsommarafton. Närmast framför oss är "ten ten" eller Taiwans nationaldag 10 oktober, tolv dagar innan Hanna Wei-Chings tvåårsdag.

I dag, fast vi tjuvstartade igår, har vi firat Tobias födelsedag. Jag är pank eftersom jag inte tagit ut föräldrapenning ännu, så presenten från mig och Hanna fick lov att bekostas från vårt gemensamma konto. Tur att jag har en förstående man, hehe. Det blev en läslampa att fästa på boken, jättefiffigt vid nattning, och så blev det en pocketbok med kända pappor som berättar om föräldraskapet.

Jag har nog tänkt innan, att de första högtiderna skulle vara väldigt uppstyrda eftersom det ju är så speciellt. Men det är verkligen inget vi mäktat med. Nu behöver det få vara lugnt för Hannas skull och också för oss. Till viss del har vi landat i allt det nya. Men oj, så nytt allt fortfarande är. Det har varit väldigt mysigt med högtidliga dagar men det är ju liksom inga fyrverkerier eller tårtbuffeer. Jag tänker att det finns en tid för allt.

Det här blev nog flummigt men min mammahjärna är seg i dag.


onsdag 2 augusti 2017

Den sprängda miljonvallen

Efter en ganska tuff dag för familjen - vi är ju alla tre beroende av att det älskade lilla barnet sover gott och det har inte skett på två nätter i rad - så är jag om inte slut så väldigt mörbultad som artist i kväll. Jag kikar ändå in för att fira att bloggen nu nått över makalösa en miljon sidvisningar. Kul! (Och tack!)


via GIPHY

tisdag 1 augusti 2017

Mammahjärtat tar ett skutt ...

... när man kommer in till barnet och pappan. Pappan lyssnar på ljudbok och barnet sover tvärs över andra halvan av sängen. Så vaknar barnet till, studsar av glädje mot sängkanten för en kram innan hon lägger sig till ro igen.

Jag knölar in mig i mitten och innan jag hunnit få på mig täcket är hon blundande där med sitt lilla huvud mot min mage. Älskade barn. Ja, det är en av alla gånger som mammahjärtat tar ett skutt.

Bär ner mig till sjön

Det blev bad i dag igen, fast denna gång på hemmaplan. Hanna skakade, hon frös så stackarn, men upp ville hon inte! I stället gick hon envist i igen, gång på gång. Fast ovanför midjan höll hon sig torr.

Ni som hängt med ett tag känner säkert igen uv-dräkten. Jag och Tobias köpte varsin julklapp till Hanna, då visste vi ju att det var henne vi väntade på. Det var en så märklig upplevelse att veta att hon fanns, men inte när det skulle bli vi. Vi berättade hur som helst inte för varandra vad vi köpt utan öppnade paketet den andra hade köpt. Uv-dräkten var från mig. Tänk att nu få se henne i den. Så märkvärdigt men ändå så självklart nu.


måndag 31 juli 2017

Första doppet för Hannas tår

I dag var vi ganska spontana. Ja, det blev ingen sista minuten eller så, men så spontan man nu kan känna sig som nybliven och svettig småbarnsförälder utan att det blir för mycket. Vi åkte till min mamma som just kommit hem efter att ha semestrat nedåt landet! 

Hanna var först blyg inför mormor, de har ju inte setts på ett par veckor och då bara några timmar. Men ganska fort släppte hon loss. Vi hade tänkt gå till stadsparken. För er som inte har Salakoll men har vägarna förbi där någon gång så är den lekparken verkligen att rekommendera! Lekparken är verkligen stor för att ligga i ett så pass litet samhälle. Många roliga grejer där och så blir jag lätt nostalgisk eftersom de sparat en del grejer från ens egen barndom. Nu finns dessutom ett trevligt fik där men matsäck funkar ju annars då det är en stor park. Så mysigt!

Måns Ols i Sala fick den äran när det var dags för Hanna att doppa tårna
hemma i Sverige,utanför badkar och baljor, för första gången!
Nåja. Nu tog vi oss ju inte till stadsparken just denna dag, haha. Hanna tycker ofta det är roligt och spännande på vägen till saker, men föga intressant på vägen hem om det tar för lång tid. Är hon trött utan att hon märker det själv, finns risk för att sele och vagn och även vi ratas, att vi hamnar i ett läge där hon blir riktigt "tröttarg". En situation att undvika när chansen finns. Hon skulle dessutom inte kunna gå eller springa dit eller därifrån själv heller på grund av trafiken. Jisses, så vi lärt oss tänka flera steg framåt! För att öka chanserna att få fortsätta dagen som en mysande och skrattande familj gick vi till en badplats som ligger lite närmare mamma, varifrån Hanna dessutom hade chansen att promenera. Också mysigt! 

Vi hade inga badkläder med oss, för badväder var det ju egentligen inte. Fy, vilken sommar? Den bästa, givetvis(!), men vädermässigt alltså ... Väl vid Månsan kunde vi förstås inte låta bli att Hanna skulle få doppa fötterna. Första doppet i svenskt vatten! Hurra! Hon älskade det, vilket var en lågoddsare med tanke på vilket vattendjur hon är i badkaret och hur hon älskar att stå vid tvättstället och plaska. Det blev varsin glass från kiosken också. Det var andra gången som Hanna fick smaka glass av oss och låt oss säga att det snarare är vi som, på nåder, får smaka från henne.

Älskade busunge

Jag har lärt mig att släppa vissa saker. Som det här med fötterna på matbordet. Jamen om det får dig att faktiskt äta frukosten i stället för att du och mamma blir irriterade på varandra och du förblir hungrig fram till lunch, så ha dem där. Något ska man väl få bestämma över när man är ett och ett halvt.

Förhoppningsvis och högst troligt avvecklar du väl denna vana när du noterar att det inte hör till vanligheterna och faktiskt är rätt opraktiskt. Kanske och förhoppningsvis sker väl detta innan tonåren eller åtminstone innan pensionen. 

Älskade busunge.


söndag 30 juli 2017

Livet före mamma och pappa

När vi besökte St Lucy fick vi med oss några skivor med bilder och filmer. Häromkvällen hade vi ro att ta oss igenom dem och vilken skatt! Det var flera hundra bilder från Hanna Wei-Chings första år. Fantastiskt. När vi tittade på bilderna tillsammans påminde det om när vi fick bilder under väntan men skillnaden är ju att hon faktiskt är här nu! Och det var så overkligt att veta att jag nästan fick lov att nypa mig i armen. Tänk att jag kan trösta henne när som helst, får se henne le varje dag. Att jag får vara hennes mamma. Jag ser fram emot att visa bilderna för Hanna, det får nog bli någon dag här snart.

Ofta när vi gör något nytt med vår lilla Hanna-panna, vår lilla Hannananas, funderar vi om det är första gången. Men nu vet vi att rutschkana har hon åkt förut. Hon har lekt med play-doh. Hon har suttit och rivit bort gräs vid stenar - det är inget nytt "projekt". Hon har åkt i bilbarnstol.

Inte första gången själv i en rutschkana. Men oj, vilket sug i magen ändå!
Något annat värdefullt med bilderna är att vi ser henne leka med flera olika barn. Bland annat pojken som ju kommit till en familj här i Sverige som vi lärt känna. De är på många bilder tillsammans. Småhjärtana, alltså!

Men också andra barn förstås. Jag tror inte att något annat av barnen som syns på bild med Hanna adopterats till Sverige som det ser ut just nu. Men jag tänker att några av dem kanske adopterats till USA. Jag är med i en amerikansk Taiwangrupp, så jag ska nog göra en liten efterlysning där så småningom. Det är ju underbart om det går att hålla kontakten om än sporadiskt till att börja med. Det beror ju på hur intresserade barnen är av det i ett senare skede.

Apropå det här med "första gången" så var det lite speciellt att se Hannas liv innan oss. Det är ovant att det inte är vi som hållit henne i handen första gången hon åkte rutschkana eller var på picknick. Att det inte är hennes mamma eller pappa som först knäppt fast spännet i bilbarnstolen.

Men samtidigt är det framför allt väldigt mysigt att veta, att inte sväva i ovisshet även kring dessa till synes små saker. Jag tänker att det kan vara betydelsefulla bitar i hennes livspussel. Det är ju helt fantastiskt att dessa människor som funnits i hennes liv innan vi kom in i bilden värdesätter inte bara att fylla hennes vardag med roliga aktiviteter och minnen, utan även att dokumentera hennes vardag så pass noggrant. Jag är så otroligt tacksam och rörd över det.

lördag 29 juli 2017

Radiotips

Jag har en stund över nu på kvällskvisten och blev tipsad om att lyssna på avsnittet "Adoption och släktband" i radioprogrammet Känsligt läge, så det ger jag mig på nu.


 

Genikampen nästa

Vi köpte ett byggset "plus plus". Det är ett slags legotetris skulle jag kalla det, med färgglada bitar som man hakar i varandra.

Jag och Tobias satt och lekte med Hannas nya leksak. Hon verkade ganska obrydd och var nog det till viss del. Så gick hon iväg men kom tillbaka och lade en av sina klänningar vid oss. Vad hon ville visa? Kolla möstret och jämför med bitarna! Jag höll på att smälla av. Så imponerad! Vårt lilla geni.

fredag 28 juli 2017

En förkärlek för motorer

Igår kom vi hem från några jättemysiga dagar i Gimo. Denna gång, precis som senast, kunde vi inte låta bli att stanna kvar en natt extra. Jag har alltid trivts med mina svärföräldrar (Obs! Inte fjäsk, helt sant) men det är något speciellt nu när vi har Hanna Wei-Ching hos oss. Hon blir verkligen det där klistret och vilket fantastiskt sådant. Hon har tidigt tytt sig till farmor (och mormor för den delen). Denna gång släppte hon verkligen in farfar! Nyckeln till hennes hjärta var just en nyckel, den som automatiskt öppnar och stänger garaget.

Vad gör grannen nu? undrar Hanna Wei-Ching.
Man får ju som tona ned förväntningarna på aktiviteter litegrann när man får barn, har jag noterat. Det är ju liksom inte läge för Astrid Lindgrens värld eller Liseberg ännu. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig men klart är att jag inte hade förväntat mig att jag skulle stå med mitt barn i famnen i flera minuter för att blåstirra, peka och gå så nära som möjligt för att se på när farmors och farfars granne backar in på gården med husvagnen. Eller samma procedur dagen därpå, när nästa granne backar med släpet in på sin gård. Till skillnad från sina föräldrar har hon en omättlig aptit för motorer, vår festliga lilla tjej. Jag har väl berättat om hur hon ivrigt pekar på alla lastbilar och gärna också andra bilar när vi är ute och går?  

Även om "borta" kan vara väldigt bra, särskilt hos Hannas farmor och farfar, så märks det verkligen att hemma är bäst när vi kommer innanför dörren. Här har Hanna sin allra största trygghet, som det ska vara. Direkt börjar hon att plocka med sina leksaker och tjuta av skratt. Efter några nätter halvhaltande sömn sov hon hela natten och vaknade överraskande human tid i morse, det vill säga 06.45. De senaste dagarna har hon vaknat vid 06-tiden och tidigare än så.

Vi hörs.

lördag 22 juli 2017

fredag 21 juli 2017

Sömn, mat och lek

Dessa två, alltså ... Kärleken bara växer.
Apropå tidigare nämnda raseriutbrott som Hanna Wei-Ching får titt som tätt. Tack snälla ni som kommenterat, förresten, ibland behöver man få veta att andra känner igen sig. Vi har försökt hitta vägar att stävja utbrotten ibland och har märkt att om vi bara anstränger oss, är det ofta (men absolut inte alla gånger!) löjligt enkelt:

  • Stadigare mellanmål mellan måltiderna! Det har varit för mycket "snacks-aktigt" tidigare. Det behöver vara smörgås, några ostskivor på sidan om och mjölk och utöver det några jordgubbar eller en halv banan, till exempel. Utöver det får hon hel sats välling när hon vilar och så får vi förskjuta lunchen, helt enkelt, så att hon får in en bra "ät-rytm".
  •  En till dagsvila! Hanna sover oftast väldigt bra på natten, ungefär 18.30-06.30. Hon vaknar superglad och vill inte somna om, inte heller ligga kvar i sängen. Men egentligen är hon trött och behöver sova redan inom 2,5-3 timmar. Så det brukar bli att hon leker, äter frukost och leker lite till innan hon sover första dagsvilan när hon också får välling. Nu har vi lagt till en dagsvila när hon lekt av sig efter lunchen, vid andra vilan sover hon lite kortare och ofta i selen i stället för sängen.  Det brukar bli att hon vilar sammanlagt ungefär två timmar per dag.
  • Inte avbryta leken! Så ofta som det går, och det är ju faktiskt i princip nästan jämt, låter vi nu Hanna dona färdigt med det hon gör. Vi avbryter inte för blöjbyte/mat/vila/gå ut med vagnen/fortsätta promenaden. Vi stannar i stället upp och väntar in rätt läge för att göra något annat. Samma tema: låt henne leka med det hon vill - är det för farligt själv (typ trappor, nycklar i lås högt upp, plaska i högt handfat, tömma diskmaskin etc.) hjälper vi till.
Visst blir hon fortfarande arg och näst intill otröstlig ibland, som alla barn ju blir. Men att ha dessa tre grejer i bakhuvudet, utöver att förstås behålla lugnet själv (hehe), har verkligen underlättat för oss alla tre.

Ibland är det så lätt som vuxen att vilja hålla ett visst tempo, göra på ett visst sätt. Men jag har verkligen försökt tänka "Vad kan vi föräldrar göra annorlunda för att Hanna ska slippa bli arg och ledsen så ofta?" i stället för "Hur ska vi få henne att lära sig göra annorlunda?" om ni förstår hur jag tänker.

Det är klart att barn, liksom vuxna, måste få vara arga och ledsna. Men för det är det ju inte dumt att försöka undvika konflikter som vi faktiskt kan vara utan.

torsdag 20 juli 2017

Två månader hemma


Två månader hemma med den här bärälskande gullisen i dag! Det är ju en standardfras, men inte mindre sann för det, att det är som att hon varit här jämt men att tiden ändå rusar i väg. Älskade barn.

När Hanna Wei-Ching blir större och kan uttrycka i ord vad hon vill, tänker vi att hon får bestämma om hon vill att vi firar dagen vi fick varandra på barnhemmet, 12 maj. Det är många som väljer att fira på något sätt den årsdagen, med tårta eller någon särskild aktivitet. Vill hon det så småningom, så gör jag gärna det. Men just nu känner jag att jag inte tycker att vi som föräldrar ska vara de som tar initiativ att fira den dagen. Den innehåller så tvetydiga känslor, stark sorg och stark glädje samtidigt. En trevande start för oss som familj, en väldigt efterlängtad dag för mig och Tobias. Men också en enorm förlust för andra människor i hennes liv och en dag när hon behövde lämna allt hon visste var tryggt. Det är inte en dag att glömma, men inte en dag jag ser mig vilja bestämma att fira.

Då tar jag hellre initiativ att fira just 20 maj, dagen när vi landade i Sverige. Det är ju svårt att veta, kanske blir det en dag hon ser som ett djupt sår och då får vi respektera det och tänka om. Men för mig är det den stora familjedagen värd att fira. Bilturen efter Arlanda, när vi klev genom dörren och sedan satt i sängen och busade. Oj, så extremt trötta och glada vi var alla tre när vi åt hämtmaten vid köksbordet. Allt hade gått bra. Vi var hemma. Vi var äntligen tre.

Det där att äntligen vara tre, ser jag som glädjefyllt för Hanna också. Även om internationella adoptioner aldrig ska vara förstahandsscenariot så kommer jag aldrig förespråka att det är bättre för barn att växa upp på barnhem än hos en eller två kärleksfulla föräldrar, att få vara en del i en familj.

Hanna Wei-Chings resa till oss, eller vår resa till Hanna Wei-Ching. Jag är vilket som fantastiskt lycklig över dessa två omtumlande månader hemma.

Hannas vaggvisa

Apropå barnramsor så gillar jag som sagt att sjunga för Hanna. Hon lyssnar utan protester, så jag tror att hon tycker om det också. Till och med Tobias sjunger en del! Men det brukar mest bli Babblarna för hans del, ibland någon Astrid Lindgren-låt.

Hanna har några favoritsånger, däribland Första låten (av nämnda Babblarna)Heja Bamse, Här kommer Pippi Långstrump, Imse vimse spindel, Små grodorna och Hej sa Petronella. Den sistnämnda är jag väldigt glad över att hon tycker om så mycket eftersom den är av barnboksförfattaren Lennart Hellsing som ju är från trakten, närmare bestämt Västanfors som ligger i Fagersta. Vi har den som bilderbok och den vill Hanna ofta "läsa".

En Hanna Wei-Ching som somnat till vaggvisa i bärselen,
en kväll i Gimo.
Så finns det en visa som jag är ännu mer glad över att hon gillar! Det är Du lilla solsken, som min farmor sjöng för mig när jag var liten. Som barn var jag mycket hemma hos farmor och farfar på loven och minns så väl när farmor lade sig bredvid mig i deras dubbelsäng, i de vita lakanen med det virkade orangefärgade överkastet undanvikt, och sjöng denna behagliga visa. Texten är väl något förlegad, men melodin är oerhört vacker. Den är inte lika känd som de andra låtarna, men den är skriven av Alice Tegnér och texten är så här (fast jag sjunger "vårt" i stället för "guds"):

Du lilla solsken som tittar in.
Igenom fönstret i stugan min.
Jag ville vara en stråle klar.
Ett litet solsken för mor och far.

Jag ville också en gång bli stor.
Och så förståndig som far och mor.
Men barn i hjärtat jag vara vill.
Ty barnen höra guds rike till.  


Hanna blir så otroligt lugn och harmonisk av denna visa! Så den sjunger jag i princip alltid när hon blir sövd i bärselen, vagnen, bilen eller när vi sovit borta. Antingen om jag är själv med henne eller om hon är i Tobias famn. Att det är sällsyntare att jag sjunger den vid sövning i sängen hemma beror på att vi då nästan uteslutande lyssnar på en skiva med vaggvisor som hon fick med sig från barnhemmet, som barnen fått lyssna på vid läggning där.

Våra första dagar i Taiwan, innan Hanna Wei-Ching kom till oss, reflekterade jag över att jag undrade över vilken som skulle bli min eller vår vaggvisa för Hanna. Då trodde jag att det kanske skulle bli Trollmors visa, som jag minns att pappa ofta sjöng för mig, eller Sov du lilla videung, som min morfar sjöng. Men så kom Du lilla solsken till mig när jag höll Hanna och jag märkte direkt att det var hennes vaggvisa.

"Snyggt", brukar Tobias viska när hon stilla slumrat in efter att jag sjungit den om och om igen.

onsdag 19 juli 2017

När pappan fick en nygammal frisyr

Pappa Tobias var och klippte sig tidigare i dag och Hanna visade tydligt att hon inte gillade den förändringen! När han kom gående på långt håll var hon sitt glada jag. Men när han sedan kom nära reagerade hon med stor skepsis och osäkerhet direkt! Hon drog sig närmare mig i famnen och hur pappa än använde sin lenaste röst och spexade ville hon inte kommunicera med honom. Hon sträckte sig försiktigt efter en jordgubbe, som hon ju är så toookig i, när han gav en till henne. 

Det fortsatte en bra stund och jag kände igen hennes blick från första dagen vi träffade henne. Jag kastades verkligen tillbaka - och tydligen hon också, lillhjärtat. Det var som att hon riktigt synade honom; "Är du verkligen min pappa?". Men efter en stund, lite åt gången, släppte det och hon busade till slut järnet med sin pappa som också fick lägga henne. Skönt! 


Jag har läst i adoptivmamma-gruppen på Facebook om andra barn som reagerat likadant, så jag blev inte särskilt förvånad. Fast då har det nog främst handlat om att byta hårfärg eller gå från lång till väldigt kort frisyr. Förändringen kändes ju inte dramatisk alls för mig eller Tobias, han fick ungefär samma frisyr som någon vecka innan vi åkte till Taiwan. Men det är klart, för Hanna är ju det en evighet sedan. 
 
Tobias kläckte en ganska bra idé, att man kanske borde ha Hanna med sig när man sitter i frisörstolen så blir förändringen inte lika chockartad. Jag har tänkt boka tid hos frissan snart, kanske vi provar göra på det sättet då eller att hon åtminstone "kommer och går" i salongen då och då med den andra föräldern medan man sitter där. Vi klipper oss båda två (snart alla tre, hihi) hos en kompis som har en egen salong, så det är väldigt lugnt och skönt där. Hon är för övrigt adopterad och har följt Hanna med hjärtligt intresse.  

Men ja, för att ta det säkra före det osäkra toppar jag nog så liiite som möjligt denna gång och kanske kör på det spåret ända tills Hanna flyttat hemifrån?

Pip i lilla vällingsäcken!

Ett inlägg av det lättsammare slaget. Här är några barnramsor som Hanna Wei-Ching gillar! Jag är medveten om att ramsorna är annorlunda i vissa fall, i Den vita barnkammarboken står det till exempel "En liten ärta"... i stället. Men för att hålla det enkelt (för mig, hehe), skriver jag dem som vi gör dem.

Jag sjunger ganska mycket för Hanna. Men ramsor känns som ett så fantastiskt bra sätt att träna språk och kroppsuppfattning på.

Nåja, här är ramsorna!


---

Lilla ärtan.
Lilla ärtan.
Lilla ärtan.

Lilla ärtan.
Och stora bönan!


(Känn på tårna från lilltån till stortån)

---

Runt och runt jag åker. (Gör cirklar med ditt pekfinger i barnets hand)
Genom vattnet plaskar. (Klappa barnets hand)
Ett steg. Två steg. ("Kryp" med pekfingret och långfingret uppför barnets arm)
Och djuren överraskar! (Kittla barnet!)

---

Det var en liten mus.
Som letade ett hus.
Inte där.
Inte där.
Men där!


(Kryp med pekfingret och långfingret på barnet. Stanna till varje gång du säger "där", till exempel under armen eller i naveln)

---

Sko, sko hästen. 
I morgon kommer prästen!

(Slå med handen på barnets fot medan du tar på hen skorna. Tack farmor, som kom ihåg den från gammelmormor!)

---

Tå-tilla. (Ta tag i barnets stortå)
Fot-billa. (Ta tag i barnets fot)
Ben-borra. (Ta tag i barnets ben)
Knä-knorra. (Ta tag i barnets knä)
Och pip i lilla vällingsäcken! (Killa barnet med pekfingret i magen)

---

söndag 16 juli 2017

Hon gör mig till en bättre människa

Hon är så fantastiskt rolig, vår lilla tjej. Alla dessa projekt hon har för sig. Hon går liksom in i en bubbla då hon plockar med kastrullerna/stenarna/skafferimaten/pennorna på ett organiserat sätt som bara hon förstår. Plockar, plockar. Fram och tillbaka och fram igen.


Men ett sådant humör hon har, vissa dagar eller timmar oftare än andra. Det är tufft för oss alla tre när hon exploderar från noll till hundra och sedan har svårt att lugna ned sig och först inte vill ta emot tröst. Svårt att veta om det är adoptionsrelaterat eller åldersrelaterat, kanske både och. Det lilla barnet med den stora viljan, kan ana att fler föräldrar till 1,5-2-åringar känner igen sig i en sådan beskrivning?

BVC-sköterskan uttryckte det ju så bra tidigare, att det är natrligt att det känns väldigt ovant att som två vuxna gå från en konfliktfri vardag till att plötsligt behöva ta flera konflikter varje dag. Framför allt med barnet, även om man försöker förhindra det några steg i förväg, men ju faktiskt också lite med varandra. Det gäller givetvis vare sig en är bioförälder eller adoptivförälder men en viss skillnad är det förstås att vi är mycket färskare som familj.

Men vi bråkar inte bara, så klart! Här är några saker jag älskar med att vara mamma till Hanna:

  • Hon lär mig att koppla av. Relationen till henne kommer alltid först. Resten kan alltid vänta. 
  • Hon skänker sin pappa ett leende, ett alldeles särskilt leende som är helt nytt hos honom.


    • Hon får mig att skratta. Flera, flera gånger om dagen.
    • För var dag som går, blir jag än mer förälskad i henne. 
    • Hon utmanar mig, mitt sätt att tänka.
    • Hon gör mig till en bättre människa bara genom att vara den hon är.

    måndag 10 juli 2017

    Sånt där som hör sommaren till


    Ett snabbt hej från semesterfirarna. Vi äter jordgubbar tills vi storknar, vi vill mest vara utomhus hela tiden, men inne springer vi i sängen tills benen inte orkar och vi undersöker det mesta överallt. Och ja, när jag säger vi menar jag Hanna Wei-Ching. 

    Vi har också avancerat en nivå från hästen och kan numera svara på frågan "Vad säger ugglan?". 




    tisdag 4 juli 2017

    1,5-årings dag i korthet

    Händelserik dag för 1,5-åring i korthet: 
    • Spilla kaffe över hela mammas tangentbord. Dessa långa armar, alltså. Svårt se att datorn kommer gå att rädda - men mamman behöll lugnet! Ett svagt "ficka" slapp ur mig, impulsiv blandning av två svordomar.
    • Besöka BVC! Hanna imponerade, givetvis. Hon säger som nämnt inte många ord. Men hon förstår så otroligt mycket, vilket hon också glänste med i dag. "Pappas näsa", "Hannas mage" ... Hon fick en spruta i låret och märkte det knappt även fast hon ju noga tittade på när det gjordes. Är visst bara mamman och pappan i denna familj som blir vita som lakan när det vankas vaccinationer. 

    En bortahelg i Hannas tempo

    Vi har haft en helt fantastisk helg hos Hannas farmor och farfar i Gimo och jag vill gärna dela med mig av varför jag tror det blev så bra.

    Ute på promenad med farmor och farfar.
    Tobias (eller ja, vi förstås!) har en väldigt stor, helt underbar, släkt i Gimo. Många är givetvis ivriga att träffa Hanna, liksom vi är att hon ska träffa släkten. Så när vi började planera Gimotrippen förra veckan dök fler och fler namn upp. Vi pratade om att det kanske skulle gå att ses tjugo minuter i en lekpark och att alla då inte behövde komma fram till Hanna och säga hej utan hålla sig på avstånd. Fast nej, det insåg vi ju att det inte skulle gå. Är det så himla roligt att umgås då?

    Jag grubblade en del över det där, det skulle dessutom komma att bli Hannas första "bortasovning" sedan hemkomst, och dagen innan vi skulle åka kände jag att det var heltokigt att vi skulle lova flera släktingar att de kunde komma förbi. Det var ju ljusår från hur vi har sagt innan att Hannas första helg ska vara i Gimo. Det vi har sagt åt oss själva innan, är att hon i lugn och ro kanske skulle träffa sin gammelfarmor samt gammelmormor och gammelmorfar, utöver närmsta familjen och här började vi prata om att få till rena släktträffen, haha. Så vi bestämde oss faktiskt för att bromsa ordentligt för Hannas skull. Hon ska få ta det i lugn takt och vi ska kunna åka dit snart igen utan att det blir något stressande för henne. Så sa vi att det förstås är så att vi inte springer åt andra hållet om vi råkar mötas.

    Selma och Hanna leker i trädgården.

    Nu fick Hanna en ljuvlig, jag vill säga magisk, helg. En av de roligaste grejerna var nog att hon och farmors och farfars hund fann varandra direkt! Bästisar för livet - och vi som hade pratat innan om att Selma skulle ha "hundvakt" första gången vi kom dit. Sådan tur att vi struntade i det!

    Hanna träffade gammelfarmor en stund på fredagen och så var vi hem till gammelmorfar och gammelmormor och fikade på lördagen. Eftersom Hanna visat stort intresse för spelmansstämmor på teve (vi oroas mindre för detta intresse än det hon har för vita skåpbilar), bad vi gammelmorfar att ta fram dragspelet. Hon satt som förtrollad och lyssnade! Till allas vår glädje, men främst till gammelmorfars stora glädje givetvis. Hon fick prova att trycka på knapparna och det var förstås en succé. "Mamma, du måste också trycka!" visade hon med handen.

    Efter vår långfika, Hanna är överförtjust i kanelbullar som är ett fika vi kommit att unna henne i små doser, vinkade vi hejdå och begav oss mot några andra vänner. Tobias bästa vän, som han känt sedan de två låg i varsin barnvagn bredvid varandra, var hemma hos sin mamma tillsammans med sin familj. Vi står nära varandra och det var så fantastiskt att för första gången få se Hanna leka tillsammans med lillbästisen, som är drygt sju månader yngre än henne. Mest lekte de förstås bredvid varandra så som småttingar gör.

    Tar vi oss till en spelmansstämma i sommar tro?
    Helgen var otroligt lugn och fin. Hanna har letat smultron och plockat jordgubbar med farmor och farfar, fått så mycket uppmärksamhet men ändå kunnat gå undan om det känts för mycket och gjort det hon velat i sin takt. Vi har varit utomhus nästintill hela tiden. Det var riktigt tråkigt att åka hem på söndagen. Men skönt att se att Hanna inte var orolig när vi kom hem igen utan hittade favoritböckerna i sitt rum direkt och sedan tjoade i badkaret innan läggdags. Det var jag lite nervös över innan eftersom att jag och Tobias "stått åt sidan" då och då för att låta Hanna mysa med farmor och farfar utan att ha oss hack i häl. Så svårt att veta under tiden om man gör "rätt eller fel". Hanna har sovit lite oroligt natten då vi kom hem och natten till i dag, fast det är svårt att veta om det är kopplat till alla nya intryck eller något annat.

    Jag är så glad, och faktiskt stolt, att vi kunde resonera som vi gjorde och inte dras med i ivern att socialisera hela helgen, utan ha tålamod för Hannas skull. Och förstås glad för den förståelsen vi möter för det. Nu har hon fått lära känna Gimo ett steg i taget och kommer veta vilket fantastiskt ställe, och vilka fantastiska människor, som finns att träffa där!

    Gimo är en plats som verkligen fått en speciell plats i mitt hjärta, det var ju där vi gifte oss (för fem år sedan i fredags!). Jag älskar att vara där, så det var inte utan konkurrens detta trots allt blev de överlägset bästa dagarna någonsin i Gimo - och faktiskt något av favoritdagarna sedan vi kom hem till Sverige.

    torsdag 29 juni 2017

    Att resa hem

    Jag har medvetet väntat med att skriva om resan hem för att kunna sudda bort onödiga detaljer och istället behålla kärnan, det blir ett nog så långt inlägg ändå. Så jag hoppas lyckas någorlunda med det.


    Mentalt är det oerhört svårt att förbereda sig för resan hem. Vi var väldigt inställda på att den långa flygresan skulle bli jobbigast för oss alla tre. Men vi sov faktiskt mer på vägen hem än dit! Det var i stället annat som blev tufft. Men låt oss ta dagen från början.

    Vi checkade ut från hotellet i Tainan strax efter tio. Då hade Hanna Wei-Ching inte visat något intresse för att vila, som hon brukar, och hon var trött. Hon somnade i stället i taxin, just innan vi var framme vid tågstationen. Så det blev ingen långvila, vilket skapade en kedjereaktion av jobbigheter för Hanna.

    Tågresan till Taipei var inte rolig alls för vår lilla tjej som förstås var trött. Stor del av tiden var hon otålig - och otröstlig. Det gick inte att göra så mycket annat än att försöka promenera runt med henne och åtminstone försöka trösta. Jag var nog nästintill ett nervvrak. Men då får man komma ihåg att vi ju bara hade känt varandra en vecka. I dag har vi en helt annan möjlighet att kunna trösta.

    Väl framme i Taipei efter vad som kändes som en lång stund, men väl bara var en och en halv timme, blev det lite lugnare. Vi bestämde oss för att åka i princip direkt till flygplatsen i hopp om att Wei-Ching skulle finna ro där. Den korta tågresan dit var relativt problemfri. När vi kom fram blev det jobbigare. Hon var så trött, så trött, men kunde inte sova. Vi var också trötta och så visade det sig att vi varken skulle kunna checka in oss själva eller bagage förrän om två timmar. Pust! Som tur var fanns en food court. Men det gick ju så där att äta med vår lilla tröttmössa. Fullt i folk, allt bagage ...

    Jo, jag var genomsvettig av allt bärande (vagn och sele ratades in i det sista) och jag grät faktiskt en skvätt av ren utmattning. Men till slut somnade Wei-Ching i selen en kortis och det gick att hämta lite energi även om det egentligen inte var tillräckligt för att orka vistas på flygplatsen så länge.



    Så här i efterhand borde vi kanske antingen ha tagit rummet en dag extra och åkt senare till Taipei, eller bott på hotell i Taipei en natt och åkt till flyget därifrån. Men vi ville vara ute i god tid på grund av den långa resvägen och mastiga packningen och vi ville inte "bryta upp" och tvinga henne bekanta sig med ny miljö igen. Så jag vet inte vad som är bäst. Det gick däremot strålande att få med sig packningen överallt, måste jag säga! Det var ett orosmoln för mig innan.

    Vi har blivit väldigt positivt överraskade av säkerhetskontroller, passkontroller och boarding i både Taiwan och Thailand där vi mellanlandade. Barnfamiljer har fått gå förbi kön nästan överallt. Så var det inte när vi genomsvettiga skulle igenom passkontrollen på Arlanda, kan jag säga ...

    Hanna sov en kortis i slutet av första flygresan, så jag trodde Bangkok-Arlanda skulle vara kört. Men hon sov - hör och häpna - åtta timmar!! Hon låg i min famn och sussade så sött. Hon var så glad när hon vaknade men sedan var de sista 30 minuterna panikartade för henne. Då fick jag inte vara uppe och gå med henne, vilket hon verkligen hade behov av och hon skrek hjärtskärande under hela tiden. Vi kände oss förstås som jordens sämsta föräldrar men det gick inte att få kontakt med henne och skänka henne tröst. Det var bara att härda ut.

    Så snart man fick stå upp med henne efter landning var det hellugnt. Men den där sista halvtimmen ... så tufft för oss alla tre, men givetvis främst för vår lilla Wei-Ching.

    Efter den låånga kön i passkontrollen var det en helt slutkörd, svettluktande familj som mötte en stor, fin, välkomstkommitté på Arlanda på lördag morgon klockan 07. Jag minns kramar och glädje men knappast något av det som sades. Min gråtande mamma var den första jag kramade. Det var Tobias som bar Wei-Ching, en sådan där detalj jag funderat över innan hur det skulle bli, och jag som drog bagagevagnen. Efter en stund kom hon över i min famn och somnade, ovetande att den stora uppståndelsen ju var för henne.

    Tobias, jag, nyblivna mormor
    och vår lilla plutt!

    Efter kanske 30-40 minuters kramkalas och presentutdelning tog vi oss mot parkeringen och bilen. Däri hade våra nära och kära lämnat massäck och matlådor. Det var likadant när vi klev in genom dörren hemma. Mer än guld värt att slippa tänka på det. Vi orkade ju knappt hålla oss vakna!

    Jag vet att många som adopterar upplever att anhöriga inte visar engagemang i det barn som kommer till familjen. Det blir inte presenter alls, trots att en nyfödd alltid får av dem som i dessa fall inte ger. Vi har verkligen inte upplevt något sådant utan istället överösts med engagemang, kärlek och gåvor. Det värmer mammahjärtat något så oerhört.

    onsdag 28 juni 2017

    Bokslukardags


    Tobias har installerat en toppenbra app till mig! Bookbeat. Så skönt (och smiiidigt!) att lyssna på ljudbok i mobilen. Det funkar inte riktigt att läsa "som vanligt". Just nu lyssnar jag på Mats Strandbergs skräckis "Hemmet" som var lite seg i början men verkligen börjar ta sig.

    tisdag 27 juni 2017

    Packlistan till Taiwan

    Det kom önskemål om en packningslista, så jag försöker stolpa upp den något sånär här. Håll till godo. Jag har ju säkert missat ett gäng grejer. Men fyll gärna på med egna förslag i kommentarsfältet!

    Det här är vi glada att vi hade med:
    • Skötväska
    • Bärsele
    • Kamera (även om vi fotade främst med mobilen)
    • Surfplatta med några gratis barnappar
    • Några presenter till barnhemmet etc.
    • Ur "miniapoteket": Febernedsättande, handspritservetter, plommonpuré, plåster, zinkpasta, våtservetter, barnolja
    • Plastskål att äta ur för Hanna samt tesked för mat och medicin
    • Ett blöjpaket (vi köpte ytterligare ett, men fick dessutom ett från barnhemmet så det hade inte behövts)
    • Tunna barnkläder i varierade storlekar
    • Leksaker - förstås! Pekböcker, kritor och ritblock och gosedjur ...
    • Klämmisar, klämmisar, klämmisar och pulvergröt
    • En adapter
    • Anteckningsblock och penna
    • Sparat tomrum till vägen hem! (blöjpaket hjälper ju till med det, tips från annan mamma)
    Det här kom inte till användning - men kändes nödvändigt att packa ned:
    • Ur "miniapoteket": Näsdroppar, febertermometer + febernedsättande (för barn), Imodium, vätskeersättning, kompresser, skavsårsplåster
    • Liten fleecefilt
    • Liten termos (för att kunna fylla med varmt vatten)
    • Badkläder
    • Nappar
    • Lite tvättmedel
    Det här hade vi klarat oss utan:
    • Vidvinkelobjektivet till kameran
    • Två nappflaskor (vi fick tre i olika storlek från barnhemmet, men var ju svårt att veta innan)
    • Hade räckt med ett par långbyxor + en långärmad tröja till Hanna
    • Jacka, mössa och pyjamas till Hanna var onödigt
    • Barnhörlurar
    • Böcker, haha. En hade väl räckt
    • Korsordstidningar. Really? En hade räckt
    • Sulkyvagn tog vi inte med oss, utan köpte en för några hundralappar på plats (och lämnade kvar på Taipeis flygplats ...)
    Det här borde vi haft med oss:
    • Vårt porträttobjektiv till kameran
    • Smal diskborste + en pytteliten flaska diskmedel till att diska ur nappflaskorna (slippa köpa hel flaska)
    • Soppåsar! (att lägga blöjor i)
    • Några fler klädesplagg till oss - att tvätta var ju bara att glömma ... 
    • En selfiepinne! :)
    Stor del av packningslistan ska vår adoptionsorganisation Barnens Vänner ha credd för!

    måndag 26 juni 2017

    Sånt vi trodde innan föräldraskapet ... del ett

    Jag trodde att ...

    • ... jag skulle orka bry mig om att välja bort rosa kläder pga. så himla anti de polariserade stereotyperna rosa/blått. Nej, jag har inte köpt några helrosa plagg eller prinsesstryck. Men Hanna har ofta rosa, tillsammans med andra färger, på sig. Vi "stereotyp"-kompenserar ju i alla fall med blå gympaskor, hehe.
    • ... jag skulle vara en hönsmamma. Det känns i alla fall inte som att jag är det utan jag känner mig oftast rätt "laid back" - och det gör mig väldigt förvånad! Jag låter henne oftast springa runt, gå i trapporna (med viss hjälp), plocka bland kastruller, porslin och i skafferi, klättra på möbler, äta själv etc. utan att flåsa henne i nacken eller mosa maten till puré. Hon klarar utmaningar alldeles galant och hon växer så av det! Ja, hela hennes värld växer.

    Tobias trodde att ...
    • ... han skulle orka bry sig om Hanna kladdade ner sina kläder "med flit", att det var nåt att sätta stopp för vid matbordet. Tror ni han brytt sig? Haha. Tur det finns tvättmaskin - och en fylld garderob.
    Hanna har hittat ett skåp att undersöka.

    söndag 25 juni 2017

    Att trolla fram smultron

    Eftersom Hanna visat en del tecken på otrygghet de senaste dagarna, igår är jag ganska säker på att hon drabbades av nattskräck till exempel, så bestämde vi oss för att bara jag åkte och träffade släkten i Sala i dag mest för att säga hejdå innan de reser hemåt igen. Vi behöver "stänga in oss" så mycket vi orkar och förmår igen. Det är mysigt också, förstås, att vara bara vi tre. Men det är många som vill umgås och det vill självklart vi också. Men att vår lilla tjej mår bra är givetvis viktigast.

    Jag och Hanna Wei-Ching har varit ifrån varandra två gånger tidigare, under hela tiden som vi varit tillsammans. Första gången var när jag hämtade pizza som vi beställt, det tog väl 15-20 minuter. Andra gången var när jag köpte ett regnställ till henne via privatannons och även svängde förbi och köpte kattmat, det tog runt 45 minuter.

    Det här kändes konstigt att det bara var en "nöjestripp" och jag ville nästan vända om för att jag kände som att en av oss var på fel ställe när vi inte var tillsammans. Men så är det ju så värdefullt att Hanna och Tobias får egentid tillsammans. Det blev en ganska snabb vända eftersom släkten ville dra på utflykt. Efter drygt två timmar var jag hemma igen. Men det var fint att få surra lite och säga hejdå.  I bilen på väg dit stängde jag av radion! Men hemåt var jag lite rastlös och otålig, så jag ville inte sitta i en tyst bil.

    En vanlig syn. Vår lilla Hanna letar efter smultron.
    När Tobias kommer hem från jobbet brukar jag försöka tajma in att vi möter honom i dörren, ofta efter att ha spanat efter honom i fönstret, och så hade vi tänkt göra nu. Men jag glömde ringa, haha. Så jag fick ringa när jag satt i bilen på uppfarten. Vi var nog lika glada båda två att ses igen, jag och Hanna Wei-Ching, kändes det som. Hon gjorde med mig som hon brukar göra när Tobias kommer hem, pekade på bilderna på sig själv i hallen. Jag höll på att smälta av kärlek.

    När kvällen fortskred var det främst pappa hon tydde sig till! Det brukar vara tvärtom annars och därför var Tobias lite nervös innan. Jag kände mig inte nervös över den biten, eftersom hon ju "borde" välja pappa om mamma inte är där. Han hade inte behövt vara nervös heller. De hade en jättemysig eftermiddag tillsammans. Tobias höll mig uppdaterad med bilder och det var skönt att få se att allt var "som vanligt". De hann också videoringa och då började Hanna spralligt leka tittut med mig! Så som vi brukar, med snuttefilten. Det värmde mammahjärtat.

    En sådan "som vanligt"-grej är för övrigt att hon letar efter smultron i vår trädgård. Problemet är ju bara att hon redan ätit upp alla. Ja, förutom några få omogna då som hon kan vänta in. Men det är så charmigt när hon går tillbaka efter tio minuter till smultronstället och verkar tänka "Nä, det var märkligt. Inga smultron nu heller". Så tar hon ens hand och vill att man ska hjälpa henne att leta. Då brukar jag säga, att "Mycket, ja, nästan allt, kan mamma göra för dig älskade Hanna Wei-Ching. Men trolla fram smultron, det kan jag inte". Så går vi mot sandlådan i stället.

    lördag 24 juni 2017

    Russinen ur kakan

    Det händer ju saker hela, hela tiden! Så jag försöker väl punkta upp lite för att ge er russinen ur kakan:
    • Hannas första midsommar firades med långväga släktingar! Mest magiskt är nog att hon och ett halvår äldre sysslingen äntligen fått träffas i dagarna tre. Jobbigast såhär i backspegeln är att vi nog varit för sociala för Hannas bästa känns det som och behöver bromsa lite innan det går överstyr. 
    • Blev vår första midsommar som jag fantiserat om? Haha, verkligen inte! Älskade lilla barn. Som jag fick jaga dig i folkmassan och hålla dig borta från vatten, spännande hundar och andra barns klämmisar. Inte blev det någon krans på huvudet eller dans runt stången. Men roligt hade vi!
    • Apropå jagandet ... Jag har gått ner sex kilo sedan jag blev mamma! Visst fanns och finns det att ta av, men ändå ... Det säger väl lite om hur aktiva dagar vi har? Och att jag inte direkt hinner njuta av måltider ...
    • Nu är äntligen pappa hemma med oss om dagarna - i åtta veckor!
    • "Vad säger hästen?" frågar vi och får det gulligaste gnägget till svar! Men frågar vi om andra djur går vi bet än så länge ...
    • Att äta från mammas tallrik, med mammas gaffel, är allra godast. Ja, det var de där sex kilona, hehe ...
    • Som en blixt från klar himmel: Hanna tycker plötsligt om bärselen! Ja, den är till och med älskad skulle jag säga. Så pass att det ofta finns risk för gallskrik när mamma försöker knäppa upp den. Så vi har gosat mycket med den - och samtidigt fått gräset klippt med handjagare, diverse hushållssysslor gjorda etc. Heja!
    • Hanna har äntligen fått sina fyra sista siffror från Skatteverket! Äntligen dags att kontakta tingsrätten.
    Hej så länge! Nu måste jag verkligen sova.

    Nöjd mamma och dotter
    som just klippt gräset tillsammans.

    torsdag 15 juni 2017

    Vi tar igen förlorad tid

    Svårt att finna tid till bloggande just nu. Det är ju ingen liten sovande bebis jag har hand om utan ett 19 månader ungt yrväder som sover högst 1,5 timmar middagsvila. Jag somnar sällan långt efter henne på kvällarna heller och så är hon förstås vår väckarklocka!

    Jag som är så van att prata i telefon länge och väl får bara glömma det just nu och det göe ju absolut ingenting. När hon är vaken vill hon oftast ha min fulla uppmärksamhet och det är förstås aå det ska vara. Vi har mycket förlorad tid att ta igen. Jag brukar tänka på det när jag bär henne tätt, vilket ju är väldigt ofta, att vi kommer ikapp att lära känna varandra.

    Hon har ju inte legat i min mage (d'oh), men när hon ligger på den nu så stryker jag hennes rygg och tänker på just det. Att nu är hon här och vi får vara väldigt nära hela dagarna. Hon är som en del av mig, av min kropp, när vi har de där stunderna stora delar av dagen. Det är nog svårt att jämföra med om hon kommit magvägen. Då kanske hon gått på förskola nu och antagligen inte behövt tanka lika mycket närhet.

    Utvecklingen går i ett högt tempo. Hon förstår så mycket! I dag frågade jag "Var är ..." om grejer i en pekbok och visst tusan prickade hon rätt på såväl bil och strumpor som äpple och boll. Hon pratar inte mycket ännu, mest sitt eget babbel och de ord vi hört henne säga sedan starten men vad hon suger åt sig som en svamp.

    Jag pratar hela, hela tiden med henne. Det leder till lite fundersamma blickar i affären ibland men jag skrattar bara.

    Nu ska jag sova, utifall att hon råkar vakna före tuppen i dag igen.

    lördag 10 juni 2017

    Första mötet med Wei-Ching

    Jag tänkte skriva igår eftersom det då gått helt otroliga fyra veckor sedan vi träffade Hanna och hon kom in i våra liva på heltid. Men, ni vet, livet kom i vägen. Jag får ta det lite så här "i mitten", för på måndag är det ju en månad sedan vi fick varandra.

    I går är det alltså fyra veckor sedan vi anlände med taxin till barnhemmet. Den dagen är fragment för mig. Jag var så nervös, men samtidigt så redo på något sätt. Jag minns knappt frukosten innan eller timmarna innan. Bara att vi låg och väntade innan vi kände att vi nog kunde bege oss ner till hotellreceptionen och den bokade taxin. Vägen till barnhemmet kändes lång, även fast resan nog bara tog tio minuter eller en kvart. Smala gator, trångbodda kvarter, innan taxin plötsligt stannade vid en rofylld plats.

    Vi blev insläppta tidigare, gick uppför trappen och fick ta av oss skorna innan vi gick in i rummet med den gröna skinnsoffan. Ingen av oss rörde vattnet eller fikat på bordet. Det var inte samma rum som skypesamtalen varit i, det trodde jag att det skulle vara. Efter viss väntan gick vi igenom en massa papper tillsammans med den empatiska föreståndaren och vänliga tolken, några teckningar, fotografier och hälsningar från människor från barnhemmet. Vi fick ju sedan med oss allt det där, kläderna hon hade på sig, en skötväska, hennes ovärdeliga snuttefilt och tre nappflaskor.

    Efter drygt en timme, om jag inte missminner mig, kom vår älskade Hanna Wei-Ching in i rummet. Hon såg så liten ut! Det var en märklig, förstås helt ny, situation för henne på många sätt att vara i det här rummet med alla de här människorna och hon kändes väldigt tyst och fundersam. Ja, rädd, men ändå trygg i socialarbetarens famn där hon låg.

    Den första av oss hon såg var Tobias, som hon satt bredvid (hon satt i socialarbetarens knä). Hon riktigt synade Tobias, släppte honom inte med blicken. Nyfiken var hon, men hålla fick han inte göra. Senare fick jag hålla henne, inte utan tårar och det var stressande. Vi trodde att vi skulle behöva sprida ut det över flera dagar vilket kändes lugnt. Men när socialarbetaren lämnade rummet gick det bra.


    Wei-Ching och hennes späda lilla kropp lugnade ner sig i min famn medan jag gick mot fönstret med henne och sjöng "Imse vimse" och "Blinka lilla stjärna". Hon pekade mycket på löven utanför, löv är något hon fortfarande pekar mycket på. Så somnade hon. Där låg hon sedan stilla i närmare två timmar. De andra åt lunch medan jag åter satt i den gröna skinnsoffan, men nu harmonisk med henne i famnen, och bara höll om henne. Ändå livrädd att hon skulle vakna och känna sig otrygg. Tobias fick gå runt och kika lite, han fotograferade platsen där hennes skor stått. Hennes skohylla var tom, liksom kompisens som var med sin familj, våra nyfunna vänner, sedan dagen innan.

    När Wei-Ching sedan vaknade fick vi mata henne. Och så var det sedan dags. Barnhemmet frågade om vi var redo och beställde en taxi till oss. Personalen vinkade av oss. Det var så fint att få se alla dessa människor som har och har haft en stark betydelse i hennes liv. Som bryr sig om henne och som hon bryr sig om. Jag undrar vad barnen som är kvar tänker, om de är fundersamma. Hoppas de fick lite extra mycket omtanke just den dagen, om de kändes påverkade av det som skett. Jag är glad att personalen kändes noga med att de andra barnen inte ska se oss främlingar. Att så fort en främling dyker upp, försvinner en vän.

    Hon var så lugn i min famn under taxiresan och resten av kvällen. Hela tiden i min famn. Min famn var hennes trygga zon, hennes överlevnadsstrategi. Hon satt verkligen fastklamrad. När det sedan närmade sig läggdags satt hon på mitt bröst, med sin snutte, och så började jag leka tittut. Då var det som att något lossnade. Som hon skrattade. Hon sken upp med hela ansiktet, var så glad att jag också kunde den leken. Om och om igen.

    Efter någon dag hörde vi, på begäran, av oss till föreståndaren via Facebook med några bilder och en uppdatering. Vi har också mejlat sedan vi kom hem och funderar på att skicka en till liten uppdatering. Bilder och fantastiska saker att berätta finns det ju minst sagt gott om.

    Det finns så många andra tankar, känslor och upplevelser jag tar med mig från 12 maj 2017. Men jag sparar en del till Hanna Wei-Ching - som precis vaknade!

    onsdag 7 juni 2017

    Snabbkaffe och snabbsummering

    Det blev en tuff start på dagen i och med en kämpig natt men nu sover vår lilla tjej sedan en timme. Jag är ganska trött men finner ingen ro att sova, så jag tänkte att jag tar en snabbkaffe-kopp och hör av mig till er i stället.

    Det här är vår tredje vecka hemma, tiden bara rusar iväg. Jag har ännu inte helt tagit tag i försäkringskassan, är ruggigt dålig på det. Men tänker att det nog inte spelar så stor roll att jag är seg eftersom jag inte är intresserad av föräldrapenning just nu och förlorar vi en månads barnbidrag så må väl det vara hänt. Vi har skickat in en blankett innan vi åkte iväg, men inte kommit längre än så. När jag provade ringa under en av Hannas vilor hade jag plats 78 i kön och tappade suget.

    Pappa och dotter traskar hemåt
    efter lite nationaldagsfirande.
    Skatteverket var vi till i fredags för nära två veckor sedan och har inte hört något ifrån, vet inte om jag ska tolka det som bra eller dåligt men låter det vara ett tag även om det vore skönt att få iväg handlingarna till tingsrätten.

    Vi har inte fått några provresultat från hemkomstundersökningen fast läkaren trodde att han skulle höra av sig i förra veckan. Det tolkar jag åtminstone som att de inte upptäckt nåt brådskande.

    Förra veckan hade vi besök av socialtjänsten. Det kändes jättebra! De kändes väl pålästa om adoption och de var imponerade att Hanna varit hos oss såpass kort tid. De såg det som väldigt positivt att Hanna inte brydde sig om dem alls utan bara tydde sig till mig och Tobias. I slutet av besöket somnade hon lugnt i min famn. Vårt barnhem vill inte ha en rapport nu, utan det är först om ett halvår som första rapporten skrivs av socialtjänsten, men då har de början på ett underlag till den efter förra veckans besök. Sedan skriver de ytterligare en rapport när ett år gått och åren som följer är det vi själva som återrapporterar en gång om året fram tills Hanna fyllt 18.

    Socialtjänsten bad oss också fundera på hur vi planerar att berätta för Hanna om adoptionen och hur vi tänker kring hennes bakgrund. Kommer vi svara på frågor en och en eller invänta varandra? Det där är ju sådant som hunnit flimra förbi innan föräldraskapet och säkert kommer komma tillbaka. Men just nu har vi förstås ett väldigt "här och nu"-fokus. Båda var vi i alla fall överens om att den spontana känslan är att kunna ge henne svar direkt när hon frågar, att inte göra så stor grej att man måste invänta den andra föräldern. Det kanske också är så, att den förälder hon frågar har hon störst förtroende för just då och om vi väntar med svar går vi miste om ett värdefullt samtal.

    I morgon kommer BVC på hembesök! Hoppas och tror att det känns lika givande som besöket med socialtjänsten.

    lördag 3 juni 2017

    30 och mamma

    Jag är ju lite för att summera saker och tänkte försöka mig på något sådant, detta mitt sista dygn som 30. Men så hamnar jag, nyförälskad som jag är, i Hanna-tankar och året är nästintill utsuddat så när som på de senaste tre veckorna.

    Min födelsedag minns jag som ljuvlig, även om längtan och sorgen latent gnagde i mig. Tänk att vi inte visste då, på min 30-årsdag för 364 dagar sedan, att det fanns en liten Wei-Ching som skulle komma in i våra liv knappt ett år senare och lysa som en sol. Att hon kommer finnas där i morgon, när jag blir uppvaktad.

    Mammarollen är jag inne i, den där starka nyförälskelsen och ansvarskänslan, även om jag nog inte förstått att jag är mamma på riktigt. Det är alldeles för stort men bitvis slår det mig. När hon har på sig de rutiga hängselbyxor som jag bar för 30 år sedan! Eller när jag får köpa inte en utan två marknadsballonger till henne för att hennes ögon ju lyser så fascinerat när hon ser dem ...

    Eller som nu, när vi nattat henne tillsammans och jag får ligga kvar och lyssna på hennes ljuva andetag. Att detta blivit en del av vardagen ... Vår vardag.  

    Iförd ärvda hängselbyxorna
    ordnar hon i sin lilla kökslåda.
    Plötsligt är det en annan liten människa som är så starkt i fokus i våra liv. Allt, allt, allt handlar om henne. Såpass att jag inte ens kan analysera min sista dag som 30 utan att det är just hon som kretsar i mina tankar hela tiden. Jag är så kär, vi är så kära, i henne.

    Vår hallvägg är täckt med bilder på då hon var liten och i dag när vi stod där och pekade på dem som vi brukar, pekade hon med sitt lilla spretiga pekfinger på sitt bröst när jag sa "Ja, det är Hanna Wei-Ching". Så fortsatte leken. Om och om igen.

    Älskade lilla vän, det går fort nu. Hon lyssnar till båda sina namn nu och vi använder båda, inte alltid tillsammans. Kanske kommer hon att vara framför allt Hanna för oss så småningom. Men jag vill aldrig helt sluta använda Wei-Ching och hoppas hon själv tycker om båda namnen.

    Ja, det största som hände mitt år som 30 är givetvis det största som hänt mig i livet. Att jag och Tobias fick bli föräldrar till Hanna Wei-Ching.

    tisdag 30 maj 2017

    Pusskalas och bye, bye

    Denna tjej, alltså. Hon förstår så mycket mer än ögat ser. Det kommer så plötsligt!

    Vi har senaste dagarna kopplat att hon säger "bye, bye" när hon vinkar och går iväg från någon av oss, gärna medan hon håller den andra i handen. Nu när vi fattar, får hon förstås respons och då blir det "bye, bye" ännu oftare. Gärna till huset om vi går ut, eller till bilar som åker förbi.


    Hon förstår många instruktioner och i dag när vi satt med Babblarna gav hon Bobbo-gosedjuret en puss. Så jag frågade "Ska Doddo få en puss?" och hon gav det gosedjuret en puss. Bäst av allt var ändå när jag frågade "Ska mamma få en puss?" och så fick jag en! Mammahjärtat svämmar över av kärlek.

    Igår började pappan att jobba och det är en slitsam separation som bäddat för både ilska och sorg. Men han är hemma på lunchen och vi har varit in till honom tre gånger. Skönt att det är promenadavstånd. Såhär i efterhand känner vi båda, ja egentligen alla tre, att det var för tidigt att gå tillbaka till jobbet. Men det går an.

    Att bara vara hemma och inomhus har inte varit någon jättehit för vår tjej, så vi har varit ute några timmar om dagen. Strosat med vagnen, tittat på "Bibbi" i skyltfönstret till lelsaksaffären, plockat maskrosor och uträttat lite ärenden. Det har gått bra och på det sättet är det skönt att vi knappt känner någon här. Vi är inte hem till folk och hon utsätts inte för en massa nya ansikten hela dagen. Har hon fått vara ute en stund, har hon lättare att finna ro inne.

    I dag köpte vi playdoh, som var trevligt att pyssla med även om jag fick  att googla risken med att äta degen (det är lugnt i små mängder, hehe, men man bör ge vatten).