tisdag 5 december 2017

Hannas resa till morfar och gammelfarmor

Just nu är det främst hus, hus, hus i huvudet men det händer förstås mer i våra liv. Förra onsdagen åkte jag och Hanna till Öjebyn för att hälsa på framför allt Hannas morfar och gammelfarmor. Resan krånglade rejält. Tåget var timmar försenat, så vi missade vårt flyg och jag blev dessutom tvungen att ta bilen till Arlanda och parkera där för att köpa nya biljetter och komma med nästa flyg! Vi får se hur liten del av kakan SJ chippar in med.

Men det var en imponerad mamma när Hanna var en solstråle nästan, nästan hela vägen och väntan. Ett hett tips, utöver en extremt varierad och gedigen matsäck, är ett tips som jag fick av en annan mamma, nämligen böcker med klistermärken! Oj, vad Hanna satt och klistrade och undersökte. Väl framme i Öjebyn hade vi sedan två helt fantastiska dygn.

Spännande att utforska Arlanda. 
Man vet ju aldrig hur det blir innan och jag var lite nervös över att Hanna och min farmor skulle träffas och vi sova där, eftersom Hanna varit väldigt skeptisk mot personer som passerat 80-strecket. Men de fann varandra direkt. Jag har nog inte sett Hanna börja samspela så fint, så snabbt, med någon annan vi träffat. Hanna ville visa sin ryggsäck och sina trägrönsaker i princip direkt. Sedan var de nästan som ler- och långhalm resten av tiden. All lek fick ske på Hannas initiativ, i Hannas tempo. Jag vill säga att min farmor verkligen tog Hanna på allvar och det uppskattades. Samspelet berörde mig eftersom min farmor varit en så otroligt viktig, och stor, del av min barndom och jag blir påmind om min egen lek med farmor när jag var barn. Så blir det förstås vemodigt att vi bor så långt borta från morfar och gammelfarmor.

Gammelfarmor och Hanna skivar grönsaker.
Vi hälsade också på Barnens Vänner och det kändes förstås roligt att Anna och Hanna fick träffas. Anna är den som ringde till oss med barnbeskedet. Först var Hanna väldigt avvaktande, som hon brukar, men så såg hon flera bilder på sig själv och sken upp. På Barnens Vänner åt Hanna alla pepparkakor hon kom över och så gjorde hon samma sak som hemma hos morfar: sopade, sopade, sopade.
Det blev en bild åtminstone nära BV-skylten på mig och Hanna.
Här har jag och Tobias också fotat oss tidigare.
Jag är glad att jag tänkte till när biljetten bokades. Hanna och jag åkte en onsdag och kom hem en fredag eftermiddag. Det innebar att när vi kom hem, var Tobias redan hemma och sedan hade vi hela helgen tillsammans. Så dumt bara att det blev tvunget att bli bil i stället för tåg, eftersom bilresan hem blev fruktansvärt jobbig för Hanna som ju satt själv i baksätet. Det är hjärtskärande svårt att inte kunna förklara för en trött och ledsen tvååring att varje gång vi stannar och bilen står stilla ett tag medan vi läser i baksätet så tar det ännu längre tid att komma hem. Jag försökte finnas där genom att vinka i spegeln hon har på nackstödet och förstås prata och sjunga. Men sista halvan av bilresan räckte det tyvärr inte långt och mamman satt bredvid dottern och fällde också tårar innan vi äntligen tog oss den sista biten hem. 

Det var välbehövligt för Hanna, som hade det tufft att bearbeta det spännande äventyret särskilt under lördagen, att vi kom hem i anslutning till helgen. Hon grät och skrek väldigt mycket och kraftigt under lördagen, vid flera tillfällen. Det är så klart tufft att se men vi såg till att backa men ändå finnas där och säga det ("mamma är här om Hanna behöver tröst"), bekräfta känslan ("jag ser att du är arg") och vänta ut. Nästan efter varje utbrott, som denna dag kom vid små och stora motgångar, ville hon direkt vara nära och krama och pussa både mamma och pappa.

Jag försöker tänka att det är bra att hennes känslor kommer ut, att hon inte håller det inom sig. Vad det än är hon reagerar på, så även fast hon haft det väldigt roligt var hon bortrest från sin pappa i två dygn och vi var tillsammans med människor hon aldrig träffat förut. Särskilt för en person som har separationer bakom sig, är det klart att det i det undermedvetna kan trigga tankar om nya separationer.

Två dygn var kanske i kortaste laget för oss vuxna, men definitivt alldeles lagom för Hanna. Det är nästan så att jag börjat planera för nästa Öjebytripp tillsammans med Hanna. Men först behöver vi ta oss igenom den här flytten och finna ett hem.

Stora tjejen hade egen sittplats på flyget. 

måndag 27 november 2017

Det som jag vill ge Hanna

Innan vi fick barn trodde jag att det skulle bli ett sätt för oss att lära känna andra barnfamiljer i Avesta. Så fick vi Hanna och det jag framför allt fylldes med, var en stark känsla av "Varför ska vi lära känna en massa nya människor hela tiden, när allt vi vill är att vara tillsammans med de fantastiska människor vi redan känner?" Förstår ni? Det är trevligt att träffa nya människor, absolut, och det vill vi inte sluta med. Men både jag och Tobias har starkare märkt att det vi önskar i vardagen, är att vara nära den inre kärnan. Det betyder så mycket mer än att hela tiden skapa nya, ibland väldigt flyktiga, relationer i privatlivet. Ja, den starka hemlängtan som drabbar så många småbarnsföräldrar drabbade också oss.


När vi fick Hanna kände jag ganska snabbt att jag inte ville att vi skulle bo isolerade i Avesta, borta från all släkt. Det är inte så jag växte upp. Ja, Hanna har sin fantastiska mormor i grannkommunen. Men det är inte samma sak som att kunna kasta sig på cykeln och ta sig hem till nästan hela stora släkten.

I lilla Gimo, som haft en allt starkare dragningskraft för oss, finns i princip allt och alla inom gångavstånd. Inkluderat nästintill hela tjocka, underbara, släkten på Tobias sida. Sedan vi träffades har jag älskat den lilla bruksorten och samhörigheten med nära och kära där. Jag älskar att det kan knacka på dörren, utan att det ringt först. Jag är uppvuxen med "Har ni kaffe?"-frasen och skorna som klampar in. Att gå till badet och alltid, alltid springa på någon man känner. Någon som slår sig ned i solstolen bredvid. Jag älskar att få se bekanta ansikten på Ica, stanna till och prata en stund. Att vara i Gimo, är det närmsta jag kommer hemtrakterna Norrbotten utan att behöva flytta hela långa vägen upp dit.

Innan vi fick Hanna kunde jag börja gråta i bilen när vi lämnade Gimo för att åka hem till tomma, tysta, Avesta. Så är det inte längre även om vi som nämnt längtat till Uppland. Men känslan att jag så småningom vill ge Hanna allt detta som hon inte kan få i Avesta, har vuxit sig väldigt stark.

Det är ju lustigt det där. Att när vi nu en period efter att ha sökt mängder av jobb haft inställningen att det nog kommer dröja innan vi kan flytta till Gimo ... Så kommer den där intervjun som kändes ganska bra, snabbt följt av den uppföljande intervjun och testerna och plötsligt, kort efter att man varit inställd på att Hanna kanske hinner börja skolan i Avesta, får man i stället tacka ja till det där fantastiskt roliga jobbet nära Gimo.

Redan i januari går flyttlasset. Det känns vemodigt att lämna jobbet efter drygt sju år. Men nästan ännu mer vemodigt att flytta längre från mormor även om hon finns kvar och bor nära Norrlandsmått mätt (en och en halvt timme med bil får vi mellan oss). Jag påminns om när jag mellanlandade hos mamma en vår, faktiskt våren innan journalistutbildningen där jag och Tobias träffades. Mamma och jag gick varandra på nerverna då och då (jag höll på med körkort och vi övningskörde ihop, say no more liksom, hehe). Men när jag sedan flyttade hundra mil hemifrån (igen), från hennes trånga trea, så grät hon på perrongen och jag på tåget inför den tomhet som skulle uppstå.

Jag återkommer till er med lite fler tankar, reflektioner och förstås informationen om vad jag ska jobba med. Behöver bara renovera kattklösta tapeter, hitta någonstans att bo, flyga till Norrbotten, gosa med världens bästa Hanna, packa flyttkartonger, styla hemmet inför kommande visningar, lämna in återrapport till Taiwan, gosa lite till, sälja hus och formellt säga upp mig innan månadsskiftet då. Just ja, så skulle man väl hitta lite julstämning här någonstans också?

Vi är väldigt glada över den dröm som nu går i uppfyllelse så otroligt snabbt, men för tillfället ganska stressade.

tisdag 14 november 2017

I ett fotoalbum


Är ni bra på att faktiskt sätta ihop fotoalbum eller fotoböcker? Eller samlas korten på hög, om de ens tar sig ur datorn? Våra fotoalbum fylls så sakteliga på av husets volontärarbetare i detta avseende. Det vill säga av mig. Vi passade på att beställa ett gäng bilder när vi beställde de som ska skickas till Taiwan. Men visst är det ännu många som väntar på att ta sig ut från datorn. Trots att vi ju aldrig brytt oss om att framkalla bilder så ofta som nu. Min gissning är att så snart min föräldraledighet är över kommer jag inte ha samma möjlighet att göra detta lika "pö om pö" men å andra sidan börjar vårt fotograferande sakteliga komma in i en normallunk i detta vinterhalvår och dessutom efter ett somrigt, läs: extremt fotovänligt, halvår tillsammans.

Fotoalbumen är verkligen bland de ägodelar som skulle vara absolut värst att förlora. Samtidigt mäktar jag inte med att göra flera uppsättningar. Utan jag tänker ändå att om det värsta skulle ske, så har andra människor bilder på Hanna och på oss tillsammans. För det är ju just de bilderna jag inte skulle stå ut att vara utan. Hennes start i livet, både i Taiwan och i Sverige.

Något jag inte ens tänkt på, men som jag såg i en Facebooktråd, är vad som sker med fotoalbumen vid en separation eller när barnet flyttar hemifrån. Men att göra tre uppsättningar album känns ju bara för mycket livrem och hängslen. Man får ta det där och då, om det blir ett där och då, dela upp det där och då.

Kvällen har också ägnats åt att lägga ut otympliga prylar till försäljning. Påmindes om varför jag drar mig för sånt, när första frågan om vinterdäcken kom efter någon minut. "Passar dom Saab 9-5 a?" Jag ville bara svara "Jag har ingen jävla aning. Jag är inte Google.". Men behärskade mig och nu verkar de faktiskt vara sålda. Så sköööönt! Sommardäcken blir antagligen mycket svårare att kränga.

Vi är i en riktig "Nu fixar vi undan det här"-period i många avseenden och det känns väldigt skönt. Det är sånt som inte bara blivit liggande under tiden som nykläckta föräldrar, utan också under den tunga väntan. Men det här är antagligen också sånt som jag inte kommer ha samma engagemang för när jag är tillbaka på jobbet.

Sist men inte minst har vi sjukstuga här hemma. Förra veckan låg Tobias däckad och han hann bara bli frisk så däckade jag. Fast att vara föräldraledig och halv-sjuk, alltså inte så man behöver någon som tar över barnpassandet, är verkligen inte att vara sjuk på riktigt. Det blir verkligen inte vila i den utsträckning man hade behövt för att fungera normalt, samtidigt som jag känner mig betydligt friskare än jag hade gjort om jag inte hade barn. Men jag har flyttat många barnböcker, leksaker och Hannas surfplatta till sängen för att kunna ligga ner. Det har faktiskt fungerat väldigt bra än så länge. Hanna är ju då frisk, som vanligt. Hon har ännu inte varit sjuk sedan vi fick varandra. Helt otroligt. Jag tror att den där bakteriehärden till snuttefilt är magisk.

söndag 12 november 2017

En liten hyllning till pappan


Han väntade så länge. Han längtade så länge. Nu är hon verkligen en del i vårt liv, i vår familj, vår dotter Hanna Wei-Ching, och Tobias är pappa. De bygger höga duplotorn, får varandra att kikna av skratt och Tobias ger henne pappa-fart i gungan så som bara han kan ... Han sjunger, för henne. Han tröstar, henne. Han får blöta pussar, av henne. Han älskas, av henne. Han älskar, henne.

Det är så självklart att Tobias är just hennes pappa, att Hanna är just hans barn, och i dag när vi varit tre i prick ett halvår har vi i all enkelhet äntligen fått fira hans första fars dag tillsammans. Eftersom Hanna älskar fjärilar så fick pappan en klassisk fars dag-present. Ja, alltså en fluga ser väl ut som en fjäril? Inte vilken fjäril som helst heller, utan en silvrig så att han matchar sin dotter när hon är brudnäbb tillsammans med sin syssling på min kusins bröllop i vår.

Den ofrivilliga barnlösheten varade i ljusår när det begav sig men känns nu så långt borta för oss. Men visst tänker jag lite extra på er som längtar, som hoppas och väntar, en dag som denna.

Varken han eller jag gör alltid rätt men vi gör så gott vi kan, så som föräldraskapet är, och det tillsammans med den han är gör honom till världsbästa pappan. Jag är så fantastiskt glad, så fantastiskt lyckligt lottad, att just han är far till mitt barn.

lördag 11 november 2017

Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild?

Nu är albumet till Hanna Wei-Chings återrapport äntligen klart. Det var svårt men samtidigt så otroligt enkelt att välja ut bilder. Det gäller att komma in i rätt känsla när det sedan ska svetsas ihop och skrivas bildtexter på engelska. Jag hade tänkt pyssla igår, men det var en lite orolig kväll och när klockan var elva var jag inte direkt i pysselmode. Då är det skönt när det lossnar dagen därpå. Tänk så mysigt att så småningom få sitta och göra detta tillsammans med Hanna.

Man ska skicka minst tio bilder till St Lucy, vi landade på sexton till slut. Det hade verkligen kunnat bli ännu fler men någonstans får man ju hejda sig. Det är fantastiskt att få sammanfatta vår dotters första tid hemma. Få se och visa hur mycket som hänt. Jag skulle så gärna vilja se när de bläddrar i albumet. Skrattar de igenkännande åt någon särskild bild? Kommer glädjetårar, så som det gör för mig? Jag tror att barnhemmet kommer ge någon slags respons på bilderna, men det är inte säkert.

I morgon, på självaste fars dag, har vi ju varit tillsammans i ett halvår. Apropå fars dag har jag inte direkt varit Fru framförhållning i år, trots att jag länge tänkt beställa en speciell grej från nätet. Men det blev en ganska pricksäker present jag hittade nere på stan i dag ändå! Vi får se vad pappan tycker ...

tisdag 7 november 2017

Skala, skala, skala ...

En köksvägg som ska bli vit.
Det är lite tempo i vardagskvällarna just nu och jag tittar inte in här lika ofta. Jag har ägnat "egentid" åt att spackla vår köksvägg men kan inte slipa just i kväll på grund av att det förstås låter en del och det är en i hushållet som behöver sin sömn. Så jag hade tänkt ta tag i sovrummet uppe eller vardagsrummet, som vi också är i färd med att måla eller tapetsera. Men så såg jag alla grejer som måste flyttas innan väggarna kan tvättas ... och bestämde mig för att slå mig ned hos er en stund. Hej.

Vad kan jag berätta om vår fantastiska lilla tjej nu? Hanna har kommit på tjusningen med att skala mandariner och ägg. Så det gör hon mycket och gärna. Hon äter en del, men mycket mindre än hon skalar, och mamma och pappa får nog det mesta. Mackan ska helst, utöver ett tjockt lager smör, serveras tillsammans med en smörkniv. Kaviar är väldigt, väldigt gott. Men den sockriga delikatessen ska inte ges på smörgåsen, utan ätas rent med sked. Enligt Hanna är den månatliga dos hon får på tok för liten.

Nu är Hanna dessutom, utöver katten och hästen, vass på att berätta vad fåret, kon och hunden säger. Det lossnade när hon lagom till Halloween började skrämmas och säga "Bu!" så mycket som möjligt. Jag behöver också smyga in en rättelse här, för apropå ett tidigare inlägg tror jag inte att det är en logoped vi får träffa vid bvc-besöket utan bara "vanliga" bvc som kollar till talet.

Nu ska jag nog ändå ge mig på den där städningen inför väggspacklingen. Det är ju fantastiskt skönt att komma igång med, och så småningom få bocka av, sådant man velat göra länge. Det är lite småjobbigt i mitten av allt bara.

"Varsego mamma, här får du en (till) mandarin att äta".

fredag 3 november 2017

Den där lugna stunden på kvällen

Fredag eftermiddag är jag ofta helt slut, det brukar smyga sig på redan på torsdag. Det är inte bara jag som oftast är riktigt trött de där sista timmarna innan pappan kommer hem från jobbet, utan Hanna är detsamma. Vi behöver få helg med familjen, helt enkelt.

Så på fredag eftermiddag ser jag många gånger fram emot den där lugna stunden på kvällen. När jag pausar från att vara underhållare/ klätterställning/tröstare/matlagare/sövare/lövkrattare/städare/projektledare/nej-sägare etc. ofta på en och samma gång.

Fast det brukar ta knappt en timme innan jag kommer på mig själv med att rastlöst sitta och längta efter att det ska bli i morgon. Så att vårt busfrö kan vakna och vi får börja om med en lika fantastisk dag igen.

onsdag 1 november 2017

Första natten borta från pappa


Natten till fredag sov Hanna och Tobias borta från varandra för första gången sedan vi kom hem. Vi sov hemma hos mormor i Sala för första gången! Även om jag tänkt att det inte blir några problem att åka upp till Norrbotten - visst har jag berättat att jag och Hanna åker till Öjebyn två nätter i slutet av november? - så var jag lite nervös över hur Hanna skulle ta det att sova borta från pappa. Nervös alldeles i onödan, skulle det visa sig!

Hanna och pappa videopratade först under dagen och sedan innan läggdags. Vi "nenne-räknade" tillsammans som vanligt. Vi har ingen digital mikroklocka och har då fått in rutinen att räkna högt till 40 när vi värmer vällingen. Sedan sa Hanna och pappa gonatt till varandra. Hanna slocknade så fort vi gick och la oss efter att ha hållit igång hela eftermiddagen. Sedan sov hon, inga tårar eller skrik alls, ända till morgonen. Lite längre än vanligt, till och med. Hon sov med andra ord väldigt gott på den där tempurmadrassen tillsammans med mig.

Hanna fick ett par rejäla vinterskor av mormor, svarta med blommor. Så de vägrade hon nästan ta av sig när hon väl vågat prova dem hemma i mormors kök, haha. Iförd blöja och vinterskor körde hon, Hanna alltså om jag bäddade för missförstånd där, racer med dockvagnen. Skorna är fortfarande på ungefär 80 procent av hennes vakna tid! Kanske har det att göra med att hon nu börjar bli en riktig "kan själv"-tjej. Hon tar av och på skorna, av och på. Det är nästan samma mönster med resten av kläderna. Nu kan hon hålla fram handen och på så sätt säga "Stopp" om vi försöker hjälpa henne att ta på sig byxor eller tröja. Hon vill prova själv först. Jag har ju läst om detta, men blir så fascinerad av att den drivkraften finns och är så otroligt stark. Det känns som det kommit från ingenstans!

Jag fick tillfälle att prova lämna vagnen hemma och bara ha med mig selen på bussen och tåget. Så jag hade Hanna på magen och en ryggsäck med våra grejer på ryggen då. Supersmidigt! Det känns oerhört tryggt att veta inför att jag och Hanna ska ta oss fram med rullväska på Arlanda från tåget.

Ibland kommer ju en oro efteråt, väl hemma igen. Men denna gång märktes inget sådant. Jag var noga innan att förbereda Hanna, på en tvåårings nivå då, att vi skulle åka bussen och tåget och sova hemma hos mormor. Att pappa skulle sova hemma och vänta på oss. Jag tror att såväl jag som Hanna och mormor längtar till nästa övernattning!

tisdag 31 oktober 2017

När ett husdjur dör

Jag började skriva värsta långa inlägget men vill egentligen bara berätta att vi är ledsna just nu eftersom vår ena katt varit tvungen att avlivas. Det var i fredags som veterinären tog emot henne och konstaterade att det nog var problem med njurarna. Att det var därför hon magrat så snabbt och i slutet gett upp att äta.

Vi saknar henne, så klart. Jag trodde nog inte att det skulle drabba mig särskilt hårt, även om sådant inte går att veta innan, men både jag och Tobias har burit på en nedstämdhet. Vi tror att när vi sätter oss på övervåningen ska hon komma fram, när lugnet lagt sig, börja trampa på Tobias mage eller lägga sig tillrätta på soffans armstöd. Eller att hon ska komma springandes ned för trappen för att be om vatten från kranen.

Vår älskade Seven som vi fick ha i drygt fem år. Vi vet inte hur gammal Seven var, eftersom hon var en hittekatt som skulle avlivas om hon inte fick en ny ägare. Men vi tror att hon var runt sju år. Tobias var den som träffade henne först, hos veterinären i Falun. Nu var han också den som fick vara med henne i slutet. 

Vilken stöttepelare hon varit att få gosa med, när längtan efter Hanna känts tung. Det slår mig nu, att vi ju faktiskt fick ha henne ungefär från det att vår barnlängtan satte in till att vi till slut blev föräldrar.

Seven visade sig inte särskilt ofta för Hanna, men visst hann de fastna på någon bild tillsammans.


tisdag 24 oktober 2017

Den första återrapporten

Snart är det dags för vår första återrapport till Taiwan. Den ska vara barnhemmet tillhanda inom sju månader efter hemkomst och vi har nu varit hemma i drygt fem månader. I dag var socialen, som gör de två första rapporterna, hem till oss. Hanna var nog på de flesta av sina humör, så som tvååringar kan upplevas. Hon var extremt trött, inte så sugen på att hänga med två främlingar och som grädde på moset fick hon inte en andra kaka, vilket blev droppen i den berömda bägaren. Men de fick se hennes glada sidor också, för är det något som tvååringar kan är det väl att (så småningom) sudda bort sin sura min?

Det var väldigt roligt att få skryta om allt som Hanna kan men också att få reflektera över framtiden. De stora frågorna är ju inte där ännu, men det är klart att de kommer så småningom. Jag hoppas så att Hanna vill låta Taiwan vara en del av hennes liv, men det måste förstås hon själv få avgöra.

Angående skrytet så känns det som att Hanna har extremt stor ordförståelse. Hon suger åt sig ord och betydelser som en svamp. Det dröjde inte länge innan hon hajade prepositioner som "bakom" eller "under". Samma sak är det i böckernas värld. Det går inte bara att fråga om hon kan se den röda strumpan på bilden utan hon kan ofta säga vilken fisk som är störst eller minst, till exempel.


Hon pratar inte ännu, det mesta och de flesta heter allt som oftast "mamma", men hon har börjat göra lite andra ljud vilket förstås känns mycket spännande. Vi kör ju dessutom en del med tecken och det förstår hon tjusningen med. Ibland blir det verkligen rätt och andra gånger får man tänka till lite. Jag smälter varje gång jag ser hennes glädje över att lyckas göra sig förstådd. I slutet av november ska vi få träffa en logoped för att få lite tips och tricks.

Det är nog ofta så med barn, att de blir varma i kläderna med en stor utmaning innan de tar tag i nästa stora grej i samma skrå tror jag.   

Nu har vi ett ganska angenämt bekymmer framför oss, att välja ut vilka av alla hundratals bilder vi ska skicka till barnhemmet och förstås framkalla dessa. Jag är väldigt glad att vi hunnit träffa Hannas bästis från barnhemmet, så att vi kan skicka med en bild på de två tillsammans. Den som adopterar genom St Lucy får också möjligheten att skicka med kopior på bilderna så att biofamilj som vill och kan ta emot får dessa. Återrapporten finns också att läsa för biofamiljen. Denna öppenhet är en av de saker jag tycker så bra om med Taiwan och St Lucy. Jag har nämnt tidigare att vi återrapporterar fram till dess att Hanna är 18 år, en gång om året. 

Igår anmälde jag förresten föräldrapenningsdagar hos försäkringskassan för näst intill första gången utöver två veckor i augusti. Jag anmälde för varje vardag i november och tyckte att jag hade såååå få kvar sedan, haha. Man blir verkligen snål! Men vi kan ju inte leva på luft varje månad, så det var väl lika bra att få gjort. 

söndag 22 oktober 2017

Hon är två nu


Ja, nu är vår stora lilla tjej två år. I dag har vi fikat, socialiserat och öppnat paket tills vi storknat. Hanna valde ut klänning till både sig själv och mamman. Hon ratade den riktigt smaskiga, egendekorerade, tårtan (inte ens en tugga blev det!). Men de små chokladbollarna fick vi till slut gömma för att de visst var så försvinnande goda. Älskade barn. I stort och i smått, jag hoppas du alltid ska tordas gå din egen väg.

Vad blev det då för stort paket från mamman och pappan till deras lilla Hanna Wei-Ching på första födelsedagen tillsammans? En alldeles egen gunghäst, så klart!

 

torsdag 19 oktober 2017

Hon är här nu

I dag för två år sedan var vår ansökan till St Lucy i Taiwan äntligen komplett och godkänd. Vår väntan kunde börja. Vilken berg- och dalbana det var. Vissa dagar, veckor, månader gick man med ett stort svart hål inom sig. Andra var lättare, lugnare, men aldrig gick tiden fort. Varje månad av väntan, den nittonde, såg vi till att göra något roligt tillsammans eller köpa något till vårt blivande barn. Jag har samlat alla 19:e-aktiviteter i Hannas "Fantastiska jag"-bok. 

För ett år sedan väntade vi fortfarande. Men inte länge till! För redan två dagar därpå kom ju samtalet till Tobias, att det fanns en liten flicka. En liten Wei-Ching. 


Jag minns exakt var jag satt, vid mitt skrivbord, hur jag reste mig och fumlade med mitt headset, med hög puls gick in i lunchrummet när jag såg Tobias namn på skärmen. Barnens Vänner hade försökt ringa mig minuterna innan och när jag försökt ringa upp var det upptaget ... Så minns jag förstås Tobias första sprickfärdiga ord till mig: "Vi ska få en dotter". Allt detta som vi väntat på att få svar om i över ett år. Nu kom det. "Hon fyller ett år i morgon", stammade han sedan fram. Det telefonsamtalet kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Jag är så glad att vi spelade in både det och samtalet som Tobias fick (Tobias hade ACR i sin telefon, en app som automatiskt börjar spela in och sedan går det att spara). Jag har skrivit lite mer om mina känslor och barnbeskedet i inlägget Där var hon

Det är verkligen en evighet sedan, den ofrivilliga barnlösheten. Nästan ett annat liv. För Hanna är ju en så självklar del i vår familj. Jag är så tacksam att få vara hennes mamma. 

Tänk att i morgon är hennes grattisannons i tidningen och på söndag ska vi få fira vårt barns tvåårsdag tillsammans. Hon är här nu. 

Livet, alltså. Jag är så obeskrivligt lycklig över att det lett mig till min dotter, till min familj. 

söndag 15 oktober 2017

Att hjälpa till eller hjälpas åt

Jag tror ju verkligen på ett nära föräldraskap, som jag nämnt tidigare vad det innebär. En bit i det är att undvika att använda sig av belöningar och bestraffningar och i stället försöka att kommunicera med sitt barn och framför allt lyssna. Har vi bestämt att barnet har veckopeng, då får barnet den oavsett om rummet är städat eller inte. Viljan och motivationen att alla "drar sitt strå till stacken" ska komma inifrån, inte från belöning eller bestraffning. Poängen är att belöning och bestraffning ger lydiga barn, men hur självständiga blir de i livet? Jag har aldrig haft utegångsförbud och tror inte på det maktmedlet, med det inte sagt att barn och föräldrar inte ska komma överens om hur sent det är lämpligt att vara ute till exempel.

I Barn som bråkar ges flera exempel ur vardagen på sådant som fungerar bra respektive dåligt. Ett jag fastnade för är en tonårspojke som försover sig varje dag när han ska till skolan. Föräldrarna kommer fram till ett belöningssystem. När pojken under en vecka tar sig i tid till skolan, betalar de så att han får gå på bio när helgen kommer. Första veckan gick jättebra, andra likaså. Men tredje veckan försov sig pojken varje dag. Varför? Det gick inget bra på bio den helgen, så han kunde lika gärna strunta i att kliva upp i tid.

Hanna väntar på att lasagnen som vi lagat tillsammans ska bli färdig. 
Jag brukar ha för vana att säga "Vi hjälps åt!" i stället för att säga "Mamma hjälper Hanna" eller "Hanna hjälper mamma". Vi hjälps åt med att starta diskmaskinen, plocka ur diskmaskinen, starta tvättmaskinen, tvätta, hänga tvätt, sätta in tvätt i garderoben, handla, laga mat, baka, kratta i trädgården ... Det tar längre tid än att göra det själv och hon får förstås mest trycka på knappar, ta fram en skärbräda och några grönsaker att plocka med när vi lagar mat, hålla i vispen tillsammans om vi bakar eller plocka några löv från marken ned i komposten. Men hon tycker det är väldigt roligt och jag tror att vi har igen det senare. Visst, det kommer hon antagligen inte alltid tycka. Jag ser det ändå som en del i hennes utveckling att bli självständig.

Just nu är det extremt ojämställt i hushållssysslorna mellan mig och Tobias. Men där tänker jag att det också är en viktig del att vi är föräldralediga ungefär lika länge. Hanna får se att när mamma jobbar och pappa är hemma är det de två som tillsammans sköter tvätten och matlagningen i stället för som nu.

torsdag 12 oktober 2017

Inte så bara att vara hemma

De senaste två dagarna har varit väldigt härliga. Jag och Hanna har bara hållit oss inomhus och på tomten, förutom under eftermiddagsvilan. Även om jag vet att hon trivs väldigt bra att vara hemma inbillar jag mig ibland att vi varje dag måste iväg ner på stan, till öppna förskolan eller någon (ibland några!) av lekparkerna.
Roligt, roligt att kratta löv och åka skottkärra. 
I stället ägnade vi gårdagseftermiddagen åt att kratta undan löv och äpplen i trädgården. Superkul för Hanna! Som för övrigt äntligen, äntligen, äntligen hade på sig mössa. Jag har grämt mig lite över att hon vägrat mössa men ändå litat på magkänslan att hon kommer ta på sig den så småningom när hon förstår att det är skönt för de små öronen att slippa bli kalla och nu hände det alltså.

Dagens roliga aktivitet blev att baka tårtbottnar till den stundande födelsedagen och när Hanna slickade sleven och den första tårtbotten stod i ugnen var jag nästan tvungen att nypa mig i armen. Jag blev så tagen. Att botten till vår dotters födelsedagstårta står i ugnen. Hon kom till oss, till slut. Älskade barn. I dag är det dessutom fem månader sedan vi fick varandra där i rummet med den gröna skinnsoffan i Tainan.

Jag hade för övrigt först tänkt spara att göra tårtbottnarna till samma helg som hon fyller år. Men så hade jag förstås ten ten-day i närminnet och tänkte att det är ju det dummaste jag kan göra. Vi fryser in dem, så klart. Då är det något sånär förberett för henne att dekorera kvällen innan sin födelsedag. Chokladbollar tänkte jag också att hon ska få göra snart - och frysa in. Dekorationer har hon, typ, fått välja i leksaksaffären häromdagen.

Vi har inte tänkt ge så många presenter, det har ju liksom kommit naturligt de senaste månaderna. Något vill vi förstås ge. Men vad? Vi grubblade och jag kom fram till att jag vill att vi ger ett stoooort paket men som inte är för dyrt och inte tar för stor plats hemma och så får det ju inte bara vara för sakens skull ... Så kom jag på det! Sedan klickade jag hem två mindre paket från Jollyroom också. Så hon får fyra presenter av oss eftersom jag hittade Kina/Taiwankläder till hennes docka också när jag beställde hennes klänning. Jag hoppas så att vi prickat rätt. Jag tror faktiskt det! Vad det blev ... får ni se efter Hannas födelsedag! Om inte leveransen blir försenad. Då har hon tre julklappar kirrade i stället och så får vi svettas ihop något annat stort paket. En hundvalp kanske? Hehe.

tisdag 10 oktober 2017

Vår första ten ten tillsammans i Sverige

Happy ten ten! I dag, den tionde i tionde, är det Taiwans nationaldag och det har jag sett fram emot att fira. Planen var dumplings med tillbehör och så en smarrig och snygg efterrätt. Taiwanflaggan på bordet och stilig dukning, givetvis. Sedan tänkte jag mig uppklädd familj, Hanna i den fina Kina/Taiwanklänningen som jag beställde för några veckor sedan. Ett mysigt firande och en fin bild att få skicka till Taiwan i samband med första återrapporteringen!

Jodå, några dumplings blev det ... 
Men jag glömde visst bort att jag är mamma till en tvååring. Ja, alltså min fantastiska och vansinnigt envisa tvååring. Som jag lirkade och lirkade för att hon skulle vilja ha på sig klänningen. Näpp. Dukningen var ju bara att glömma, jag fick välja mellan glöggmuggar och tacoskålar till sojan. För dumplings blev det åtminstone, från Icas frys, och efterrätt blev det men inte var det vackert. Jag hade tänkt mig Taiwans snygga flagga gjord på hallon, blåbär och så en klick grädde till solen. Svårt, för att inte använda ordet kaos, när man behöver underhålla och hålla det trötta, arga och hungriga barnet och hallonen mest tinat till ett mos. Dessutom bestod en del av underhållningen i att barnet fick äta yoghurt med en del av bären till sent mellis, så flaggan blev ju liksom inte så bred.

Så här såg efterrätten inte ut i mitt huvud.
Det var inte riktigt vår eftermiddag i dag och inte blev det tal om någon bild till Taiwan eftersom barnet bara satt i blöja och käkade. Men vad gäller smakerna fick både maten och efterrätten fem av fem solar av en mycket belåten Hanna och det är ju ändå huvudsaken.

Jag ser förresten att jag skrev så här i bloggen förra året på ten ten-day: "Double ten day är en dag vi kommer ha som tradition att fira. Antagligen lite större från nästa år ... och mysigare när vi är tre, förstås!".

Vi gör ett nytt försök med att slå på stort nästa år!

söndag 8 oktober 2017

Varför jag inte vill bli gravid och svaren på några andra frågor

Jag fick några frågor i en kommentar till inlägget "Hjälp! Redan i förskolekön?" och tänkte försöka besvara dem här. Vissa frågor återkommer jag säkert till så småningom. Men det som är skönt med att riva av dem så här är att det faktiskt blir av att svara på! Annars riskerar det bli liggande tänker jag.

Hur upplever du livet som  adoptivmamma? 
Ganska tidigt insåg jag och Tobias att det där "adoptiv"-sammanhanget antagligen får större betydelse senare i livet, eller inte beroende på Hanna Wei-Chings behov och funderingar. Visst, då och då påminns vi genom att vi behöver bestämma vilka bilder vi vill skicka till Taiwan i första återrapporteringen (av nitton fram till Hanna är arton år), vilka papper vi behöver samla ihop och skicka var (till socialen, försäkringskassan och adoptionsorganisationen), eller som när vi funderar över om en rädsla hos vårt barn är adoptionsrelaterad eller inte. Men i det närmaste är vi just nu bara småbarnsföräldrar, kort och gott. Det är helt fantastiskt, slitsamt och magiskt på en och samma gång.


Måste man bemöta många frågor från omgivningen och i så fall vilka?
Nja, än så länge inte särskilt många frågor. Kanske för att vi i det närmaste levt i vår lilla skyddade sfär. Men en vanlig fråga från både nära och mindre nära är Vet ni något om hennes bakgrund/Vad vet ni om hennes bakgrund? Då svarar vi vår standardfras att vi inte berättar för någon, inte ens för våra närmaste, eftersom det är Hannas berättelse inte vår. Det respekteras, men märkligt nog kan det ändå komma en följdfråga direkt därpå i stil med Varför blev hon bortlämnad? Vet ni det? Minnet är bra kort ibland när man är nyfiken, verkar det som. Annars är det ju mer frågor kring resan och hur det var, hur allt går nu etcetera och det är ju ofta ganska trevligt att bemöta tycker jag.

Känner man sig utanför i vissa sammanhang?
Delvis skulle jag säga. Jag tror att det är därför som jag inte lockas av att besöka öppna förskolan mer än någon gång i veckan på sin höjd. Det är trevligt att träffa andra föräldrar, absolut. Men de flesta har bebisar och kan sitta ner och prata relativt stillsamt medan jag får försöka hinka i mig lite kaffe medan jag flänger efter och underhåller min tvååring. Det är ett helt annat tempo. Det blir ju mycket barnprat och det blir lite svårt att komma in i samtalet om det handlar om bebisar eller förlossningar, vilket det ju naturligtvis ofta blir. Just nu är jag väldigt intresserad av att utbyta erfarenheter kring adoption och det blir ju inte mycket av den biten på öppna förskolan, det blir ju i så fall envägskommunikation från mig. Men vi har varit på en St Lucy-träff och är med i Adoptionscentrum Dalarna som arrangerar aktiviteter. Så det går bra att få de bitarna också.

Känns det jobbigt att barnet inte varit hos er från födseln? 
Absolut inte, är mitt spontana svar. Det är ingenting jag går och tänker på. Det kan kännas tråkigt att vi missat starten på hennes liv men samtidigt gör inte det kärleken eller kontakten mindre stark. Vi får se hur Hanna känner inför det så småningom.

Vad gör dig riktigt arg/besviken? 
Rasism och fördomar gör mig riktigt arg, både det som syns och det som bara är gliringar.

Vad är det bästa med att adoptera?
Adoption är så otroligt komplext. Generellt tänker jag mycket på det som en sorg för den första familjen, oavsett anledningen till adoptionen. Men det som är absolut mest fantastiskt för oss som ju får privilegiet att adoptera är förstås att få ge all den kärlek vi har till vårt barn. Det är en ynnest att få bli mamma till ett barn som redan finns. En sådan ära att få den möjligheten. Vi känner oss utvalda. Inte av Hanna, inget barn väljer ju sina föräldrar, men av hennes första omgivning. Det är också spännande att få följa Hannas utveckling. Visst, vi har inte varit de som var där för hennes första steg eller hennes första leende. Men det betyder inte att vi inte får följa hennes utveckling och en massa andra "första gången med oss"-upplevelser. Det är magiskt, samma sak att få upptäcka nya egenskaper hos sig själv och sin partner. Sedan dag ett är det så mycket kärlek till Hanna och hela hennes personlighet. Jag vet inte hur jag annat kan förklara det än att det är häftigt att få försöka stötta henne, förvalta den personlighet hon hade redan när hon kom till oss på något sätt i stället för att det är vi som varit med och format henne från starten om ni förstår hur jag tänker.


Hoppas du på att bli gravid någon gång framöver?
Nej, snarare motsatsen! För mig växer sig en allt starkare känsla att om det alls blir syskon är det definitivt genom adoption. Jag vill kräkas när omgivningen, både nära och mindre nära, kommit med kommentarer som "Det är ju många som adopterar och vips blir gravida!". För det första stämmer det ju inte. Men min stora reaktion är: Och? Vad vill du säga med det? Tror du att vi ser vårt barn som mindre riktigt för att hon inte legat i min mage? Jag bär på en rädsla att det skulle kunna finnas en risk att Hanna känner sig utanför, att hur mycket vi än visar och känner att biologin inte spelar någon roll så finns det ett samhälle som påstår motsatsen. Hur riskerar det att påverka henne? Påverka vår familj? Skulle vi mot all förmodan hamna där, får vi förstås försöka lösa de stora knutarna. Men som jag känner just nu vill jag absolut inte försätta oss i en situation där jag blir gravid. Det där har jag grubblat över en del, trots att risken är minimal. Jag tror att jag hade känt annorlunda angående syskonfrågan om det först blivit ett barn magvägen och sedan ett barn genom adoption.

lördag 7 oktober 2017

Det har hänt något

Jag hann bara tänka det en dag, innan Tobias uttryckte samma sak. Det har hänt något med Hanna Wei-Ching, med oss. Något väldigt positivt. Hon känns så otroligt harmonisk. Ja, alltså hon är fortfarande två år så utbrott lite här och då råder det föga brist på. Men i adoptionen. Jag tror att hon, bara senaste veckan, verkligen landat i att vi är en familj. Visst kommer det komma bakslag, kanske särskilt när vi utsätter henne för nya utmaningar. Men hon har tagit så stora kliv framåt.

  • Vi har båda reagerat på att hon blivit (ännu mer!) kärleksfull. Spontant ger hon riktiga omfamningar och vi får många, många blöta pussar. När vi vinkar av Tobias då han går till jobbet ger han först Hanna en puss och sen mig, då tar Hanna mitt huvud i sina händer och pussar mig flera gånger. Så får pappan en puss också om han har tur. Så fortsätter pussarna dugga tätt under dagen och kvällen. Hon söker mer ögonkontakt nu än i början, upplever jag det som. Kan titta nästan drömskt och så ler hon stort. Ja, så gör ju hennes föräldrar också förstås.

  • Hon är fortsatt väldigt social men trivs numera också med att leka själv ganska långa stunder. Hon går in i sin lekbubbla. Oftast är det vid grytorna och i kökslådorna, i badkaret, vid diskhon, eller så donar hon med sin leksaksspis. Jag älskar att studera henne när hon leker. Och visst är det skönt att jag ofta får en chans att plocka undan lite under tiden.


  • En annan bit är att hon nu (äntligen? hehe!) börjat visa att hon kan vara lite bångstyrig också med sina favoriter farmor och mormor. Trygga tjejen! Parallellt med detta har hon också börjat söka kontakt med andra och nu faktiskt suttit kortare stunder i famnen på två till personer! En av sina gammelmostrar och så min bästa vän Petra. När vi är i nya miljöer eller träffar nya människor visar hon först tydligt att det är "vi" som hör ihop, sedan släpper hon sin gard lite och minglar så lite eller mycket som hon känner för.

  • Snuttefilten från barnhemmet blir allt mindre viktig. Det är oss hon vill ha tröst av och hon blir ofta lugn väldigt fort när hon får tröst, både dagtid och under natten.

Jag blir så stolt över vår lilla, stora, tjej och så glad för hennes och vår skull. Det känns som att vi är på rätt väg!

torsdag 5 oktober 2017

SCHHHH, SCHHHH

Åh, herregud. En sådan trög dag vi haft, åtminstone fram till tresnåret. Ni vet en sådan där "Det mesta som kan gå fel, går fel"-dag.

Droppen var när Hanna äntligen somnat på eftermiddagen, det blev bara en halvtimme på förmiddagen fast hon hade behövt mer, och en granne kom fram på trottoaren när Hanna låg i selen och bara "JAHAAA. SÅ VI ÄR GRANNAR!! NI ÄR NYINFLYTTADE VA?". Jag viskar att "Nä, vi har bott här i fem år" och försöker hinta honom om att jag har ett barn i bärselen och hon har haft lite svårt att somna (här har hon sovit i sju minuter) och han bara "NÄMEN!!! KAN DU INTE SOOOOOOVA!!!". Nä, bevisligen inte eftersom hon vaknade. Varför, varför i hela friden just i dag. Jo ... för att det var i dag. Då spelar det ingen roll att hon klarade sig igenom alla de andra ljuden från bilarna, från tåget ...

Just det där med ljud är ju en lite känslig punkt för många av oss nya föräldrar tror jag. Jag blir tokig på att bilar låter så högt! Det har jag ju inte ens hört innan? Ännu värre är det med epa-traktorer och mopeder, som det ju måste ha sålts rekordmånga av just precis nu ... För att inte tala om människor som inte kan se när ett barn sover (eller ännu värre försöker sova) utan börjar prata högt och mycket ... Vi har dessutom en massa skolelever som passerar utanför vårt hus några gånger varje dag för att "gå jorden runt" och det görs ju i allt annat än tystnad i samband med dagvilan.

Ja, när det kommer till ljud har jag blivit jävligt självisk märker jag. Man vill bara gå runt och väsa "SCHHHH, SCHHHHHH!". För ibland tror man inte något alls är viktigare i världen än att ens barn får sova den där lilla timmen. Jag tror vi får lov att flytta ut i en skogskoja, bara något år eller så.


via GIPHY

  

söndag 1 oktober 2017

Hjälp! Redan i förskolekön?


Då står vår lilla Hanna-Panna äntligen i förskolekön. Vår plan är att hon börjar förskolan i september nästa år. Många verkar besöka förskolor innan, för att kolla läget. Så ambitiösa har inte vi varit. För det första känns det som att mycket, åtminstone vad gäller personal, kan hinna hända på ett år. Sedan vet jag vet inte riktigt rent praktiskt hur det skulle gå till för oss.

Däremot har jag löst hört mig för, hos administrationen, vad gäller adoptionserfarenheter och tyvärr verkar inte det vara en särskilt vanlig erfarenhet hos de förskolor vi har någorlunda nära till. Jag frågade också om möjligheten för personalen att gå en eftermiddagskurs om adoption (hos adoptis). Det lät inte som en omöjlighet, men är i så fall en sådan grej som vi som föräldrar får framföra som önskemål när vi tilldelas en förskoleplats. Så jag får väl se till att lobba för den möjligheten då, eller åtminstone så får väl vi föräldrar bjuda in oss och berätta så gott vi kan över en fika om vad Hanna kan uppleva som svårt eller till och med traumatiskt.

Sedan tycker jag det känns viktigt att de vuxna på förskolan är uppmärksamma på att Hanna inte pekas ut. Typ "nu ska alla be sina föräldrar berätta hur det var när ni föddes" eller "nu ska alla berätta om de har sin mammas eller pappas näsa". Ni fattar ... 

Vi köar hur som helst till två förskolor som är väldigt nära i första och andra hand. På tredjeplats satte vi en förskola som är längre bort men ändå ett okej gångavstånd och på fjärde och femte plats hamnade två förskolor som ligger ytterligare en bit bort och därmed nog skulle kräva en till bil om hon börjar där. Vi valde ändå att använda alla fem alternativ, det mesta man kan välja i vår kommun, för att minska risken för att det blir en förskola ännu längre bort. Kommunen behöver ju inte lova oss en av de fem förskolorna, utan bara lova oss en förskoleplats var som helst i kommunen när vi anmäler mer än fyra månader i förväg.

Vi har också sett över alternativet att Hanna skulle gå hos dagmamma, eller dagbarnvårdare som det heter. Men ingen är tillräckligt nära för att vi ska dras till det alternativet.

Att de första alternativen ligger nära tilltalar oss förstås för att Hannas dagar blir kortare. Men förskolan är ju kanske också den plats där grunden för ens egna relationer läggs, alltså där inte föräldrarna är lika inblandade om ni förstår hur jag tänker. De förskolor som är nära vårt hem, är ju också nära den skola som Hanna kommer gå i om vi bor kvar här och därför känns nästan det viktigast. Absolut viktigare än om vi föräldrar tycker en förskola verkar "så mysig" eller "har ett fantastiskt arbetssätt". För jag tror att de allra flesta kommunala förskolor här är mysiga och har ungefär samma arbetssätt i praktiken. Visst kommer Hanna drabbas av (fler) separationer genom livet. Men grundtanken att om vi bor kvar här när hon börjar skolan så hänger troligen många kompisar från förskolan med till samma skola, känns viktig.

Åh, herreguuuud. Jag kan inte fatta att vi önskat förskola till vårt barn. Vår stora, lilla, tjej. Kan någon snälla stoppa tiden? 

fredag 29 september 2017

En rastlös privatdetektiv

Ok. Jag erkänner. Jag kanske finner föräldraledigheten liiite ostimulerande ibland. Det händer sällan. Men i dag kom jag på mig själv, mitt i sövningen av Hanna. Vi gick i "vårt" lilla skogsparti, när plötsligt en man i kostym kom gående. I det där skogspartiet syns ju annars aldrig annat än friluftsfolk vilket är extremt sällan, eller jag och Hanna då. Synnerligen märkligt med denna kostymperson alltså, eller inte alls.

När jag var ute ur skogspartiet var jag bara tvungen att ta registreringsnumret på det som troligen var hans bil. Synnerligen märkligt. Eller? Privatdetektiv och barnsövare på samma gång, för en liten stund.


via GIPHY

Gårdagens sövning var inte fullt lika dramatisk. Då gick jag och funderade över varför inte barnens skoltermin och vuxnas semestrar förskjuts. Vore det inte mer logiskt att skolorna drog igång första september? Vårterminen är ju proppad med både lov och röda dagar, så jag tycker inte det vore så pjåkigt om skolan höll på till sista juni. Då kanske det inte skulle vara så jobbigt att vara den som drar nitlotten "tidig semester" heller. Det är ju ofta iskallt fram till juli, tänker jag. Ja, mycket hinner man grubbla över när barnet sover.

lördag 23 september 2017

När det river i hjärtat

Nu sover hon tryggt i vår säng och det är mycket jag är så glad över att vår lilla Hanna Wei-Ching inte förstår ännu. Som rasism. Häromdagen påmindes jag om det när jag och Hanna promenerade genom hennes favoritgångtunnel, där hon vill att vi sjunger och gör ljud så det ekar. Vi går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Nu hade någon eller några klottrat med kritor. N-ordet stod skrivet och så var några hakkors, och försök till hakkors, ritade.

Hanna strålade som vanligt med hela ansiktet och var glad i tunneln, men för mig fick klottret det att knyta sig i magen. Jag avskyr det och jag avskyr att veta att både den osynliga och den synliga rasismen alltid kommer finnas där och hoppa upp i ansiktet på en när man minst anar det. Skillnaden förut, jämfört med nu är att det blir extra personligt. Förut har jag bara blivit förbannad eller ledsen för andra i omgivningens skull. Men nu är det verkligen min allra närmsta familj, den viktigaste människan i mitt liv, som berörs och det river i hjärtat. Hon är jag, jag är hon. Vi är verkligen ett.


Så var vi, liksom halva stan, på Ica i dag där det serverades gratis tårta. Jag och Hanna står utanför butiken när jag hör två kvinnor i 70-årsåldern prata. De gnäller över några människor som är jobbiga och att det ska behöva vara så och då säger den ena att "Ja, men kom ihåg att rösta rätt nästa val!". "Ja, det ska jag verkligen göra den här gången!" skrockar den andra och jag bara vet. Jag bara vet att "rösta rätt" i deras ögon är att rösta på det parti i riksdagen som så sent som 1999 ansåg i sitt partiprogram att "möjligheten till adoption av barn med ursprung utanför Europa ska upphöra". För dem är vare sig det eller annat som gång på gång avslöjas om den rasism som finns inom partiet något personligt när de går till valurnan nästa år. De påverkas inte av att rasism normaliseras. För dem river det inte i hjärtat när de ser rasistiskt klotter i gångtunneln.

Chokladbollsdiskussionen har jag ju gett mig in i tidigare ... men tanterna gjorde jag ingenting åt denna gång. Det kanske egentligen var Kalle Anka-partiet de tänkte rösta på, vad vet jag som bara hörde konversationen med ett halvt öra. Angående klottret mejlade jag en anmälan till kommunen och när vi gick genom Hannas favoritgångtunnel igen igår, var jag glad att se att det hade tvättats bort.

onsdag 20 september 2017

Fyra fantastiska månader hemma


Det rullar verkligen på. Fyra månader hemma i dag. Imorse pratade jag och Tobias om att det nästan är overkligt att försöka tänka på hur olyckliga vi var innan. Alltså under behandlingarna, under väntan och under nedslagen. Den tiden känns väldigt långt borta, längre bort än första gången vi sågs.

Fyra fantastiska månader.

tisdag 19 september 2017

Berättelsen om den första bulan


Nu har Hanna hunnit med att slå sig några gånger, så som små vilda "toddlers" på upptäcksfärd gör. Men jag berättar gärna om hennes första bula hemma i Sverige.

Jag har nog nämnt att jag och Tobias är föga hönsiga åtminstone när det kommer till Hannas upptäckande. Hon får mer än gärna gunga högt, göra kullerbyttor i sängen, klättra högt, åka själv nedför stora rutschkanan och springa runt på såväl gågator som hemma. Däremot har mormor samt farmor och farfar varit lite nervösare. Det har yttrat sig så att ingen vill att hon gör illa sig just hemma hos dem eller i deras närhet. Vare sig det handlar om att bli klöst av katten eller ramla och slå sig. Nåväl, det är ingenting vi retar oss på utan mer retar dem för.

Min kära mor har ändå varit nojigast då det sträcker sig till att hon blir rädd när gungan har hög fart eller när Hanna tar stora tuggor vid matbordet. Detta hade vi kanske kunnat ana eftersom när vi kom hem från Taiwan märkte vi att "mommo" i samband med väldigt uppskattad städning hos oss hade säkrat undan våra "farliga grejer" etc.

Så förstå ironin när Hannas första bula kommer från att hon slår i huvudet i en liten plastlåda med oroliga mormors undanstoppade "farliga grejer" som hon hittade i badrumsskåpet. Det var ju som inte lådan i sig som ansågs vara ett riskmoment ...

Den lilla bulan i pannan försvann efter bara någon dag, så som små bulor på små nyfikna barn gör.

måndag 18 september 2017

Att vänta på samtalet


Innan Tobias gick till jobbet i dag nämnde jag, som väntar ett halvspännande samtal eller mejl, att de kanske hör av sig i dag. Så jag säger till Tobias att "Denna måndag känns det som att jag kanske får ett samtal eller mejl". Det slår Tobias först, att "Oj, vad länge sedan man gick och väntade på mejl och samtal." Den där tiden när det var upp- och nedvända världen, då vi var alldeles nedslagna fredag eftermiddag och pirriga på måndagen. 

När Tobias nämnde det slog det förstås mig också, när vi väntade först på barnbeskedssamtalet under drygt ett års tid och sedan på resebeskedssamtalet i nära ett halvår. Jag blev så tagen av när han sa det, att jag nästan började gråta. Lyckan över att vi är här nu, dit vi längtade så länge, är ibland precis så att jag mäktar med den. Det var likadant i bilen på väg till mormor igår, när Hanna Wei-Ching brast ut i ett av sina smittande skratt, att jag slogs av hur fantastiskt lyckligt lottade jag och Tobias är att få älska just henne. 

När tre månader gått sa jag att jag trodde vi var vid den berömda "landningen". Nu är det drygt fyra månader sedan vi fick varandra och jag märker verkligen att vi "landar" mest hela tiden. För oss tror jag något som hjälpt mycket är att vi har just mest likadana dagar hela tiden och nya människor samt "kändisar" och utflykter då och då men verkligen inte som en del i den övergripande vardagen. Så där lagom. Vi får goda möjligheter att tillsammans dela glädje och motgångar utan att ta hänsyn till någon annan. Så får vi möjlighet att lösa de konflikter som uppstår. De känns ju väldigt annorlunda nu jämfört med i början. För det första kan vi hantera det snabbare och bättre, vilket är en lättnad eftersom det då inte blir explosivt lika många gånger. Visst, det blir småkonflikter oftare nu när det finns en starkare vilja och självständighet. Men det är ju ett naturligt steg i både hennes personliga utveckling och i vår utveckling som familj. 

I morse när jag var på toaletten och kom ut därifrån, hoppade Hanna fram från hallen och sa "Bu!". Vi har så klart gjort det tillsammans med henne gentemot den andra föräldern, klassiker, men det var länge sedan. Så det där lilla "Bu!" gjorde att jag nästan exploderade av känslor. Hon utvecklas hela, hela, hela, hela tiden! Hon var en nästan-bebis när vi fick henne och nu är hon en så stooooor nästan-tvååring. 

torsdag 14 september 2017

Två nya trevliga laster

Hanna lägger sig ju så tidigt om kvällen. Det gör jag också i och för sig. Men den brukar ändå vara halv nio innan jag går in till henne och närmare halv tio innan jag somnar.

Sedan någon vecka tillbaka ägnar sig Tobias åt sin kära last Destiny 2 stor del av kvällarna. Ett tv-spel som han kör med några kompisar. Detta, kombinerat med att Hanna numera låter mig plocka undan bitvis under dagen så att jag slipper ha ett kaosstök att ta tag i på kvällen, har gjort att jag funnit två nya laster att ägna mig åt.

Wahlgrens värld. Jag har aldrig varit intresserad av Pernilla Wahlgren eller hennes familj för den delen. Jag har nog istället haft en del fördomar. Men nu behövde jag hitta en serie att titta ensam på och denna är så fantastiskt rolig! Skönast är Pernillas dotter Bianca. En väldigt rolig serie om ni vill ha en last att ägna er åt!


Pinterest. Min nya favoritlast när Hanna somnat. Det är en inspirationsapp kan man nog säga. Folk samlar allt från recept till inredning och sedan är det bara för sådana som mig att söka och oj vad man hittar! Man har sina anslagstavlor där man kan sortera och spara ner sådant man vill prova. Baserat på det man sparar dyker sedan liknande förslag upp. Just nu använder jag Pinterest som inspirationskälla särskilt till Hannas stundande födelsedag.

onsdag 13 september 2017

När 180 centimeter sovyta just isn't enough


Jag har nog inte nämnt vårt sovarrangemang. Sådant brukar förstås kunna vara av intresse. Vi samsover med Hanna, alltså att hon sover i samma säng som oss.

Att sova med Hanna känns självklart i och med att hon tydligt visat att hon vill det sedan dag ett och så har vi ju närmare två år av närhet att ta igen. Man behöver förstås inte ha adopterat för att samsova - jag vet faktiskt inte vilket sovarrangemang som är vanligast hos barnfamiljer överlag? Ett argument som många samsovare kommer med är att "Varför ska barnen lära sig sova själva när inte vi vuxna brukar vilja det heller?". Men det är förstås inte alltid enkelt med samsovning ...

För oss har sömnen bitvis inneburit en stor frustration sedan vi blev föräldrar. Man kommer verkligen in i det snabbt men i början var det ovant att inte sova hela nätter längre och här märks det tydligt att vi ibland blir irriterade på situationen och att det då förstås går ut över varandra, vilket vi inte är vana med sedan innan föräldraskapet.

Hanna sover oftast jättebra. Men man kan tro att hon har en jet-motor i benen om natten ibland! Jisses, så hon sparkar och har sig. I lakanen och mot oss. Jag kopplar bort och sover vidare. Men pappa Tobias, som vi insett är extremt lättväckt ... Han står inte ut!

Hur löser man då detta? Som erfaren observatör kan jag säga att det hjälper inte att sucka högt och uppgivet, vilket förstås gör att barnet förstår att en vuxen är vaken och själv gärna öppnar ögonen. Inte heller hjälper det att försöka resonera med barnet klockan 02.35 med fraser som "du måste sova" eller väsa till sin fru "vad ska vi gööööra?" vid ungefär samma tidpunkt.

Det är också svårt för Tobias att sova när Hanna ligger ovanpå eller tätt intill honom. Jag tycker oftast det är mysigt! Men så har det ju visat sig att jag oftast är en riktig tungsovare. Så ja, vi har fått jobba lite på att förstå varandra.

Han har hur som helst ändå ett hjärta av guld, min man, som envisats med att sova med oss trots att hans humör inte visat sig vara på topp 02.35 om han vaknar av sprattlande ben. Så vi har försökt hitta lösningar.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att parkera en 90-säng bredvid vår kontinentalsäng, som Tobias kunde byta till om sparkandet blev för jobbigt. Men det här går inte Hanna obemärkt förbi, utan då rullar hon gärna ned i 90-sängen och lägger sig hos pappa. Gulligt så det förslår, men hålögd pappa på morgonen och resten av dagen dessvärre.

Så vi hittade en ny lösning! Det blir nog fem av sju fullt godkända nätter måste jag säga och som småbarnsförälder är väl det ändå jackpot?

Först och främst har vi lagt en tjock madrass i 90-sängen, så den nästan kommer upp i ungefär samma höjd som kontinentalsängen. Efter diverse experimenterande är det numera jag som ligger närmast 90-sängen och märker jag att hon behöver mer utrymme, det brukar visa sig med sparkande och vevande, rullar jag ner. Ofta rullar hon efter då det gått ett tag. Så det är inte sällan jag och hon ligger sked i 90-sängen och Tobias själv i 1,80-sängen när det blivit morgon.

Nu sover vi alla tre, allt som oftast, väldigt bra om nätterna jämfört med i början. Så otroligt skönt!

Det går förstås fint att somna lite hur som helst ibland.

måndag 11 september 2017

Jumboplatsen på prioriteringslistan

Det här med att vara den som är hemma, alltså ... Jag prioriterar mig själv sist. Det är Weijan först, givetvis. Sedan är det matlagningen, städningen, kaffedrickandet (ok, det är ju mest för mig men mycket för att fungera före 06 och framåt), toalettbesöken, lugn och ro (vilket oftast är "internet" och serietittande med maken), städningen igen, räkningarna ... och långt där nere på listan någonstans kommer hygienen.

Jag när jag ska försöka komma på när det egentligen var som jag duschade senast:


via GIPHY

... och när jag kommer på det:


via GIPHY

Tillägg: Just ja, sömnen kommer ju där någonstans mellan kaffedrickandet och toabesöken.

söndag 10 september 2017

Apropå föräldraledighet


Nu har ungefär halva tiden av min föräldraledighet passerat. Det går verkligen i en rasande fart! Jag har nog aldrig varit med om att tiden gått så fort. Fast då har jag ju heller aldrig kunnat mäta tid på detta sätt.

Tobias och jag pratade i ett väldigt tidigt skede, redan när vi visste att vi ville ha barn, om hur vi såg på föräldraledigheten. Vi vill att vårt barn ska få vara hemma med oss lika mycket och för att det ska ske, så är vi båda föräldralediga lika mycket. Det har liksom aldrig varit något snack om saken och det är nog därför som det känts så självklart för oss hela vägen.

Jag gick hem i maj och kommer börja jobba i januari. Tobias har varit hemma åtta veckor med oss i sommar, det vill säga bränt alla semesterdagar samt ett gäng dubbeldagar. Jag kommer ha mycket semester att ta ut nästa år i och med att jag knappt tagit ut någon i år. Sedan är vår plan att Hanna Wei-Ching börjar förskolan under hösten 2018. Jag har inte tagit ut föräldrapenning ännu, bara under våra dubbeldagar i augusti (även fast försäkringskassan, surprise, krånglar där just nu). Det märks förstås i plånboken, så jag ska ta tag i det där nu. Vi får se när nästa höst närmar sig om vi vill att Hanna får en extrem mjukstart i förskolan, alltså bara går ett par dagar i veckan, eller om vi gör så att förskolestarten skjuts fram något. Det finns en massa sätt att göra det där på och är förstås väldigt individuellt vad som känns bäst.

Lekparkslek. Funkar vardag som helg.
Hanna lägger sig fortfarande väldigt tidigt för natten nu, redan mellan 18 och 18.30. Så det blir ganska lite tid med henne för den av oss som jobbar. Vi jobbar båda till 17 när vi jobbar. Så vi har gjort som så att det är Tobias som tar alla läggningar nu, även om det förstås är öppet för mig att göra det också då och då. Sedan är det ju jag som tar varje dagvila, även om det är öppet för Tobias att ta det under helgen då han är ledig. Hanna vaknar runt 06 på morgonen. Jag kliver upp med henne alla vardagar utom onsdagen och så delar vi på helgen.

Jag älskar att vara hemma med Hanna men jag vet att hon har det precis lika bra med pappa. Inte bara vet det utan också vill ge dem det. Så det ska bli fantastiskt roligt att följa deras vår. Visst är deras relation stark i dag, men det är ju något alldeles extra att vara den som är hemma på heltid. Den här tiden kommer inte tillbaka. Det blir jag mer och mer medveten om.

Så en sista reflektion kring föräldraledigheten, denna fantastiska uppfinning. Jag har varit inne på det förr, att jag nog trodde vi skulle göra en massa och vara så sociala. Men det bästa vår nästan tvååring vet, är så klart när varje dag ser nästan exakt likadan ut. Det känns så självklart nu.

Besöka pappa på jobbet. En av de vardagliga rutinerna.

fredag 8 september 2017

Nej och nej.

När jag och Hanna träffar en (för mig) bekant två dagar i rad och hen båda dagarna bara "Får jag hålla? Jooo, hon vill bli hållen!". Mitt svar? "Nej." och "Nej.". Inombords ett litet efterföljande "För i helvete". Hannas min innan mina svar: Förskräckelse. Ren förskräckelse, där hon klamrar sig fast i famnen.


via GIPHY

torsdag 7 september 2017

Den kritiska timmen


Nyligen fattade vi ett av de svåraste men skönaste besluten sedan vi blev föräldrar. Det var dags att tvätta snuttefilten.

Som vi gruvat oss för detta. Vi har haft överläggningar huruvida vi skulle klippa av den på mitten och tvätta en del åt gången, förutsatt att hon reagerade positivt på den tvättade delen. Men så kände vi en dag bara att "nu slänger vi in hela rasket i tvättmaskinen" och det gick relativt smärtfritt!

Snutten har ju hängt med sedan St Lucy. Hanna har sedan dag ett haft den som en enorm trygghet. Den har hängt över stolen vid näst intill alla måltider, släpats på trottoarer, dragits i sandlådor, gosats med i sängen och framför allt varit en tröst när Hanna ramlat. Vi skojar om att denna snutte gett henne ett fantastiskt immunförsvar då hon ännu inte varit sjuk eller krasslig en gång. Hon har ett helt fantastiskt ljud när hon letat efter snutten och ser den. Den är för övrigt inte särskilt svår att hitta. Vi snackar ett stort, lila, badlakan.

Vi lät Hanna lägga den i tvättmaskinen själv. Vi valde ett snabbt program, som visade sig gå långsamt ändå. 28 minuter var plötsligt över 60. Kritisk timme för Hanna som vi trots allt lyckades distrahera gång på gång. Den var förstås dyngsur när den togs ut, så vi fick vrida ur den innan den evighetslånga stunden i torktumlaren. Men när den kom ut kände hon (tack och lov!) igen den. Tyvärr kände även föräldrarna igen den på grund av att mycket av doften "hängde sig kvar". Så nu dröjer det nog inte lika länge till nästa tvätt.

onsdag 6 september 2017

Dig ska jag älska så länge jag lever


Vid kvällens läggning höll jag på att svämma över av vad som inte kan beskrivas som annat än kärlek. Just innan Hanna somnade tog hon min hand och la ovanpå sin och jag kände hennes puls på armen. Dessa små, tickande, slag pulserande mot min handflata. Jag tänker att för den som inte jobbar inom vården är det sällsynt att känna en annan människas puls, att komma livet så nära. Och när det kommer till ens barn ... För mig blev det verkligen liksom vid andra tillfällen tidigare den här starka känslan "Dig ska jag älska så länge jag lever. Dig vill jag skydda från allt ont".

söndag 3 september 2017

Sånt som får hjärtat att slå ett extra slag


Att få sitta med sådant här en vardagskväll, när pappan lägger barnet. Det är så självklart i dag, men ändå så att känslorna nästan svämmar över när det sker.

Är vi här nu? Ja, det verkar så. Efter all den där långa väntan och de många göromålen blev det ju ett barn till slut. Vårt barn. Som så många sagt och känt förut, känner också jag. Vilken tur att inget av de där tre ivf-försöken fungerade, att vi inte lyssnade på läkaren som tyckte vi skulle gå vidare med äggdonation. Att det aldrig blev någon graviditet.

Så självklart att det är just Hanna Wei-Ching och Tobias som är min familj. Tacksamheten inför det stora är oändlig.

lördag 2 september 2017

En lördag att minnas

Vi har haft en helt magisk lördag! Sedan ganska länge har vi haft en St Lucy-träff inplanerad med några andra familjer som vi fått kontakt med genom den Facebookgrupp vi är med i. Så i dag var vi välkomna hem till en familj på Lidingö. Till en början hade vi tänkt åka tåg och sova kvar i Stockholm hos några andra vänner. Men i torsdags började Tobias att vackla om huruvida vi alls skulle åka och det var bra, även om jag först blev ganska ledsen. Vi ställs ju ofta inför att ta ansvar för att verkligen tänka efter och ställa oss frågor i stil med "Är Hanna redo för detta?" och "Gör vi detta för vår skull eller Hannas skull?" och "Hur kommer hon att reagera?" . Ytterligare en viktig fråga för oss är ju att om vi chansar och det visar sig att Hanna inte var riktigt redo - hur pass beredda är vi att hantera de situationer och känslor som kan uppstå?

I torsdags landade vi i att Hanna nog inte är redo för tågresa dit (vilket dessutom riskerade att avbryta dagvilan) samt sedan vidare med buss och att sedan antagligen slutkörd av nya intryck åka in till Stockholm och sova över på en plats hon aldrig varit. Så tänkte vi ändå att det här känns som en viktig grej på lång sikt, att hålla kontakten med fler barn från samma barnhem. Dessutom skulle ju hennes gamla bästis, som vi rest tillsammans med, vara på plats. Vi kikade på kartan och bestämde oss för att ta bilen över dagen och bara vara med på träffen. Det tog knappt två timmar enkel väg och vi hade sådant flax att Hanna trivdes i bilen både på väg dit och hem!

Så hur var träffen då, annat än magisk? Det var så mysigt att få se Hanna växa under tiden. Först var hon i famnen hela, hela tiden. Men så vågade hon sparka bollen, hoppa på den suuuperroliga studsmattan och mysigast av allt var att hon och hennes bästis från St Lucy efter en lite trevande start hade väldigt roligt tillsammans. På vägen hem kände jag mig så tagen av det, att få se de två tillsammans igen. Dessa två små fantastiska människor har funnits i varandras liv längre än de varit ifrån varandra medan det är tvärtom för oss. Bästisens mamma ska skicka iväg en fin bild till barnhemmets föreståndare.

Jag och pappa Tobias försökte efter bästa förmåga att socialisera och det var ju oerhört trevligt att prata med andra vuxna de korta stunder det gick utan lite avbrott här och där. Vi var fem familjer med barn i Hannas ålder upp till sex år och jag kände ett väldigt, väldigt stort utbyte här jämfört med på öppna förskolan eller i lekparken. Adoptionen och när barnen dessutom har varit på samma barnhem är verkligen en stark samhörighetskänsla, hur olika liv vi annars än må leva. En fantastiskt skön känsla att barnens adoption på ett sätt är i fokus, men utan de frågor som andra ställer. Man får liksom komma till den intressanta diskussionen och de delade erfarenheterna utan att någon fråga blir privat (alla har erfarenheten och vet därmed var gränsen går). Innan adoptionen visste jag ju att vi "behövde" detta men jag hade nog hunnit glömma det längs vägen, småbarnslivet kommer ju liksom emellan. Det gjorde ett starkt intryck på mig.

Jag skulle nog kunna skriva spaltmeter om detta men pizzan kallnar.

fredag 1 september 2017

En dag på cykel

I dag cyklade jag med Hanna för första gången! Det var en helt fantastisk frihetskänsla och hon gillade det också. Vår värld har liksom växt, på nåt sätt. Cykel är ju sju gånger smidigare och roligare än vagn och sele. Nu hoppas vi att snön dröjer!

Första cykelturen gick till pappans jobb. Sedan var vi inte hemma länge innan Hanna hämtade mina skor och våra hjälmar. Hennes sätt att säga "Cykla mera!" förstås. Så vi cyklade till en minilekpark i närheten, som både jag och Hanna kommit att gilla. Vi busade på ett tag innan Hanna klappade cykelstolen. Dags att bege sig hemåt för mellis.

Apropå minilekparken så har Hanna börjat åka lite högre rutschkanor helt själv. Hon puttar försiktigt bort mig med handen, vill att jag ska ta emot längst ner. Hon har börjat leka en hel del själv, även om hon vill ha koll på mig. Hon börjar verkligen fatta galoppen med pussel också. Så har hon börjat använda ordet pappa även om han ännu oftast får heta mamma. Jag upplever verkligen att Hanna utvecklas i en "Pang! Boom!"-fart just nu. Häftigt men ändå vill jag stanna tiden. Snart tar hon väl studenten denna stora nästan tvååring.

Sånt vi gör på pappans jobb:


torsdag 31 augusti 2017

När Doddo fick en puss


Jag har lagt upp ett Hanna-klipp på instagram som är lite "Jag dör söthetsdöden", om ni frågar mamman. Det är ett gammalt klipp på när Hanna pussar babblarna Bobbo och Doddo. Nu har Hanna chans att vinna en megastor Babblarna-figur, så det måste vi ju försöka oss på och det är därför jag laddat upp det! Vill ni kika på klippet och några rader jag skrivit så kan ni klicka här (sen trycker man på play-knappen i bilden, pappa och farmor).

Apropå klippet så märkte vi från början när vi fick Hanna att jag fick tillbaka min Gällivaredialekt! Annars brukar jag bara ha den i telefonsamtal med släkten uppifrån. Dialekten är varmt välkommen men tror den försvunnit nu, svårstyrt. Jag vet inte om det kanske hade att göra med att dialekten funkar väldigt bra när jag vill vara pedagogisk och prata tydligt. Kändes som en festlig iakttagelse hur som helst.

måndag 28 augusti 2017

Hon är vår, vi är hennes

Klockan var nog 11.16 eller så när i dag förvandlades till och hade kunnat sluta som en riktig skitdag. Det började med att jag skulle slå på spisen när Tobias kommit hem för en tidig lunch. Ingenting hände. Mikron var stendöd, internet stendött, kyl och frys stendött och så vidare. 

Sedan fortsatte det med att jag fick bajs på fingrarna vid blöjbyte och att jag hittade en gammal tomat med tillhörande larver i ett av skötväskans fack. Urk. Hemmet ser ut som ett kaos trots den där storstädningen i helgen och att göra-listan bara växer, är ju sådana där obligatoriska tankar som växer som svampar när man råkar hitta några larver i skötväskan.  Varken barnet eller mamman hade ett humör som var på topp vid 12.30-snåret kan jag meddela.

När elektrikern fixat strömmen tillbaka åt oss och Hanna fått mat i magen såg jag till att ta med mig henne ut på en vända med vagnen. Givetvis utan byxor på grund av tidigare nämnda humör. Barnet utan byxor, alltså, inte mamman. Vi fick skönt nog lite mer energi båda två och jag kände att kanske kan denna dag vända. Och vet ni, det gjorde den! 

Posten hade kommit under tiden vi promenerade och där i brevlådan låg varsitt kuvert från tingsrätten till mig och Tobias. Jag hann svära och undra vad för komplettering som skulle krävas nu. Jag har tänkt ringa dem i veckan för att fråga hur långt ärendet fortskridit, om vi bör förlänga Hannas uppehållstillstånd som går ut i december. 

Men i stället för att behöva komplettera något, visade det sig vara domstolsbeslutet!  Jag blev alldeles tagen och tvungen att ringa Tobias direkt. 

Jag fick gjort två punkter på att göra-listan (burkpantning och säga upp gym-medlemskap!) och resten av de där punkterna som gnagde kändes ju som bortblåsta nu när tingsrätten sagt sitt. Vad spelar något annat för roll? Ingenting. Hanna är äntligen vår på pappret och vi är äntligen hennes på pappret. Den här dagen vill jag inte byta bort mot något i hela världen. 

Utanför tingsrätten i Falun när vi lämnat in pappren i juni.