Varför jag inte vill bli gravid och svaren på några andra frågor

Jag fick några frågor i en kommentar till inlägget "Hjälp! Redan i förskolekön?" och tänkte försöka besvara dem här. Vissa frågor återkommer jag säkert till så småningom. Men det som är skönt med att riva av dem så här är att det faktiskt blir av att svara på! Annars riskerar det bli liggande tänker jag.

Hur upplever du livet som  adoptivmamma? 
Ganska tidigt insåg jag och Tobias att det där "adoptiv"-sammanhanget antagligen får större betydelse senare i livet, eller inte beroende på Hanna Wei-Chings behov och funderingar. Visst, då och då påminns vi genom att vi behöver bestämma vilka bilder vi vill skicka till Taiwan i första återrapporteringen (av nitton fram till Hanna är arton år), vilka papper vi behöver samla ihop och skicka var (till socialen, försäkringskassan och adoptionsorganisationen), eller som när vi funderar över om en rädsla hos vårt barn är adoptionsrelaterad eller inte. Men i det närmaste är vi just nu bara småbarnsföräldrar, kort och gott. Det är helt fantastiskt, slitsamt och magiskt på en och samma gång.

Måste man bemöta många frågor från omgivningen och i så fall vilka?
Nja, än så länge inte särskilt många frågor. Kanske för att vi i det närmaste levt i vår lilla skyddade sfär. Men en vanlig fråga från både nära och mindre nära är Vet ni något om hennes bakgrund/Vad vet ni om hennes bakgrund? Då svarar vi vår standardfras att vi inte berättar för någon, inte ens för våra närmaste, eftersom det är Hannas berättelse inte vår. Det respekteras, men märkligt nog kan det ändå komma en följdfråga direkt därpå i stil med Varför blev hon bortlämnad? Vet ni det? Minnet är bra kort ibland när man är nyfiken, verkar det som. Annars är det ju mer frågor kring resan och hur det var, hur allt går nu etcetera och det är ju ofta ganska trevligt att bemöta tycker jag.

Känner man sig utanför i vissa sammanhang?
Delvis skulle jag säga. Jag tror att det är därför som jag inte lockas av att besöka öppna förskolan mer än någon gång i veckan på sin höjd. Det är trevligt att träffa andra föräldrar, absolut. Men de flesta har bebisar och kan sitta ner och prata relativt stillsamt medan jag får försöka hinka i mig lite kaffe medan jag flänger efter och underhåller min tvååring. Det är ett helt annat tempo. Det blir ju mycket barnprat och det blir lite svårt att komma in i samtalet om det handlar om bebisar eller förlossningar, vilket det ju naturligtvis ofta blir. Just nu är jag väldigt intresserad av att utbyta erfarenheter kring adoption och det blir ju inte mycket av den biten på öppna förskolan, det blir ju i så fall envägskommunikation från mig. Men vi har varit på en St Lucy-träff och är med i Adoptionscentrum Dalarna som arrangerar aktiviteter. Så det går bra att få de bitarna också.

Känns det jobbigt att barnet inte varit hos er från födseln? 
Absolut inte, är mitt spontana svar. Det är ingenting jag går och tänker på. Det kan kännas tråkigt att vi missat starten på hennes liv men samtidigt gör inte det kärleken eller kontakten mindre stark. Vi får se hur Hanna känner inför det så småningom.

Vad gör dig riktigt arg/besviken? 
Rasism och fördomar gör mig riktigt arg, både det som syns och det som bara är gliringar.

Vad är det bästa med att adoptera?
Adoption är så otroligt komplext. Generellt tänker jag mycket på det som en sorg för den första familjen, oavsett anledningen till adoptionen. Men det som är absolut mest fantastiskt för oss som ju får privilegiet att adoptera är förstås att få ge all den kärlek vi har till vårt barn. Det är en ynnest att få bli mamma till ett barn som redan finns. En sådan ära att få den möjligheten. Vi känner oss utvalda. Inte av Hanna, inget barn väljer ju sina föräldrar, men av hennes första omgivning. Det är också spännande att få följa Hannas utveckling. Visst, vi har inte varit de som var där för hennes första steg eller hennes första leende. Men det betyder inte att vi inte får följa hennes utveckling och en massa andra "första gången med oss"-upplevelser. Det är magiskt, samma sak att få upptäcka nya egenskaper hos sig själv och sin partner. Sedan dag ett är det så mycket kärlek till Hanna och hela hennes personlighet. Jag vet inte hur jag annat kan förklara det än att det är häftigt att få försöka stötta henne, förvalta den personlighet hon hade redan när hon kom till oss på något sätt i stället för att det är vi som varit med och format henne från starten om ni förstår hur jag tänker.

Hoppas du på att bli gravid någon gång framöver?
Nej, snarare motsatsen! För mig växer sig en allt starkare känsla att om det alls blir syskon är det definitivt genom adoption. Jag vill kräkas när omgivningen, både nära och mindre nära, kommit med kommentarer som "Det är ju många som adopterar och vips blir gravida!". För det första stämmer det ju inte. Men min stora reaktion är: Och? Vad vill du säga med det? Tror du att vi ser vårt barn som mindre riktigt för att hon inte legat i min mage? Jag bär på en rädsla att det skulle kunna finnas en risk att Hanna känner sig utanför, att hur mycket vi än visar och känner att biologin inte spelar någon roll så finns det ett samhälle som påstår motsatsen. Hur riskerar det att påverka henne? Påverka vår familj? Skulle vi mot all förmodan hamna där, får vi förstås försöka lösa de stora knutarna. Men som jag känner just nu vill jag absolut inte försätta oss i en situation där jag blir gravid. Det där har jag grubblat över en del, trots att risken är minimal. Jag tror att jag hade känt annorlunda angående syskonfrågan om det först blivit ett barn magvägen och sedan ett barn genom adoption.