tisdag 31 januari 2017

Så spännande, så magiskt

Om en liten stund, ja, några i sammanhanget ynka timmar, har januari passerat. Sällan har det väl känts som milsvid tidsskillnad på att vara i slutet av januari jämfört med början av februari? Det slog mig igår att onsdag, i morgon alltså, är den dagen som det är realistiskt att ett resebesked kan vara så lite som två månader bort. Är det inte helt fantastiskt? Jag var tvungen att kontrollräkna med fingrarna för att se att jag förstått rätt. Mycket riktigt. Vi tar oss igenom februari, mars och sedan, vips, är det åtråvärda april. Två månader. Wow!

Den energiboosten behövde jag verkligen. Det är så spännande, så magiskt att tänka på. Att alldeles snart kan vår lilla Hanna vara här, där hon har sin självklara plats. Och blir det inte i just april, jamen då är det väl så och det får vi i så fall ta då. Inte svårare än så.

Nu gymmar jag för fullt, eller åtminstone några pass i veckan, för att vara stark allra helst i starten av föräldraledigheten. Ingen säger "jag tränade alldeles för mycket innan lillen/lillan kom!". Är det något jag hört nuvarande och tidigare småbarnsföräldrar, biologiska som adopterande, säga är det just att de önskar att de hade tränat mer i förebyggande syfte. Ryggen och konditionen är väl sådant som är extra bra om man lyckas stärka. Sedan väntar väl en period av att springa efter, få i sig hälften av sin kallnade portion och inget snacksande "in front of the children". Ljuvligt, oh, så ljuvligt. Låt det bli april nu!

torsdag 26 januari 2017

Ja och ja.

Vi kämpar på. Det går upp och ner. Men viktigast är att det ju faktiskt går framåt. Tidigare i veckan slängde jag iväg ett mejl till Barnens Vänner och fick svar på det mest väsentliga.

Ja. Vi kommer få skajpa med Hanna fler gånger. Det går bara inte att säga när.
Ja. Våra papper finns hos domstolen i Taiwan. Vi vet bara inte hur länge de funnits där.

Ganska okej så, ändå.

Träningen har jag kommit igång med så smått och det är roligt. Just i dag hoppade jag över gympasset för att kunna återvinna och fixa matlådor - legitima anledningar, ändå.

måndag 23 januari 2017

Den kraftfulla längtan

Återigen översköljdes jag av en extrem längtan efter Hanna. Den kom i eftermiddags och har inte riktigt velat släppa taget helt. Längtan kommer med en sådan enorm kraft och det är svårt att värja sig. På väg hem från jobbet kunde jag äntligen ha lite längtansgråtfest i bilen. Jag bad om lite "självterapitips" i adoptivmammagruppen och fick jättefint gensvar.

Att ta tag i barnmaten har jag ju tänkt göra tidigare, men glömt bort litegrann så jag ägnade denna kväll (efter gymmet - annan bra grej att sysselsätta sig med) åt att scanna av Livsmedelsverkets hemsida där det står vad barn mellan ett och två år behöver för mat. Otroligt intressant! Det är mycket jag inte har tänkt på eller haft koll på. Nu blir nästa steg att dela med mig av lite tips och tricks - och givetvis att laga ett gäng portioner.

Och så kollar jag givetvis på filmen. Filmen, filmen, filmen. Så jag får se henne le och klappa händerna. Kramas och gå. Vår älskade lilla Hanna som vi längtar efter så.

En till dag bakom oss nu. Bara några till kvar.

lördag 21 januari 2017

En mindre krasch

Vi kollar på skypefilmen om och om igen. Skrattar överraskat åt nya detaljer, igenkännande åt det vi redan uppmärksammat tidigare.

I torsdags drabbades jag av en mindre krasch, ändå. Det var en av de absolut tuffaste dagarna sedan barnbeskedet. Enda dagen som varit jobbigare kanske många av er minns? När vi trodde vi hade förlorat henne. Det var så fantastiskt att få se Hanna på videochatten i onsdags, få kommunicera med henne och se henne upptäcka oss. Vilken lycklig stund, den allra bästa sedan barnbeskedet. Men dagen därpå ... Hon kändes så fruktansvärt långt borta. Jag var skör hela dagen och när jag ringde mamma på väg hem från jobbet brast jag ut i gråt och det kändes som dagen aldrig skulle ta slut.

Ibland räcker det med en natts sömn för att lyckan ska återvända och så var det verkligen i detta fall. Fredagen mådde jag åter bra, var fylld av energi och en glädjefull längtan igen. Jag tror att det gjorde mycket att avsluta torsdagen med att faktiskt titta på Hanna-filmen, blanda sorgsna tårar med glädjetårar, få bli charmad och skratta. Lika ljuvligt avslutades förstås fredagen.

Nu väntar en helg att få visa filmen för blivande farmor och farfar och sedan mormor.  

torsdag 19 januari 2017

Så kom chokladbollen på tal då ...

Jag hamnade nyligen i en diskussion där jag blev ganska ställd. Det var i en miljö där jag inte hade väntat mig att n-ordet skulle anses som oladdat. Det rubbade mina sinnen totalt, för det blev två mot en där jag stod ensam.

Det var det berömda bakverket som var på tapeten och de två (vita personer) jag diskuterade med, osäker på hur det alls kom på tal, tycker inte det var fel att benämna bakverket som (jag skriver inte ut ordet) "n-boll". Det här var inte obildade personer alls eller så och det rörde sig om personer jag tycker om, så det var väl därför jag blev lite chockad. Men handlingsförlamad var jag inte. Tigermamman i mig tog tydligt ställning. Nej, jag kommer aldrig att vara tyst när n-ordet används. Du kan komma med vilka argument du vill, jag har hört de alla och de är värdelösa. Det är ett ord som sårar flera människor och jag står på deras sida, inte på din. Jag kommer aldrig ha förståelse för dig som inte vill välja ett annat ord trots att det sårar så många människor. Jag förstår att det finns de som inte kommer tycka som jag, inte tänka som jag. Vi möttes inte halvvägs, som jag kan vara van med i många diskussioner. Visst, ett "ni tycker si och jag tycker så". Men jag vek mig inte en tum att jag kan ha någon förståelse för att det ska kunna används i dag. Inte en chans.

Det finns en sida med många bra argument, för den som antingen vill veta varför den ska sluta använda ordet eller för den som vill finna argument att använda till varför andra inte ska använda ordet. Sidan, Frihetssmedjan, kommer du till om du klickar här. Rekommenderas varmt!

Personerna jag diskuterade med hade svårt att koppla ihop min roll som mamma genom internationell adoption (från Asien) och att jag har så starka åsikter inför att andra säger n-boll. De verkade uppriktigt förvånade över att jag bet ifrån och markerade så tydligt att jag tycker de agerar fel. Men för mig är det en självklarhet varför ordet gör mig som mamma upprörd. Det öppnar upp för all möjlig vardagsrasism.

Tyvärr är jag inställd på, även om jag väl aldrig kommer vara beredd på det, att min dotter kommer uppleva rasism någon eller flera gånger. Inte genom n-ordet, men på andra sätt. Att använda n-ordet öppnar upp för att skoja fördomsfullt om personer med asiatiskt utseende till exempel. Men något min dotter aldrig ska behöva uppleva, är att hennes mamma står tyst när människor uttrycker ett behov av att behöva använda ord som sårar andra.

Jag tror inte att Sverige, världen, är fylld av rasister. Däremot tror jag att det finns vanliga människor, som du och jag, som uttrycker sig rasistiskt utan att vara medvetna om att det är just det de gör. Och när någon påpekar det, är det lätt att gå i försvarsställning. Jag tror inte att jag kan påverka de personer jag pratade med, lika lite som de kan påverka mig. Men jag hoppas att det börjar gro en frågeställning inom dem, att de tänker efter varför det är så viktigt för dem att få använda ett ord som sårar så många när de lika gärna borde kunna säga chokladboll. Om inte så kommer reflektionen förhoppningsvis i något annat sammanhang senare i livet.

onsdag 18 januari 2017

Trettio ljuva minuter av vårt liv

08.35 i morse var hon så äntligen där. 9,7 gudomliga kilon i en liten sjömansklänning på vår skärm.

Ungefär en halvtimme innan var jag supernervös hela vägen fram till samtalet började. Jag insåg att jag inte visste ett smack om vad som skulle ske. Vad skulle vi säga? Vad skulle vi göra? Hur skulle hon må? Jag kan knappt likna känslan vid annat än rampfeber. Jag vankade av och an.

Men sen poppade hon upp på skärmen, jag flämtade till. Där var hon ju! Hon är sig lik, men i lite större format och lite mer hår. Hon går nu! Vår guldklimp, 79 centimeter över havet, stapplar fram. Helst med sin lilla hand tryggt hos en vuxen. Men hon kan själv. Alldeles själv.

Hon applåderade när vi sjungit klart "Imse, vimse". Hon bjöd oss på egenlagad låtsasmat via skärmen. Hon älskade när vi visade Babblarna-Bobo. Ett ögonblick blev hon lite rädd för en av leksakerna i rummet där de var. Då borrade hon in sig i tryggheten i sin nannys famn. Annars var hon konstant lugn och nyfiken, på samma gång.

Trettio minuter har väl aldrig gått så fort i världshistorien. Men vi var fyllda av kärlek efteråt. Kunde knappt smälta vad vi fått uppleva och det hanns väl inte riktigt med eftersom vi båda var tvungna att ila väg till jobbet. Först efter några timmar på jobbet infann sig en stor, nästan akut, saknad för mig. Att jag känner det som att jag inte kan stå ut en minut, knappt en sekund, till utan inte vet hur jag ska överleva utan att ha henne i min famn. Min samlade sida lugnar mig med att vi kommer få vara hos henne snart och under tiden är hon i en snäll miljö, som vill henne väl. Det är bara vi som längtar så efter att vara hennes trygghet.

tisdag 17 januari 2017

En luft fylld av förväntan och ett hjärta redo att växa

Klänningen är nyduschad, håret framtaget och kroppen nykammad. Eller hur var det nu? Så smått har jag börjat inse i dag, vad som väntar oss i morgon nu när huvudet landat på kudden. Ja, i kväll lägger vi oss tidigt båda två eftersom det kommer vara nog så svårt att somna.


Det ska bli så spännande att se vad denna upplevelse bär på. Denna ynnest alltså, att få nå fram hit. Vi har ju vetat att det skulle ske, men det är ändå så fantastiskt att det gör det. Det är så känslosamt och så mycket att ta in men alldeles för oändligt stort för att jag ska tillåta mig att sugas in i det helt. Jag måste fungera i längtan, fungera i vardagen. Så jag försöker att bara tassa in i skypeäventyret med små, små steg.

Ju närmare det magiska klockslaget vi kommer, desto mer inser jag att det faktiskt kommer att hända. Vå teknik fungerar som en klocka och inget återbud har skickats. St Lucy kommer att ringa oss i morgon. Vi kommer få se Hanna och veta mer om hur hon mår och vem hon faktiskt är. Detta stora efter nära tre månaders tystnad. Luften är fylld av förväntan och hjärtat redo att växa än mer.

Mininedräkning


via GIPHY

Ungefär ett dygn kvar tills vi får träffa vår lilla Hanna via skype då. Woho!

måndag 16 januari 2017

Att tänka två år framåt i tiden

I januari har vi varit tvungna att fatta ett beslut som vara ganska enkelt. Vi väljer att stå kvar i adoptionskön hos Adoptionscentrum. Det är inte säkert att vi har nytta av platsen, som kostar cirka 3000 kronor per år inklusive medlemskap, men vi vill inte fatta ett beslut nu som sätter oss i klistret senare.

Om det blir aktuellt med syskon, just nu känns det som 50/50 där, kan vi inte påbörja en medgivandeutredning förrän vi varit hemma ett år med Hanna. Det kommer nog inte kännas aktuellt tidigare än så heller. Vårt förstahandsval i händelse av syskon kommer definitivt att vara att adoptera genom Barnens Vänner, men adoptionsvärlden och länderna är föränderliga. Små och stora beslut gör att det inte går att veta vilka adoptionsregler Taiwan har, eller andra länder för den delen, om två år och då kan i teorin möjligheten för oss att adoptera genom Barnens Vänner ha försvunnit. Hos Adoptionscentrum finns fler länder som vi kan vara aktuella att adoptera ifrån, samtidigt som vi nu när Hanna har så stora möjligheter att veta om sin bakgrund inte vill välja ett land där denna möjlighet för ett eventuellt syskon är minimal.

Vår kötid hos Barnens Vänner "nollas" nu i och med att vi fått den fantastiska möjligheten att förbruka vår köplats. Men hos Adoptionscentrum har vi nu två års kötid. Där är ju också en detalj, att vi inte vet hur mycket kötid som är nödvändigt om två år. Har köerna krympt, eller växt? Vi känner ändå ingen brådska med en köplats hos Barnens Vänner just nu. Som det ser ut i dag får man skicka sin ansökan rätt fort. Men ja, väl medvetna om att det kan förändras försöker vi sitta lugnt i båten i detta avseende.

Det är en del att tänka på i dag, för att det ska bli rätt längre fram, men det är bara försöka flyta med.

En snurrig blivande mamma


via GIPHY

Senaste jobbveckan gick undan och först när jag hade en lugn start på lördagen, insåg jag att jag bokat in ett jobbmöte samma tid som vi har världsviktigaste mötet NÅGONSIN på gång! Jag pratar om vår skype med Hanna, givetvis. Helt galet snurrigt! Jag var så noga med att boka in det på en dag och tid när inget annat var "i vägen". Nåja, bara att inleda denna måndag med att styra om jobbmötet då. Det är väl den där charmiga "vänta barn"-hjärnan som spökar igen.

söndag 15 januari 2017

En röd stol att skapa minnen i

Igår var vi till Västerås för att köpa två av de större grejerna vi har kvar inför Hannas ankomst. En tripptrapp-stol och grindar till trappan. Vi passade på att köpa en potta och några haklappar också. Nästa helg kommer farmor och farfar förbi för att se sin stjärna på film, tänk att det snart vankas onsdag och skype! Då ska Tobias pappa hjälpa oss med att få fast grindarna.

Vad gäller pottan resonerar vi som så att det nog dröjer innan den används. Hon har lite annat att ta itu med som en helt ny familj, en ny miljö och ett alldeles nytt språk. Men pottan får stå framme så den känns igen och finns där från start.

Stolen kommer från Stokke och är vansinnigt enkel att montera ihop. Det är en stol för barnet att växa i, så det går att flytta sitt- och fotstödsdelen om man så säger allt eftersom barnet växer. Vi har letat begagnat men tyvärr inte hittat någon. Så det blev ganska dyrt, 1800 kronor, men vi får en uppskattad stolsslant. Det tas tacksamt emot så här i januari. Att se den här stolen i köket nu ... Det blir mer och mer verkligt på det där magiska sättet. Här kommer Hanna sitta och tycka om en del saker, rata andra. Säkert flytta stolen för att klättra, för att baka, rita ... Blåsa ut ljusen på tårtan när hon fyller två - och när hon fyller fem ... Jag svävar lätt i väg, ja.

Jag tänker på dem som sparar allt inhandlande till så sent som möjligt i adoptionsprocessen, att det blir så många fler avgifter på en och samma gång. Säng, bilbarnstol, barnvagn, kläder plus alla adoptionsavgifter ... Å andra sidan har man kanske tagit vara på möjligheten att spara en massa pengar innan då. Om vi räknat rätt har vi drygt 60 000 kronor kvar att betala nu i vår (30 000 kronor till Barnens Vänner och lika mycket till St Lucy), plus resa och uppehälle då som nog landar på ungefär så mycket. Det är förstås en stor summa, men inte utan att vi klarar det tack vare idogt sparande och stöd från våra familjer.

Överlag är ju detta en månad med fler räkningar och avgifter än annars i vardagen. Nu ordnar vi också med testamente inför Hannas ankomst. Det är ju så att om vi båda, ve och fasa, skulle förolyckas innan tingsrätten styrkt att Hanna är vår ärver hon inte oss om det inte finns ett testamente. Vi bestämde oss för att anlita hjälp genom banken för detta även om det inte är några avancerade räkenskaper. Det var dyrare än jag väntat mig, 3900 kronor (!), men vi har ju pengar undansparat till sådana här avgifter.

torsdag 12 januari 2017

Sex dagar kvar till nästa milstolpe

Dagarna tickar på, sex dagar kvar, och i dag lade St Lucy till oss på skype. Pirrigt! Jag känner mig minst sagt harmonisk och boande i denna väntan. En känsla jag nog verkligen kunnat landa i på riktigt i samband med att vi fick barnbesked.

Det är klart att jag helst hade åkt redan i förrgår för att träffa Hanna. Men samtidigt försöker jag ta vara på den här väntan. Kanske inte på det sätt som många pratar om att man ska passa på "att göra saker" utan mer genom att kravlöst vara här och nu. Ja, landa. För mig ter det sig snarare vara något som kommer inifrån än utifrån. Jag njuter också av att planera för framtiden med Hanna, även om det inte är säkert att den blir som jag föreställt mig. Men jag har nog alltid mått bäst av att åtminstone ha en plan, eller en dröm, sedan behöver jag inte alltid följa den.

Jag är lite förvånad över mig själv eftersom jag verkligen varit inställd på att denna väntan skulle bli så otroligt mycket jobbigare men att den i stället är avsevärt lättare än så länge. Så känner Tobias också. Det skänker ett lugn och jag trivs med mig själv och mitt mående på ett helt annat sätt än innan barnbeskedet.
Dagen efter barnbeskedet, Hannas första födelsedag.
Tårtan blev uppäten, men ljuset är sparat.
Det får mig att reflektera över de år som gått. Innan ivf:en hoppades vi att den inte skulle bli av eftersom det innebar att det skulle dröja tills vi blev föräldrar. Så kom ivf:en och vi hoppades att det skulle gå vägen för att adoption skulle bli en så lång och krånglig process. Men nu är vi här och jag skulle ju absolut inte vilja ha det på något annat sätt. För då skulle ju inte just Hanna vara vår! Hela den här vägen var viktig för att vi skulle hamna just här, tänker jag. Det är läskigt att tänka hur det hade kunnat bli, även om det väl också hade blivit bra för att man inte vetat något annat då. Men det är ju det här som känns helt, helt rätt. Det tror jag att många föräldrar kan relatera till, hur vägen till föräldraskapet än sett ut. Ja, nu när jag tänker efter sa ju en vän och nybliven mamma ganska precis detta till mig i somras!

Det är bara några månader kvar nu, förhoppningsvis bara hälften sett från oktober. Det blir nog tufft om det drar ut på tiden av någon anledning. Men då har jag i alla fall haft en stilla och inte orolig väntan så här långt, försöker jag tänka. I stället har jag kunnat tanka energi.

Det är ju helt fantastiskt med dessa små milstolpar och en ynnest att få känna den lycka som är nu (bara) inför skypen. Tänk då när resebeskedet väl kommer. När väl vi är i Taiwan. När vi kommer till Arlanda. När Hanna kommer hem ... Allt som sker nu. Det blir bara större och större och alla bitar faller på plats. Kärleken växer.

tisdag 10 januari 2017

Soundcheck och så där

Då har de här två rutinerade mediearbetarna kollat tekniken inför skypesamtalet, så här åtta dagar i förväg då, haha. Och det var väl bra eftersom det inte fungerade riktigt som vi tänkt, är det något man vet vad gäller teknik så är det väl just det. Ju fler moment som ska klaffa, desto större risk att något strular givetvis. På surfplattan (android), som vi planerat att använda, kan vi inte ha någon app som spelar in själva skärmen visade det sig och det vill vi ju göra så att vi kan spara vårt första videosamtal med Hanna. Så vi är bestämde oss för att använda min mac.

Jag blev lite nervös först eftersom när vi provade skype i min dator, sa den att ingen kamera fanns! Mycket märkligt eftersom den ju sitter där. Men det var bara, som så ofta annars, att starta om makapären så gick det fint.

Det var också supersmidigt att filma skärmen! (Och alltså skypesamtal). Kanske är det bara jag som är sen på bollen, men så här spelar du som mac-användare in en film av det som syns på skärmen:

1. Öppna quicktime player.
2. Välj "arkiv" i menyn och sedan "ny skärminspelning".
3. I den lilla ruta som kommer upp syns en nedåtpil, tryck på den för att välja mikrofon (inbyggd).
4. Tryck på den röda knappen! Nu börjar inspelningen.
5. Kom ihåg att spara din film, förstås! Det ska du kunna göra under arkiv i quicktime player.

På min lilla mac var jag tvungen att välja helskärm genom en ruta som kom upp. På stora macen filmades hela skärmen automatiskt.

När tekniken fungerar är den bra ljuvlig, alltså!

måndag 9 januari 2017

Det magiska mejlet

Den var nog 14:55 när en ivrig Tobias ringde. "Har du sett mejlet?". Och jag förstod ju att det var riktigt spännande läsning innan jag ens hittat brevet. Vi har fått tid för skype med Hanna! Nästa vecka på onsdag morgon har vi vårt första videosamtal med henne.

Jag blev alldeles överväldigad och fällde en och annan glädjetår. Är det äntligen dags nu? Redan nästa vecka?

Så spännande att se vad det innebär och hur det går. Samtalet pågår nog inte särskilt länge då det är något av en utmaning att underhålla en ettåring från andra sidan skärmen. Men vi ska se till att kläderna vi bar i pekboken är nytvättade så hon kanske kopplar att det är vi (särskilt om hon har pekboken med sig) och så har vi en festlig boll som låter och så Babblar-Bobbo förstås. Hon fick en Bobbo-handdocka i julklapp av farmor och farfar så det kanske är handdockan som tittar fram på skypemötet i stället för gosedjuret. Det tillsammans med lite barnsång kan säkert uppskattas.

Ja, hörni. Nu fortsätter vi lära känna varandra så smått. Föräldrarna och barnet.

söndag 8 januari 2017

Mångfald i lekrummet

När Tobias köpte duplo i julklapp till Hanna sneglade han egentligen på ett lite roligare set men det var för dyrt. Så kikade han i leksaksaffären nu i januari och det hade gått ner halva priset! Först köpte han det ändå inte men när han nämnde åt mig att duplot heter "Around the world" och en av duplogubbarna är en flicka som ser asiatisk ut så sa jag "KÖÖÖÖÖÖÖP. KÖÖÖÖÖP". Ju mer jag ser filmer och leksaker desto mer frustrerad blir jag över bristen på representation. Det är verkligen vithetsnormen som råder.

Min vän Silvia tipsade mig om en leksaksbutik i Stockholm, Krabat, så den ska jag spana in lite närmare. Där finns en verklig mångfald bland dockorna av det lilla jag sett.

Duplon står just nu i barnrummet, men åker väl in i garaget ett halvår eller så eftersom Hanna är nog så liten. Vad tusan, hon kanske får samma duplo två jular i rad? Haha. Men faktiskt så slog det mig nu, att om man ska göra en sådan där kalender inför jul, så är ju duplofigurer lite roligt att slå in.

Här syns den lilla duplo-flickan med två tigrar och en panda.

Kalasfint att det är med ett flygplan också, tycker mamman. 

lördag 7 januari 2017

Äventyrliga småbarn

Just nu befinner vi oss i "Vi behöver barnsäkra hemmet"-fasen. Det innebär mest att vi googlar på grindar till trappen och kliar oss i huvudet.

I denna fas ingår också "Vad mer kommer vi behöva för grejer?"-blicken. Man "fadar" bort lite och blir okontaktbar för en stund medan man funderar om skötbord kommer vara nödvändigt, var någonstans det egentligen är mest praktiskt att det står och hur många blöjor om dagen ett barn egentligen behöver. Är det dessutom läge att införskaffa en potta också, inte för att stressa henne utan mest låta den stå där. Sedan jagar vi en Stokkestol, en sådan tripptrapp. Det kommer troligen bli att vi köper en ny, de är svåra att hitta begagnade åtminstone i södra Dalarna/norra Västmanland.

Apropå att barnsäkra hemmet kan jag låta meddela att jag överlevt att ha tuggat i mig glaset i ett tärnljus samt även haft huvudet ner i toalettstolen där jag slickade i mig den rosa rengöringen. Dessa två äventyr innan jag hunnit fylla två, förstås.

fredag 6 januari 2017

Vår lilla Hanna hade namnsdag

Igår droppade det in namnsdagshälsningar till vår lilla tjej från olika håll. Så himla rart! Jag minns att en av de första grejerna jag googlade upp när vi bestämt oss för namnet Hanna, var när hon skulle ha namnsdag. Det var den 5 januari (d'oh) och kändes rätt långt fram så där en eller två dagar efter barnbeskedet. Men nu har också det datumet passerat! Det är något magiskt med denna väntan. Allt bara går ... framåt.

Så här står det för övrigt om namnet Hanna på sajten svenskanamn:
"Hanna är ett hebreiskt kvinnonamn och betyder "nåd", "vacker" eller "lycka".
År 2015 låg namnet på 60:e plats på namntoppen och 49718 kvinnor sägs bära namnet i Sverige, liksom 922 män.

Att Hanna, som i vår dotter alltså, betyder lycka för oss visste vi ju redan innan vi bestämt oss på något sätt. Men när det sedan visade sig att själva namnet Hanna betyder lycka var det ju som att det stod skrivet i stjärnorna.

Hanna, Hanna, Hanna ...

torsdag 5 januari 2017

Svaga adoptioner och testamente

Vi väntar fortfarande otåligt på uppdateringar om vår lilla Hanna men hoppas det är på gång. Jag tror det kan vara så att de hör av sig med någon uppdatering först när ett datum blivit spikat, eller är förbi, i domstolen. Den enda uppdatering vi fått, förra veckan, var att barnhemmet lät meddela att de ville att vi skulle skicka om filmerna då vi var upp- och nervända. Jaja, det var ju enkelt ordnat och så vet vi att om filmerna kommit fram så har pekboken också gjort det! Undrar om hon fått den att bläddra i ännu?

Ärendet går igenom flera steg i domstolen, tre om jag inte missminner mig. Domaren har hela tiden en deadline att hålla sig till. En del använder precis all tid som de har, medan andra ser till att bli klara så snart de kan med varje steg. Vi får se hur vår domare jobbar.

Nästa vecka har vi i alla fall planerat ett besök hos banken för att skriva testamente. Det är ju så att en adoption från Taiwan är en så kallad svag adoption. Det innebär att den måste godkännas av tingsrätten i Sverige också. Det har jag inga bekymmer med. Men det kan dröja några månader, ibland flera. Under den tiden anses ju inte Hanna till fullo vara vår enligt lagens mening och vi behöver därför ha skrivit ett testamente på att Hanna ärver oss om Tobias och jag, ve och fasa, skulle förolyckas båda två. Är det "bara" en av oss som dör så ärver ju den andra automatiskt antar jag. I testmanetet torde ingå vårt önskemål om vem eller vilka som tar hand om Hanna i händelse av detta även om det är socialen som har sista ordet där.

Annars är det något vaccin vi behöver kolla upp. Det har gått lite si och så med det under julledigheten. Det är inga vacciner vi måste ta, men det finns ett eller två som rekommenderas. Det är väl egentligen lite sent ute, men det står att vaccinet hjälper även om man bara hinner med en dos innan avresa. Därav mitt bristande engagemang i detta tror jag.

söndag 1 januari 2017

När det kan finnas en annan mamma

Ni som hängt med ett tag har koll på att tre av anledningarna till att vi valde att skicka vår ansökan till Taiwan var att det ofta finns mycket bakgrundsinformation, att det finns en representant, ofta den biologiska mamman, som väljer bland ansökningarna samt att det finns en chans att vi kommer kunna träffa vårt barns biologiska mamma. Det sistnämnda vet vi ännu ingenting om men ja, vi hoppas att det kan ske. Men det är helt upp till henne.

Själva mötet är ofta kort. Högst troligt en känslosam situation, oerhört vemodig, och det handlar inte om att vi ska lära känna varandra där och då. Det är ett tillfälle för henne att se oss, berätta om det är något särskilt hon vill att Hanna ska veta. En möjlighet för oss att utrycka vår tacksamhet och lova henne dyrt och heligt att Hanna kommer få det bra med oss som föräldrar. Att vi ska göra vårt bästa. Så kan vi ta chansen att fråga om mamman eller någon släkting är särskilt musikalisk, atletisk eller konstnärlig. Så vi kan berätta för Hanna om det.    

I samband med att vi hade inbrott försvann två halsband från oss. Det första som jag fick när jag var liten, ett guldhänge som från början tillhört min farmors mamma. Det andra smycket som försvann var det första som jag köpt till Hanna några dagar efter barnbeskedet. Hennes blågröna månadssten i ett hjärta, i ett silverhänge.

När vi åker ner till Taiwan kommer vi att ha med oss några gåvor. Dels till barnhemmet, där barnen troligen får leksaker och barnkläder medan personalen nog får godis och kanske varsin souvenir, dels till tolken som nog får någon Sverigesouvenir. Då vi är bosatta i Dalarna är väl dalahästen en lågoddsare. Sedan är det ju då den biologiska mamman som det kan hända att vi får träffa. En del ger något med Sverigeanknytning, medan andra ger något smycke.

Vi bestämde oss för att utifall att vi får träffa Hannas biologiska mamma vill vi ge henne ett smycke med Hannas månadssten, så får hon ett likadant som Hanna får. Det kändes väldigt rätt. Vi har funderat en del och kom på det häromdagen när vi besökte Guldfynd för att köpa ett nytt smycke till Hanna.

Jag såg en diskussion i en gammal tråd i internationella St Lucy-gruppen, där jag tyckte en mamma utryckte det bra. Att det är bra att tänka på att den present vi som adoptivföräldrar ger bör handla om den biologiska mamman och barnet, deras relation, att inte själv försöka tränga sig fram och ta plats där med sina känslor och sina uttryck utan i stället ta ett steg tillbaka med respekt för det som hon går igenom. Jag och Tobias har inte huvudrollerna i detta.

Om det här går förstås att tänka olika. Men de orden satte fingret på hur jag också tänker, kanske utan att jag visste det innan. Ett halsband kanske inte är mycket för världen, men jag hoppas att både Hanna och hennes mamma uppskattar tanken med det.